Mona: Jag fick inte ha någon kontakt med min syster
När min föräldrar gifte sig 1959 var det inte min fars första äktenskap. Han var frånskild och hade en sexårig dotter, Eva, som bodde hos sin mamma. Vad som var anledningen till skilsmässan pratades det aldrig om.
Jag var mina föräldrars enda gemensamma barn, men jag lärde aldrig känna Eva ordentligt. När hon ibland kom på besök blev stämningen alltid lite spänd därhemma. Mina föräldrar välkomnade henne, men redan från tidig ålder kände jag att de helst hade sluppit.
Jag minns att jag själv försökte fånga Evas uppmärksamhet. För det fanns inget jag önskade mig mer än att få en storasyster. Ibland lyckades jag få med mig henne till mitt rum och visa mina leksaker för henne medan hon stod där och log mot mig.
Min far avslutade alltid hennes besök med att räcka fram ett kuvert medan min mor underströk efteråt att hon bara var min halvsyster. I takt med att jag blev äldre blev Evas besök färre.
När jag var elva åkte Eva till USA där hon så småningom gifte sig och blev kvar. Efter det nämndes hon inte med ett ord här hemma. De första åren fick jag små hälsningar från henne, både till jul och vid min födelsedag, och eftersom hennes adress stod på baksidan av kuverten bestämde jag mig ivrigt flera gånger för att skriva brev till henne och tacka och fråga en massa om hennes nya liv.
Kunde inte förstå
När jag hade bett min mor att skicka i väg brevet åt mig väntade jag spänt vid brevlådan efter svar. Men det kom aldrig något. Mitt barnsliga hopp om att lära känna min storasyster bättre förbyttes mot besvikelse. Eftersom det inte heller kom fler födelsedags- och julhälsningar slog jag bort alla tankar på henne.
Först när jag som vuxen hade gift mig och själv blivit mamma till min lilla flicka började jag fundera över mina föräldrars relation till Eva – inte minst min fars. Nu när jag själv var förälder kunde jag inte förstå hur min far kunde vara så kylig mot sin äldsta dotter. Varken han eller min mor ville dock bli påminda om Eva.
Samtidigt hade tiderna förändrats. Vi var nu framme vid 1970-talet och skilsmässa hade blivit mycket vanligare. När min far skilde sig var det ett brott mot alla normer och särskilt att vara frånskild som kvinna ansågs som något suspekt och avvikande. Mellan raderna förstod jag också efteråt att Evas mamma hade varit depressiv, vilket gjorde mig ännu mer oförstående till att mina föräldrar inte hade varit mer omhändertagande gentemot Eva. Men det ville inte mina föräldrar prata om. Eftersom vi inte heller hörde något från Eva lät jag det bero.
Accepterade inte nya familjen
Åren gick och under tiden skilde sig även jag och min man. Även om han gifte om sig fick vår dotter inte en sämre relation till honom. Visserligen bodde hon mest hos mig, men hon såg sin pappas och hans frus hem lika mycket som sitt eget. Där hade hon också fått en lillebror och de båda var mycket glada i varandra.
Men i mina föräldrars värld var de inte riktiga syskon. När de träffade min ex-man, hans fru och deras lilla pojke på exempelvis vår dotters födelsedag eller konfirmation brydde de sig överhuvudtaget inte om dem. I deras värld hade de ingen plats i vår familj.
Jag skakade på huvudet och försökte diskutera deras inställning med dem. Men det var inte så lätt. Eftersom min dotter tydligt märkte av avståndstagandet som mormor och morfar gjorde mot hennes pappas nya familj och inte minst deras bristande acceptans av hennes älskade lillebror, gav hon dem efterhand mindre plats i sitt hjärta. Också när hon blev vuxen och själv bildade familj.
Trots mina föräldrars konservatism tog jag inte samma avstånd från dem. Jag älskade ju dem ändå, på gott och ont. Att de inte hade någon kontakt med Eva försvarade jag i mitt stilla sinne med att de var födda i en annan tid. Nu var de dessutom äldre och ganska skröpliga och hade ingen annan än jag som tog hand om dem.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag var 55 när min mor gick bort och min far kom att behöva min hjälp ännu mer. Men även då vägrade han att prata om Eva. Förutom när han gjorde mig uppmärksam på att han och min mor för längesedan upprättat ett testamente som såg till att hans äldsta dotter ärvde så lite som möjligt av honom. Jag skakade på huvudet men gav upp försöken att diskutera det med honom.
Ett par år senare blev jag tvungen att kontakta Eva för att meddela henne att vår far hade gått bort. Det var mycket märkligt att höra hennes röst. Hon lät vänlig men inte mer än så. Hon avböjde mitt erbjudande om att betala flygbiljetten så att hon kunde vara med på fars begravning. Likaså avstod hon från att ta emot några personliga saker efter honom.
Även om jag förstod att hon inte ville göra sig omaket att flyga till Sverige var jag ändå lite besviken. På något vis hade jag hoppats att vår fars begravning skulle bli en anledning för oss att träffas igen. Men efter bodelningen försvann vi åter ur varandras liv.
Plötsligt dök hon upp
Flera år efter min fars död satt jag en eftermiddag och scrollade igenom Facebook och sökte bara lite på skoj efter Eva. Jag var nära att spilla ut kaffet över mig när jag hittade henne. Även om hon på sin profilbild var en äldre, gråhårig dam, omgiven av sina amerikanska barn och barnbarn, kände jag igen henne och kunde också se vissa likheter mellan henne och mig.
Jag fick en sådan lust att kontakta henne och tänkte att det värsta som kunde hända var ju att hon avvisade mig. Inte långt därefter accepterade hon min vänförfrågan och skickade dessutom ett meddelande där hon skrev att hon var glad att jag hade kontaktat henne. Hon hade faktiskt själv redan tidigare hittat mig på Facebook och funderat på om hon skulle ta kontakt med mig.
Under loppet av några veckor när vi skrev och ringde till varandra förstod jag att Eva aldrig hade fått breven som jag skrivit till henne som barn. Eftersom hon inte hade fått något svar på sina julkort hade hon så småningom gett upp försöken att få kontakt med mig. När hon hade tackat nej till att vara med på fars begravning hade det inte handlat om att hon inte ville träffa mig. Hon ville bara inte återvända och påminnas om hur lite hon hade betytt för vår far.
Först nu fick jag veta sanningen om hennes föräldrars skilsmässa. Det visade sig att vår far hade inlett en relation med min mor som fram till dess hade varit Evas mammas bästa väninna. Jo tack, inte så konstigt att Evas mamma hade varit deprimerad. Det var också därför mina föräldrar inte tyckte om när Eva hälsade på och påminde dem om det hela.
Även om jag alltid hade försvarat mina föräldrar med att de kom från en annan tid, måste jag erkänna att det nog handlade mer om vilka de var som personer. Eva lugnade mig dock med att hennes barndom inte hade varit så eländig som jag hade varit rädd för. Mina föräldrar hade visserligen varit avvisande mot henne, men hon hade aldrig saknat kärlek från sin mor.
Men de hade haft det ganska knapert och det var därför hon emellanåt hade skickats för att besöka vår far och få hans ”underhåll” med sig tillbaka. Innerst inne hade hon alltid hoppats på att vi systrar skulle få mer glädje av varandra. Men eftersom hon aldrig hade hört något från mig hade hon så småningom givit upp den tanken. Att det var min mor som hade förstört den kontakt jag hade försökt skapa med Eva, har jag haft mycket svårt att förlåta.
Men nu när Eva och jag fann varandra så här sent i livet valde vi att se framåt. Vi har ju ett helt liv att ta igen. Så vi använder flitigt vårt arv till att köpa flygbiljetter för att besöka varandra, och vi hoppas kunna ses snart igen. Äntligen har vi båda fått den syster vi alltid har saknat. Inte en halvsyster utan en stora- respektive lillasyster.
/ Mona
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]