Liselott: Jag mötte min första kärlek – förstod inte hur mycket jag sårat honom

Nittio och nykär: En dokumentär om kärlek

Så kom då äntligen den där efterlängtade pensionen. Jag hade trivts bra med mitt jobb som var spännande och givande, men allt har sin tid.

Det kändes som en enorm lyx att äntligen få äga sin egen tid och inte behöva stiga upp i ottan. Inga måsten utan bara kvalitetstid. Jag hade så många planer på allt jag drömt om att få göra bara jag hade tiden.

Men först av allt ville jag börja träna upp min onda rygg på gymmet. Sagt och gjort, snart var jag ägare till ett träningskort och körde igång med både gym och träningsgrupper.

En ung flicka med bultande hjärta

En morgon när jag tränat några månader satt jag på cykeln, svettig och varm, och kände mig iakttagen. Jag lyfte blicken och mötte ett par forskande ögon en bit bort.

Det var en blick som var både främmande och bekant på samma gång. Det gick några sekunder innan jag kände igen blicken, trots att det var många år sedan jag mötte den sist.

Alla minnen från tidigt 70-tal kom tillbaka. En svunnen tid för så länge sedan. På något märkligt sätt var jag i den stunden återigen en ung flicka med bultande hjärta och rodnande kinder. Jag kände så tydligt där och då att man bär alla sina åldrar inombords.

Förstod inte hur jag sårade dig

Jag mindes hur vi möttes. Den vintern vi gick hand i hand genom en tyst, snöig stad. Så unga, så förälskade. Jag var 17 år och du några år äldre. Minns hur vi dansade så tätt tillsammans och hur förälskade vi var. Alla planer vi hade för framtiden som vi såklart skulle dela. Minns halssmycket jag fick med ditt namn inristat på.

Du skulle bara ut och resa först – något som var bestämt innan vi möttes. Så skildes vi åt och på något sätt kom vi ifrån varandra. Det kom nya förälskelser och minnet av dig bleknade.

Jag var så ung och omogen och förstod aldrig då hur jag sårade dig. Jag vet att du gifte dig och sedan skilde dig. Ibland dök minnen av dig upp men försvann lika fort igen när livet rusade på.

Ska jag låta det stanna vid blickar?

Så sitter jag där på träningscykeln, många, många år senare. Låter blicken försiktigt studera dig, ditt grå hår och ser att du har burit alla år så fint. En mogen, vacker man. Vad länge sedan det var och så mycket som hänt sedan vi möttes, nästan ett helt liv.

Det var så många år sedan och ändå är det som om alla år smält samman till en kort tid när jag nu ser dig. Barn har fötts, vuxit upp och flyttat, livet går nu lite långsammare, det finns tid för eftertanke.

Du var min allra första kärlek. Kanske försvinner aldrig känslan som man burit inom sig och som aldrig fått blomma ut.

Jag vet inte vad framtiden bär med sig. Kanske låter jag det stanna vid blickar eller så vågar jag mig fram och tar kontakt – jag måste bara övervinna min blyghet. Hur säger man hej efter så många år?

Det är underbart ändå att vila i känslan av en svunnen tid och för en stund uppleva ungdomens skira förälskelse igen.