Min hund blev allvarligt sjuk – trots det väljer jag bort fästingtabletterna
Jag har haft både hund och häst som blivit sjuka i fästingburen anaplasma – men i år tänker jag om, och hoppas att det funkar.
Låt mig berätta varför.
Ladusvalorna som byggde bo i stallet och på bjälken högt uppe i taket i hästarnas lösdrift var ett säkert vårtecken. Vi följde utvecklingen från svalpar som byggde bo till svalhonan som ruvade på äggen och sedan båda svalföräldrarnas frenetiska jakt på föda till de nykläckta ungarna.
Svalorna var en så integrerad del av livet i stallet att vi planerade den årliga stalltvätten när allt skrubbas rent efter deras liv. Ingen tvätt innan ungarna var utflugna!
Men så en sommar hittade jag först en och sedan flera nakna döda svalungarna i gruset nedanför takbjälken där boet satt. Den första tänkte jag hade ramlat ut, men när den andra och den tredje låg där livlös började jag undra…
Bilden av de döda svalungarna dök upp för min inre blick när jag jobbade med den här texten.
Jag minns att jag tänkte tanken redan då, för flera år sedan; kunde svalungarna död ha något med hästarnas mygg- och fästingmedel att göra?
I Sverige förgiftar vi väl inte fåglar?
Men sprayen såldes ju i vanliga butiker – och i Sverige har vi väl järnkoll på att vi inte förgiftar fåglar med insektsmedel?
Och fästingar ville jag verkligen skydda både häst och hund för!
Bara något år tidigare hade vår engelska springer spaniel Tintin haft den fästingburna sjukdomen anaplasma. Han var redan då lite till åren kommen, och jag trodde först att hans dagar var räknade när han började gå allt långsammare och stelare.
Jag fattade inte att han var sjuk förrän han hade febertoppar om nätterna och låg och hässjade.
Hunden fick anaplasma
När jag äntligen tog honom till veterinär och fick veta att smittan kunde behandlas med antibiotika var min lättnad var enorm.
Men att en hund kunde bli så sjuk av fästingbett skrämde mig och jag tackade utan att tveka ja till fästingtabletterna som då var nya på marknaden och som skulle ges en gång i månaden.
Vi hade brottats med svårigheten att hitta ett fästingmedel som både fungerade och var säkert i många år. Vi hade små barn när Tintin kom in i familjen, så droppar som kletade i pälsen och klappförbud för barnen fungerade inte. Som den spaniel han var älskade han dessutom att bada och tog varje tillfälle att hoppa i vattnet – sjö, hav eller gyttjepöl i skogen spelade inte så stor roll. Så flera halsbanden som fanns på marknaden med varningar i bipacksedeln om att de tar död på vattenlevande organismer gick också bort. Istället hade vi kammat och plockat fästingar till leda.
Tintin blev frisk från sin anaplasma igen, men var för resten av sitt liv svag i bakbenen som ett resultat av sjukdomen. Bakbenen orkade inte när han skulle hoppa in i sin bur i bilen och vi fick skaffa ramp. Långa trappor blev jobbiga.
Men han levde i flera år efter anaplasman och blev 15 år – ett långt och bra liv för en spaniel.
Någon sommar därpå var min islandshäst Þyrnirós plötsligt en dag hängig och hade feber. Veterinären misstänkte direkt anaplasma och ett blodprov gav besked. Även hon behandlades och blev frisk, även om det tog lång tid och febern gick än upp, än ner.
Efter den sjuksommaren fick Þyrnirós ett spot-on medel för hästar utskrivet av veterinären, droppar som ska in i huden vid manen och svansroten varannan vecka.
Priset för att skydda djuren från fästingar kan inte vara döda vattendrag och tysta skogar
Båda djuren slapp fästingar – eller de jag hittade var redan skrumpna och döda. Vilken lättnad!
Hunden fick epilepsi
Men säg den lösning som funkar alltid och för alla?
Vår nuvarande hund är en irländsk setter, som två år gammal fick sitt första epileptiska anfall. Han hade aldrig fått fästingmedel innan – det var den första frågan vi fick efter anfallet.
Det var sommar och vi tvekade i det längsta inför att ge honom fästingtabletter som jag ju visste fungerade bra mot fästingar – men som också har just krampanfall som en ovanlig, men dock listad biverkan.
Till sist fick Fingal ändå samma tabletter som Tintin hade ätit, men med vånda varje gång. Men han fick dem inte lika tätt, vi var i stället noga med att kolla efter fästingar, och när de verkade sitta utan att omedelbart dö insåg vi att tabletterna hade slutat verka.
I våras fick han ett epileptiskt anfall två dagar efter att han fått en fästingtablett. Jag har ingen aning om det finns ett samband eller om det var en ren tillfällighet, ingen annan heller.
Epilepsi är en lurig och ärligt talat rätt överjävlig sjukdom. Ingen vet riktigt varför det drabbar vissa hundar (eller människor). Det kan bero på tumör i hjärnan, men hos unga hundar som Fingal var när han fick sitt första anfall är det ofta outgrundligt. Ibland, men inte alltid, är det ärftligt.
Väljer giftfritt till hunden i år
Oron för anfall – som alltid är där ändå – tillsammans med mer kunskap om fästingmedlen har fått mig att gå andra vägar i år.
Det är klart att jag vill skydda mina djur från fästingar – men en stor del av nöjet med att ha djur är att jag kommer ut i naturen. Och fästingmedlen som jag och miljoner andra använt är allt annat än miljövänliga.
Priset för att skydda husdjuren från fästingar kan inte vara döda vattendrag och tysta skogar där sångfåglarna dött.
Det är som att välja mellan pest eller kolera; ska mina och andras husdjur skyddas från fästingar – eller ska vi skydda naturen från gifterna i fästingmedlen?
Och det är naturligtvis inte rimligt att vi husdjurägare ska fatta ett sådant beslut på individnivå. Läkemedelsindustrin tjänar miljoner på fästingmedel som innehåller nervgifter som dödar fästingar och loppor. Och det finns visserligen bipacksedlar som talar om att vi inte ska låta barnen klappa djuren där spot on-medlen fortfarnde är kletiga och tvätta händerna efter att vi hanterat tabletterna.
Men räcker det? Hur många läser och följer allt som står i en bipacksedel? Och vilken miljöfara är hundbajset som hamnar i naturen - eller i bajspåsar? Eller bajset som katterna gräver ner i rabatterna?
Dags att ta frågan på allvar
De brittiska forskarna manar till försiktighet och menar att vi inte tagit den här frågan på allvar.
Jag kommer att tänka annorlunda i sommar. Jag känner att jag måste.
Jag tror personligen inte riktigt på bärnstenshalsband, men de är snygga, så ett sådant ska Fingal få. Har jag tur så gör det nytta. Annars blir bärnstenarna fina mot hans kopparröda päls.
Utöver det tänker jag prova ett giftfritt spray. Det finns några att välja på, så jag får väl helt enkelt prova mig fram.
Vi klarade oss ju innan fästingtabletterna kom, med hundarna som jag växte upp med på 1970-talet, så det måste ju gå, tänker jag. Collien Lady och flatten Jonna fick fästingar och vi plockade bort dem, krypande eller efter att de satt sig fast.
Lady var så smart att hon lärde sig ordet ”fästing”. Rätt snabbt fick vi i familjen prata om att hon hade en ”Kalle” eller ”Pelle” i pannan som måste tas bort för att hon inte skulle försvinna djupt in under ett bord.
Och hästen? Jag slits mellan att fortsätta använda läkemedel som innehåller permetrin (och önskar att det fanns snällare) och att duscha henne dagligdags i en mix av örter och tjära.
Och själv har jag vaccinerat mig mot TBE. Då har jag i alla fall skydd mot den mest allvarliga smittan.