Carolina adopterades bort som nyfödd: Jag misstänker att det inte gick rätt till”
Vem hade jag varit om jag inte adopterats till Sverige? Var hade jag bott och hur hade mitt liv sett ut?
Dessa tankar började mala i Carolina Hedins, 48, huvud redan innan hon börjat i skolan i skånska byn Skivarp – och sedan har de följt henne hela livet.
Något exakt svar på frågorna har hon aldrig fått. Och kommer aldrig att få.
Men hennes tankar och funderingar, samt sökandet efter sin biologiska familj, utgör grunden i hennes bok med titeln Den jag aldrig blev. Hon betonar att det är en fiktiv historia som beskriver relationen mellan en man och en kvinna, där den kvinnliga huvudpersonen heter Li och är adopterad.
– Självklart har jag hämtat mycket från mina erfarenheter som adopterad, säger Carolina när hon sitter och bläddrar i de första färska exemplaren av boken hemma i radhuset i Halmstad där hon bor tillsammans med sin sambo Peter Tholarp, 49, och barnen Fred, 19, och Martin, 12.
Ville behålla barnet
Temat i boken är att Li träffar en man och de bestämmer sig för att leva i ett öppet förhållande. Det visar sig dock inte vara så enkelt för Li. Hon har som adopterad blivit bortvald en gång i livet och de känslorna stormar över henne när hennes man väljer sin frihet framför henne.
– Men det där är absolut inte självupplevt, betonar Carolina.
Hon föddes den 18 juni 1974 på ett sjukhus i Santiago, Chile, av sin då 20-åriga mamma Alicia som tillhör mapuche, Chiles ursprungsbefolkning. Alicia arbetade som barnflicka hos en familj i Santiago och hade blivit våldtagen av en vän till sonen i familjen. Alicia ville behålla barnet, vilket innebar att hon försköts av sin familj.
Carolina föddes en månad för tidigt och fick ligga i kuvös. Alicia drabbades av tbc och blev svårt sjuk. Läkarna sa att hon inte skulle överleva, att det var bäst att adoptera bort barnet. Hon lydde snällt.
Men Alicia överlevde och grubblade ständigt över vart hennes dotter, som hette Ana, hade tagit vägen.
Carolina ville söka upp sina rötter
Det som hänt var att paret Anita och Bertil i Skivarp hade adopterat Ana när hon var fyra månader gammal och hennes svenska namn blev Carolina. Hon skulle få en trygg och kärleksfull uppväxt på den skånska landsbygden. Tre år senare skulle hon få ett syskon, Christoffer, som också adopterats från Chile.
Carolina minns att hon tidigt reagerade på att hon inte var lik sin mamma och pappa, och att hon och hennes bror avvek från hur de andra barnen i Skivarp såg ut.
– Mina adoptivföräldrar berättade tidigt att jag kom från ett land som hette Chile och hur jag hamnat i deras familj. Det satte i gång många tankar kring hur det kunde ha blivit om de inte adopterat mig, hur landet såg ut där jag kom ifrån och så vidare. Någonstans där bestämde jag mig för att söka upp mina rötter, och framför allt min biologiska mamma.
Men det dröjde till Carolina var runt 18 år innan hon på allvar började gräva i sitt ursprung. Det fanns inte mycket att gå på, mer än den knapphändiga information som fanns i hennes pass och id-handling.
Carolina hade nu lärt känna en chilensk familj och mamman i familjen, Maria, erbjöd Carolina att följa med dem på en resa till Santiago 1994 för att leta efter hennes biologiska mamma.
– Efter mycket letande hittade vi ett folkbokföringskontor där jag kunde få ut födelseattesten med min mammas namn. När vi hade det dokumentet kunde vi också få ut ett vigselbevis och en adress till henne.
Stor besvikelse
Förhoppningen steg hos Carolina, och det var pirr i magen när de åkte till den angivna adressen.
Men det var en annan familj som bodde där. Alicia hade bott där för tio år sedan och familjen visste inte vart hon tagit vägen.
En stor besvikelse för Carolina.
På vigselbeviset hade de Carolinas biologiska mammas efternamn och det fanns ju telefonkataloger.
– Maria ringde cirka 20 till 30 samtal till personer med min biologiska mammas efternamn, men ingen av de som svarade var den vi sökte. Jag skulle långt senare få veta att hon inte hade någon telefon …
Det Carolina fått med sig hem var den biologiska mammans vigselbevis och sin födelseattest. Det var svårt att komma längre.
– Därför lade jag sökandet på is i många år. Jag visste ju inte ens om hon levde.
Carolina studerade på folkhögskola och universitet, och läste ämnen med anknytning till adoption.
– Jag skrev bland annat en uppsats om adopterades identitetsformering, alltså hur adopterade skapar sin identitet.
När organisationen Adoptionscentrum firade jubileum hade de bjudit in de som adopterats till Sverige till ett event i Stockholm. Carolina åkte dit och i samband med detta fick hon veta att adopterade från Chile kunde få hjälp att söka sina rötter via chilenska konsulatet i Stockholm.
Våren 1999 kontaktade hon konsulatet, och skickade in de dokument hon fått fram om sin adoption och om sin biologiska mamma.
Skrev långt brev
Efter tre veckor hörde konsulatet av sig – de hade hittat hennes chilenska mamma. Hon ville ha kontakt med sin dotter och Carolina fick hennes adress.
– Det kändes helt otroligt, en sådan lyckokänsla. Äntligen skulle jag få veta mer om min mamma och mina rötter. Jag bodde då i Malmö, men åkte hem till mina föräldrar i Skivarp för att berätta nyheten. De har alltid stöttat mig och velat att jag ska få veta mitt ursprung, så de var glada för min skull.
Eftersom den biologiska mamman inte hade telefon, skulle Carolina skriva ett brev till henne på spanska, språket hade hon läst på gymnasiet och senare på universitet, samt pratat under en studieresa till Bolivia. Men det tog tid.
– Jag skrev utförligt om mitt liv, och höll på hela sommaren utan att brevet kom i väg. Till slut ringde konsulatet mig och frågade varför jag inte hört av mig till min biologiska mamma. Det var hon som undrade.
Så Carolina kortade ned brevet och skickade det tillsammans med ett foto på sig själv. Hon fick svar tillbaka med foto där Alicia skrev om alla funderingar hon haft kring sin bortadopterade dotter under alla år. Hon berättade att hon var gift och att Carolina hade tre syskon, det fanns också en bild på dem. Alicia ville att de skulle prata med varandra på telefon, hon hade en vän som Carolina skulle ringa till.
Det känslosamma mötet
Carolina var nervös och Maria, kvinnan som tidigare hjälpt henne, var den som ringde upp och bad att få prata med Alicia. För första gången fick Carolina höra sin biologiska mammas röst.
– Det var så mycket tårar och känslor. Ett stort ögonblick för oss båda.
De bestämde att de skulle fortsätta ringa och skriva brev till varandra.
Det var ett händelserikt år för Carolina eftersom hon ungefär samtidigt träffade sin sambo.
När Carolina kommit så långt i sökandet ville hon självklart träffa sin biologiska familj och i mars år 2000 landade hon på flygplatsen i Santiago tillsammans med en kompis som följde med som stöd. Alicia hade sagt att hon skulle försöka möta upp på flygplatsen, men det var inte säkert.
Carolina var spänd när hon steg av planet.
– Jag höll min kompis i handen när vi gick mot ankomsthallen, där fanns massvis med människor och jag spanade efter Alicia. Plötsligt såg jag henne bland allt folk, och hon såg mig. Hon bara sprang och brydde sig inte om repen som avgränsade mellan ankommande och de som väntade i ankomsthallen. Hon bara kastade sig under repen för att komma åt att krama mig.
– Hon sa förlåt, förlåt, förlåt och syftade på att hon hade adopterat bort mig. Det var ett möte med oerhört starka känslor och vi grät hejdlöst båda två.
En bil väntade på dem och de åkte hem till Alicias bostad där hon bodde med sin man och tre barn, då 15, 13, och 11 år gamla, tillika Carolinas halvsyskon som hon nu också fick träffa.
– Det blev ett nytt känslosamt möte. Familjen bodde spartanskt i en bostad som nog inte var mer än 40 kvadratmeter stor med tre rum. Jag hade valt att bo på ett annat ställe tillsammans med min väninna. Dels för att det var trångt hos min biologiska mamma och dels för att jag behövde distans.
Alicia berättade sin historia om det som hänt och varför hon tagit beslutet att lämna bort sin dotter.
– Hade hon vetat att hon inte skulle dö hade hon behållit mig, det ångrade hon. Hon hade funderat mycket på mig och hur mitt liv blivit. Särskilt dagen då jag fyllde år hade hon tänkt mycket på mig.
Flera kulturkrockar
Alicia berättade också om våldtäkten där Caroline blev till och det var oerhört jobbigt för henne.
– Så jobbigt att jag aldrig velat fråga henne om namnet på mannen som är min pappa, jag tror inte ens han vet att jag finns. Det blev också jobbigt för mig när jag fick veta att jag blev till efter en våldtäkt, det känns oerhört tråkigt att veta.
Det blev också jobbigt för mig när jag fick veta att jag blev till efter en våldtäkt.
Carolina stannade två veckor i Santiago. Hon fortsatte hålla kontakten med sin chilenska familj efter hemkomsten, samtidigt som hon och Peter fick sitt första barn och flyttade till Halmstad.
Fem år efter besöket i Chile bjöd hon sin mamma att komma till Sverige och träffa hennes adoptivföräldrar i Skivarp, samt hennes och Peters släkt.
– Det blev ett laddat möte, mycket kulturkrockar. Hon hade till exempel svårt att förstå att min man lagade mat, och att min mormor bodde själv så långt bort som i Karlshamn. Att hon fick träffa sitt första barnbarn var förstås något hon var glad över. Och hon tyckte om spettekakan hon fick med sig hem, skrattar Carolina.
Sedan dess har de inte träffats mer fysiskt, men ny digital teknik gör det möjligt att träffas på distans.
– Vi har haft planer på att resa till Chile, men coronapandemin kom emellan. Det blir nog framöver.
För ett tag sedan avslöjade Dagens Nyheter att en del chilenska barn som adopterats till Sverige via Adoptionscentrum i själva verket stulits från sina föräldrar. Det väckte det en del misstankar hos Carolina.
– I mina papper förekommer namn och platser som figurerar i skandalen. Jag misstänker att min adoption inte gick rätt till. Ljög till exempel läkaren om att min mamma var så allvarligs sjuk att hon skulle dö? Jag har dock valt att inte forska vidare, det gör jag bara om min biologiska mamma vill veta.
I stället har de senaste åren lagts på att skriva romanen.
– Det här bokprojektet har jag nog hållit på med i 15 år. Efter att min mor Anita dog 2018 blev det mer intensivt och jag lät mina erfarenheter av att vara adopterad få ta större plats. Att skriva boken har på sätt och vis varit ett sätt att bearbeta de tankar och funderingar jag haft kring osäkerheten om vem jag är.
Nu har hon kunnat sluta fundera kring den hon aldrig blev och konstatera att livet varit bra ändå …
