George Scott om svåra barndomen: Jag gick till socialen och bad om att få byta mamma

Se också: 5 oväntade och effektiva sätt att träna på – för dig som hatar träning

Han har gjort sig av med alla sina priser, mästarbältet är skänkt till ett museum och han äger inte ens några boxningshandskar längre.

– Jag har ingenting kvar från den tiden. Jag är så mätt på boxning. Jag är klar med den delen av mitt liv, säger George Scott, 58, och ler på sitt sedvanligt mjuka, karakteristiska sätt.

Men låt oss ta det från början.

Han föddes i Buchanan i Liberia och var bara några månader gammal när hans italienska pappa dog i en arbetsplatsolycka.

Sex år gammal lämnades han bort av sin mamma för att, som hon sa, ge George en chans till ett bättre liv.

– Jag kände mig förstås bortlämnad. Plötsligt satt jag på ett flygplan till Sverige, ett land jag aldrig hade hört talas om. Och till en ny mamma och pappa.

I skolan började det trassla sig, som George själv kallar det.

– I årskurs sex började det gå riktigt illa. Jag trivdes inte i skolan, mådde dåligt och råkade ofta i slagsmål. Dessutom var jag mörk. Ju äldre jag blev, desto mer påmind blev jag över min hudfärg.

När George var 14 år gick han till socialen och bad att få byta mamma.

– Det blev nej. Men jag stökade till det än värre och det slutade med att jag hamnade på ett fosterhem i byn Bergsjö utanför Hudiksvall.

– Där gick jag halva årskurs åtta. Kom i bråk med studierektorn som slutade med att jag sparkade honom på pungen. Efter det fick jag inte komma till skolan något mer.

Så George hamnade i Västerås dit hans fosterföräldrar flyttade.

Valde mellan brottning och boxning

Efter två år med ett gäng grabbar i området som gillade att härja och slåss var det en kille i gänget som plötsligt sa: ”Fan, ska vi inte börja träna?”

– Valet stod mellan brottning och boxning. Men jag var bestämd. Jag sa: ”Jag sätter inte på mig de där trikåerna. Det kan ni fetglömma.”

Så det blev boxning. Och där vände livet.

Som 16-åring började George Scott boxas för BK Rapid i Västerås där Kjell Fredriksson inte bara blev hans tränare och nära vän, utan också den pappa han aldrig haft.

– Han betydde allt! Vi träffas fortfarande och vi förstår varandra. Bara med kroppsspråket kan han se om jag är ledsen, glad eller fundersam. Där, hos honom, känner jag mig hemma.

Snabbt märkte George att han hade talang för sporten.

– Det tog några år, men sen kände jag att jag kunde börja leka med seniorerna. Det blev ett kliv uppåt.

Resten är, som det heter, historia.

Fem raka SM-guld och som pricken över i, ett OS-silver i Seoul 1988. Några år senare blev George Scott proffs, flyttade till USA och hamnade hos den legendariske boxningstränaren Angelo Dundee med bland andra Muhammed Ali och George Forman i sitt stall.

Den 7 oktober 1995 kröntes karriären då George Scott blev världsmästare i lättvikt genom att slå ut amerikanen Rafael Ruelas i en titelmatch på Bahamas om WBU-titeln och mästarbältet.

Under åren i USA blev George vän med den störste av dem alla, Muhammed Ali.

Med honom har George Scott ätit frukost, följt med på boksignering, åkt limousin och … ja, George minns speciellt ett speciellt tillfälle när Muhammed Ali bad chauffören att ta en annan väg bara för att han ville visa unge George slumområdet där Ali själv tillbringat mycket av sin ungdom.

– Vi stannade bilen. En stor människa på en liten cykel fick syn på oss och cyklade omkull av förvåning. Det tog inte många sekunder förrän vi var helt omringade av människor. Alla ville se och prata med Ali. Det slutade med att vi fick ta hjälp av polis för att åka vidare. Fast först efter att de fått ta en bild på dem själva ihop med Ali.

George Scott blev osams med managern

Tiden som proffs slutade abrupt när George blev osams med sin manager. Obesegrad i ringen gick han en ny match, men nu i rättssalen i stället.

George Scott vann, men förlorade ändå.

– Min advokat glömde att kräva skadestånd. Och kostnaden för advokat och annat kring tvisten gjorde slut på alla mina pengar. Jag hade inte en spänn kvar.

George Scott återvände till Sverige, boxades några matcher, men bestämde sig sedan att lägga boxningshandskarna på hyllan. För gott.

– Jag kände ingen glädje med boxningen längre.

Finns det något du ångrar från den här tiden?

– Nej, det skulle möjligen vara den där missen advokaten gjorde … Men pengar är trots allt inte det viktigaste i livet. Det har det aldrig varit för mig.

En match fanns dock kvar. Den mot Kronofogden.

– Ja, det var den tuffaste matchen av dem alla, säger George och skrattar åt minnet.

Han var då arbetslös, hade ingen utbildning och visste inte vad han ville bli eller göra i livet. Dessutom pappa med barn att försörja.

– Då hände det. Jag var hemma hos syrran en dag, tyckte lite synd om mig själv. Då säger hon till mig: ”Res dig upp George. Visa att du är en Scott. Skaffa dig ett jobb.”

Jobbar med ungdomar i dag

Via kontakter fick han jobb på ett SiS-hem i Fagersta, ett behandlingshem för tungt kriminella ungdomar.

En av hans kolleger höll ett brandtal både för de intagna ungdomarna och George, vilket fick honom att öppna ögonen.

– Det var detta jag ville göra, hjälpa ungdomar som kommit på glid i samhället.

Han blev kvar där i tolv år.

– Efter det var jag två år på ett behandlingshem i Vikmanshyttan. Jobbade med tjejer.

Och på den vägen är det fortfarande.

I dag arbetar George Scott på ett HVB-hem i Jönåker utanför Nyköping. Och med ungdomar i åldern 13 till 18 år.

– Jag försöker få dem trygga. Få dem att gå till skolan igen. Många av dem har olika former av diagnoser. Det pratar vi också om.

George Scott säger att jobbet passar honom som handen i handsken. Han har äntligen hittat sin plats i livet genom att hjälpa ungdomar som kommit på glid.

– Jag känner igen mig själv i dem. Vet vad jag pratar om. Jag har ju själv varit där. Kan jag hjälpa vissa av dem att komma tillbaka och rätt i livet igen så är jag nöjd.

Vad säger du om de kriminella nätverk vi ser i dag och hur ungdomar i allt yngre ålder har vapen och dras in i skjutningar?

– Det är obehagligt och läskigt på alla sätt. Jag förstår inte hur det gått till. Hur de kan värva dem i så ung ålder? Har de ingen moral alls?

George Scotts son Kevin har ärvt talangen

George Scott har lämnat boxningen helt, går inte ens på gym eller tränar på något sätt i dag.

– Jag promenerar. Det är allt.

Han säger att han blir stressad av att gå in i en boxningslokal, och snabbt går därifrån.

– Fast ibland tvingar jag mig dit. Kevin, min son, boxas. Jag blev så paff när han kom och berättade det första gången. Som liten var han rädd för allting.

I dag är även Kevin Scott svensk mästare.

– Fast det är en jävla sport. Du offrar allt. Men har du inte rätt tränare, som förstår att säga stopp när sparringen blir för hård, går det illa. Det är felaktig sparring som är det farliga. Inte själva matchen.

Vi träffas på ett fik och George säger att han är en glad och lycklig man i dag. Han lever ett lugnt, tillbakadraget och fridfullt liv.

– Jag är frisk. Det är ändå det viktigaste. En sjuk man har bara en enda tanke, det är att bli frisk, säger han och fortsätter:

– Jag har ändå klarat mig bra. Till skillnad mot många andra som sysslat med boxning.

Efter sitt OS-silver åkte han tillbaka till Liberia och träffade sin biologiska mamma. Hon fick hans silvermedalj och han gav henne också pengar. Pengar som var slut redan nästa dag då hon bad om mer.

– ”Vad har du gjort av pengarna?”, frågade jag henne. Det visade sig att hon köpt ris. Massor av ris, till alla runtomkring henne i byn.

I dag har de båda en fin kontakt.

– ”George, my son. I need some rice.” Okej, jag förstår säger jag och skickar henne lite pengar då och då, säger George Scott och ler igen.

Det där att bli bortlämnad som liten och den bitterhet han då kände, är glömd.