Jag är ett lyckligt skilsmässobarn – separationen blev min vinstlott

Hur en skilsmässa kan bli en oväntad skatt

Jag var tolv år den där dagen, då mamma och pappa bad mig och min bror att stanna hemma efter middagen.

Det tillhörde verkligen inte det vanliga att de bad oss om det. Men jag var för ung, för att kunna gissa vad det kunde röra sig om. Skilsmässa var något som inte ens min vildaste fantasi kunde komma upp med. Jag trodde nog att det snarare skulle vara ett familjeråd om städrutiner, rum i huset eller något annat praktiskt som de ville inkludera oss i.

Ett hem helt utan bråk

Mina föräldrar bråkade inte. Det låter som en osanning, men det är min sanning. Jag kan inte minnas att jag hört ett enda bråk mellan dem. Jag bråkade på med mamma i första hand och med pappa i andra. Med de höll ihop. Båda mina föräldrar var också hemma rätt mycket. Vi hade olika barnflickor och barnpojkar genom åren men gick inte på dagis, som det hette på min tid. Det var inte någon bullerbymiljö i 60-talsradhuset men en sorts bullerbystämning – med många barn i samma ålder som sprang in och ut ur olåsta dörrar. Föräldrar som lappade och lagade så vi kunde hänga i vårt radhusområde och alltid hitta en öppen dörr.

Så tillbaka till den där dagen när vi inte skulle spring ut direkt efter middagen. Vi samlades i vardagsrummet. Utan större krusidull eller omskrivning berättade mamma och pappa att det skulle skiljas.

Skilsmässor var ovanliga i min krets

Som jag minns det var min enda fråga var jag och brorsan skulle bo. Det var planerat. Vi skulle bo kvar i samma hus i samma rum – med pappa. Mamma skulle flytta till en annan stad men skulle vara hemma i huset mycket i veckorna eftersom hon fortfarande hade sitt jobb i Stockholm.

Enligt min bror som är två år äldre än jag var min reaktion mycket starkare där och då. Men det har jag noll och inget minne av.

1979 står det i papperna att de skilde sig, det var året jag fyllde 13. Samtalet var på våren, det vet jag, för jag cyklade till skolan med en av mina bästisar dagen efter och berättade denna lite obegripliga nyhet för henne. Skilsmässor var inte vanliga i vår krets på denna tid. Jag kände inga barn vars föräldrar hade skilt sig under tiden jag känt dem. Det fanns någon som hade ensamstående mamma, något knas med pappan hade man förstått – men inga skilsmässor än.

Först fick jag en till pappa

I den där ålders rusar livet i takt med hormoner och växtvärk. Så jag har svårt att i kronologisk ordning reda ut när vad hände. Faktum var att mamma hade träffat en ny, det var själva anledningen till uppbrottet. När träffade jag honom första gången…?

Jag vet att det var innan samtalet. En kväll var det en gubbe med stora skor på besök i radhuset. Han åt middag med oss och var en kompis till mamma. Jag tänkte inte speciellt mycket på honom eller den middagen förrän mamma förklarade att den där nya hon hade träffat var just gubben med de stora skorna. Han kallades så innan han fick växa in i sitt riktiga namn: Pelle.

Med Pelle kom en av hans döttrar – som var en månad och två dagar äldre än mig. Vi tussades ihop med mums-mums och utsagan att hon gillade att spela spel och jag gillade gröna växter. Tänk så galet fel föräldrar har om sina barn. Hon gillade David Bowie, och hade massor av killkompisar.

Vi blev vänner direkt och i dag räknar jag henne som en syster. Helt utan prefix. Mamma åkte mellan Linköping och Stockholm – och det började jag också göra för att hänga med min nya syster Ullis. Vi stal starkt ur spritskåpet och levde som tonåringar gjorde på den tiden. Det vill säga vi spelade inte kort och planterade blommor.

Sen kom en till mamma

Pappa hade några olika damer som vi träffade, ingen som jag föll i farstun för direkt och uppenbarligen inte han heller. Men en sommar tidigt 80-tal ändrades familjebilden med Eva, en som var där för att stanna.

Nu hade jag summa summarum fyra föräldrar, en syster i min egen ålder och tvillingbröder som kom med Eva, små vilda men galet söta.

Familjestrukturen växte till sig och blev en helt ny, så mycket större familj. Pappa och Eva utökade med en halvbror. Kärlek vid första ögonkastet, för precis alla i familjen, inklusive min mamma och Pelle. Vi hade i många år ett gemensamt sommarhus i Sörmland, där vi bitvis hängde alla ihop och ibland delades veckorna upp. Jular och andra högtider har det inte varit ovanligt att jag firat med dubbelt föräldrapar.

Min vinst av detta har varit enorm. Med två vuxna personer till i livet, kloka och kärleksfulla har jag kunnat välja vem jag vill vända mig till med mina livsfrågor och bekymmer. Ibland är det inte mamma eller pappa man vill prata med, men en kär och klok vuxen. Jag hade två att välja mellan. De söta tvillingarna växte till sig, så den lilla halvbrodern. De flesta har gift sig och fått barn. Vi är många. Väldigt många i den brokiga familjen. Vi hänger ihop på ett okomplicerat sätt som familjer gör – när det är som bäst. Och i detta fall är det verkligen det.

Det finns sorg och minst en hjälte

Jag tänker själv att denna skildring är sedd i ett rosa skimmer. För klart som korvaspad att alla inte bara landar mjukt när familjer bryts upp. Lika självklart att flera säkert har fått kontrollera sina känslor och mer än en gång svälja lite stolthet. Väldigt länge i mitt liv, när jag inte sett på allt genom det rosa skimret, var jag helt fast bestämd att det inte skulle bli något giftemål för mig. Den enda anledningen var att jag inte vill skiljas. Jag förstår inte helt varför jag har resonerat så, eftersom jag tycker att mina vinster varit så stora.

Min gissning är ett den unga flicka ändå uppfattade att det bakom allt det roliga vilade en sorg och besvikelse hos fler människor, både syskon och de nya och som gamla föräldrarna. Att pussla ihop gamla och nya familjer är inte helt klart att det lyckats. Och mer än en, troligen de som blivit svikna och sårade, måste bära en enorm hjälteroll för att hjälpa till att hålla ihop allt oavsett den egna känslan.