Jennie: En hjälpande hand
Min man har alltid rest mycket i sitt arbete och därigenom kommit i kontakt med nya människor och kulturer. Jag däremot har arbetat i butik och har aldrig varit intresserad av att resa eller ta del av andra kulturer. Men när våra grannar började hjälpa en familj från Ukraina kom jag på andra tankar.
Maken var bortrest och skulle komma hem till helgen så jag gick över till Camilla och hennes man. Vi hade bott grannar så länge jag kunde minnas. Var någon av oss borta blev blommorna alltid vattnade och posten intagen. Bättre grannsämja fick man leta efter.
Den här kvällen satt ett par, som jag aldrig sett tidigare, vid köksbordet och åt. Camilla började genast berätta vilka de var och att hon och hennes man skulle låta paret bo hos dem ett tag. Paret kom från Ukraina och ägde inte mer än kläderna de hade på sig.
Först blev jag lite avståndstagande och undrade hur det skulle gå. Att släppa in två främmande människor i sitt hem, bara så där. Men efter att ha pratat med kvinnan, som kunde engelska, förstod jag att det fanns fler som var i behov av hjälp så jag bestämde mig för att hjälpa till och öppna upp vårt hem också.
Talade inte samma språk
Innan jag visste ordet av så hade jag engagerat mig i ett annat par och deras lilla dotter på sju år. De hade precis kommit till Sverige och ingen kunde ett ord svenska.
Jag lagade mat, la fram handdukar och sängkläder och hittade några dockor och ett pussel på vinden som flickan blev överlycklig av att få leka med. Att kommunicera utan att kunna varandras språk var egentligen inte så svårt. Jag pekade och berättade vad allt hette. Tallrik, glas, kniv och gaffel.
De lärde sig snabbt och mannen i familjen hjälpte mig i trädgården och smög in lite ord på deras språk. Jag var ingen begåvning men snappade upp ett och annat medan vi bar in trädgårdsmöblerna och krattade.
Kvinnan hade haft en butik och mannen hade arbetat som tandläkare. Nu var deras lägenhet bortsprängd och allt de ägt och jobbat ihop till förstört. Jag hade svårt att ta in allt men jag försökte hålla humöret uppe.
När min man Mikael kom hem efter en långresa fick han en chock när det satt en annan familj i soffan och tittade på teve. Men han fann sig snart tillrätta och kvällen slutade med en sen middag vid köksbordet.
När det var dags att lägga sig kom den lilla flickan och kramade om mig. Det verkade som att hon förstod att jag ville henne och föräldrarna väl. Jag vet inte vad hon hade sett eller varit med om men hon tycktes, vid första anblicken har klarat sig ganska väl.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Dagarna flöt på och flickan fick börja skolan medan mamman hjälpte till i butiken där jag jobbade. Att plocka upp varor och städa gick som en dans och hennes man hjälpte till på lagret.
Nu har de bott hos oss i flera veckor och vi har lärt känna varandra så gott det går. Vi kämpar med språket och det går riktigt bra. Bäst på svenska är dottern och hon har fått en cykel av grannarna och blivit kompis med flera stycken i kvarteret.
När vi ser henne cykla på gatan utanför vårt hus är det som att se våran egen dotter när hon var i den åldern. Hon for fram som ett jehu och skrattade alltid med hela ansiktet. Glad och charmig med en plirig blick.
Oviss framtid
Mikael och jag börjar vänja oss vid våra nya familjemedlemmar. För något år sedan skulle det ha varit befängt att tro att jag skulle släppa in någon främmande människa i vårt hus. Men nu känns det naturligt. Familjen umgås mycket med paret som bor hos våra grannar. På så sätt får de prata sitt hemspråk och det är nyttigt.
Vi vet inte hur länge de kommer att bo kvar hos oss men det spelar ingen roll. De har blivit en del av oss och när våra egna barn kommer hem så leker barnbarnen med dottern och cyklar och bygger kojor.
Språket är inget hinder. Så länge man kan peka och gestikulera och lära sig småord här och där kan man göra sig förstådd. Ibland blir det missförstånd och då skrattar vi gott.
Deras flicka har börjat spela piano och dansa. Jag undrar hur det ska gå för dom den dagen de ska resa tillbaka. För den dagen kommer, även om det inte ser ut så just nu. Vad kommer de tillbaka till?
Raserade och förstörda hus som det kommer att ta årtionden att bygga upp. Skolor som är borta och affärer som en gång fanns och som de knappt kan se var de låg. Ett inferno av sorg och saknad av grannar och vänner, släkt och familjemedlemmar. Ingen vet vem som lever och ingen vet var alla finns.
Jag vet bara en sak och det är att vi finns just nu och här.
/Jennie
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]