Gertrud: Svärdotterns kyla tog mig på sängen

Se också: Tove testar #5 – Rengör silversmycken med bikarbonat

Jag var relativt ung när jag fick min äldste son, bara 19 år, och blev ensamstående ganska tidigt. Hade sedan några relationer och träffade olika typer av ”svärmödrar”. Vilket gett mig en relativt nyanserad bild av hurdan jag själv skulle vara som svärmor – och framför allt hurdan jag inte ville vara!

När min son i samband med universitetsstudier flyttade till Skåne kändes det avlägset att det skulle bli några större bekymmer den dag det blev allvar.

Efter några flörtar mötte min son sin blivande fru. Direkt märkte jag en klar distans från hennes sida gentemot mig. Hon hade föräldrar som nästan var jämnåriga med mina, och hennes systrar var nästan jämnåriga med mig. Jag trodde att det var en bidragande orsak.

Jag lever i en ny relation och min son har två små halvsyskon. Vid tiden för deras bröllop var de fortfarande små, 8 respektive 6 år. Min sambo valde att inte vara med, men då lillasyster skulle vara brudnäbb planerade vi att åka ner i god tid för att vara med om förberedelserna.

Eftersom jag och min sambo är egna företagare och har ett arbetsfält över hela Sverige, skulle jag dock bli tvungen att flyga hem lite tidigare för att efteråt hinna på jobb 70 mil norrut. (De andra gästerna flög tre timmar senare.)

Jag byttes ut

Detta beslut visade sig vara förödande för deras dag. Jag förstörde allt! En mycket upprörd blivande hustru ringde mig och sa att min son var deprimerad och bedrövad och att jag brast i respekt gentemot hennes föräldrar som betalade bröllopet. Hon krävde att jag ringde dem och bad om ursäkt. Vilket jag gjorde.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Det var med stor oro som jag och mina två små barn reste till det stundade bröllopet. Och det var en sval stämning som mötte mig.

Jag hade varit nere tidigare på sommaren för att prova ut dotterns näbbklänning. Min son hade då visat var jag och mina barn skulle bo: i ett jättefint, stort rum. Nu var vi hänvisade till ett mycket litet rum, som skulle ”passa oss mycket bättre”. Jag sa inget.

De som hade fått det extra fina rummet var sonens far och sambo. Det var då jag började bli ”utbytt”. Trots att äldste sonen bott hos mig på heltid har han alltid haft en mycket speciell relation till sin far, tillåtande och förlåtande. Mot mig var han mer krävande, hård och kritisk.

Bröllopet var mycket vackert och lyckat. Nu har det gått tio år sedan det hölls. Sonen och hans fru har tre barn som jag är farmor till, men som jag antagligen aldrig kommer att få någon relation till.

Vi har ingen relation i dag

Vi har inte setts på över fyra år, för jag orkade inte längre. Orkade inte ta på mig ”oket” att vara den svikande, felande mamman. Att alltid vara den som, hur än jag försökte, fick veta att det inte räckte ända fram. Att alltid komma på sista plats i hierarkin. Omsprungen av den okritiserbara fadern – som nu hade blivit den fantastiska, engagerade farfadern med lika fantastisk farmor.

Så vem är jag? Inte farmor i alla fall, för den platsen är stulen.

Först var jag bara ledsen. Sedan hade jag en period då jag var så arg över hur jag behandlats. Och jag skämdes över att inte vara en lyckad mamma, farmor och svärmor. Skämdes så mycket att jag undvek att prata med dem jag kände. Var livrädd för frågorna: ”Hur mår din son? Har han några barn? Har han hälsat på här hemma?”

Först nyligen vågade jag svara: ”Vi har ingen kontakt. Jag passade inte in i hans fina värld.” Svaren jag fick förvånade mig. Tydligen var jag inte ensam! Flera av mina bekanta hade minst lika krångliga relationer med sina vuxna barn.

Mina två yngre barn är snart vuxna. Sonen har skaffat flickvän som jag har mycket god kontakt med. Tack!

Dottern är en fri, sjungande fjäril som nog inte låter sig fångas så snabbt!

Men jag kommer ihåg orden från min gamla farmor, som hade 17 barn: ”Du har bara dina barn till låns.” Och så är det nog.