Sara: Min treåriga dotter föll ner från balkongen – klandrade mig själv

Att vara mamma till ett barn med särskilda behov

Det var en mild vårmorgon och som vanligt kunde jag höra min treåriga dotter, Anna, gå ur sin säng när klockan knappt var halv sju. Ögonblicket efter stod hon framför mig i mitt sovrum.

– God morgon, mamma, sa hon och la sig tätt intill mig, och även om det var alldeles för tidigt en lördag var det det bästa sättet att bli väckt på.

Det hade alltid bara varit hon och jag, hennes pappa hade försvunnit ur vårt liv innan hon föddes. Jag hade lagt mycket tid på att vara ledsen över det, men Anna verkade lyckligtvis inte märka det. Hon hade ju mig och sin mormor och morfar.

Morfar hade varit här kvällen innan för att hjälpa mig, men det visste inte Anna, för det var en överraskning.

”Titta ut genom fönstret”, sa jag och pussade henne på huvudet.

Vi bodde i ett tvåvåningshus och mitt sovrum låg på första våningen med en liten balkong. Anna skyndade sig ner från sängen och vidare till dörren som ledde ut på balkongen. Hon tryckte näsan mot rutan för att titta ner mot trädgården.

”En studsmatta!” utbrast hon, lika lycklig som jag hade hoppats.

”Den är till dig”, sa jag stolt, för det var långt ifrån alltid jag kunde ge Anna det hon önskade sig.

Bästa födelsedagspresenten

Största delen av pengarna jag tjänade som sjuksköterska gick till att renovera huset, som hade varit ett riktigt ­renoveringsobjekt. Jag var helt enkelt ingen hantverkare – åtminstone inte när jag köpte det. Nu, två år senare, var det en annan sak, och jag visste hur man rev väggar, la klinkers och bytte hängrännor.

Anna tittade på studsmattan, sedan på mig, och sedan tillbaka igen. Hon var helt förtrollad.

Vi hade bestämt att vi skulle hoppa hela dagen, men först skulle jag duscha och vi skulle äta frukost. Anna låg i min säng och tittade på ­tecknat på min telefon när jag gick till badrummet.

”Jag kan knappt vänta”, mamma, mumlade hon, och jag log utan att tänka mer på vad hon sa.

Rutinen med tecknat i sängen upprepade sig nästan varje morgon och medan jag gjorde mig i ordning brukade jag höra henne ligga och skratta. Den här morgonen blev helt annorlunda.

Såg Anna nere på gräsmattan

Jag stod i duschen, fönstret var öppet, och jag hörde något jag inte visste vad det var. Ett dovt duns. Jag hade aldrig hört det ljudet tidigare. Därefter hörde jag en kvinna skrika och nu gick det upp för mig att något var fel.

Jag rusade ut ur duschen, tog en handduk i farten och sprang för att se till Anna, men hon låg inte i sängen. Jag tittade mig febrilt omkring och såg att dörren till balkongen var öppen. Jag tappade nästan andan.

Jag sprang ut på balkongen, tittade över räcket, och där nere på gräsmattan, precis framför studsmattan, låg Anna. Min lilla Anna. Hon rörde sig inte.

Allt stod stilla för ett ögonblick och det kändes som om min hjärna kämpade för att förstå vad som hade hänt. Hon hade inte kunnat vänta, ville ner till studsmattan och hade hoppat. Hur hade jag kunnat vara så tanklös?

Förlorade medvetandet

Jag sprintade genom huset, tog telefonen på vägen och ringde 112. Utanför stod vår granne Hanna. Det var hon som hade skrikit och hon stod helt förstelnad och tittade in i trädgården där Anna fortfarande låg. Jag sprang fram till Anna men flyttade henne inte, som larmcentralen sagt att jag inte fick. Två minuter senare var räddningstjänsten på plats.

Anna fick tillbaka medvetandet i ambulansen, men var borta igen innan vi nådde sjukhuset. De närmaste tre, fyra timmarna var fulla av osäkerhet och kaos. Som sagt, jag är sjuksköterska och har arbetat på akuten, så jag visste hur mycket skada ett fall från första våningen kan orsaka.

Som tur var hade Anna landat på gräset och jag kände mig lycklig över att jag hade skjutit upp planen på att bygga en terrass. Det kan låta löjligt, men mitt i kaoset var det sådana detaljer jag höll fast vid – underlaget var mjukt, hon hade landat ”lyckligt”, som ambulanspersonalen hade sagt, och hon hade snabbt förts till sjukhus.

Komplicerade frakturer

Mina föräldrar kom till sjukhuset och de var med när en läkare framemot eftermiddagen kallade in mig till ett tomt rum.

”Annas tillstånd är stabilt”, sa han. ”Hon har brutit båda lårbenen och tryckt till några revben, så ni får räkna med att stanna på sjukhuset i många veckor, kanske månader.”

”Men hennes huvud? Är hon vaken? Kommer hon att bli bra igen?”

Jag ville veta allt på en gång.

”Hennes huvud har inte tagit skada. Hon landade på rätt sätt verkar det som”, sa läkaren.

Jag började storgråta. Tack och lov.

”Men lårbensbrotten är komplicerade. Det är för tidigt att bedöma hur det kommer att påverka Anna. Hon är vaken nu, du kan gå in till henne.”

Min pappa tog mig i handen när vi gick in till min lilla flicka och jag kysste hennes små, mjuka kinder medan hon trött tittade upp på mig.

”Hur mår du, älskling? Gör det ont någonstans?”

Anna skakade på huvudet. När jag stod där i rummet slog det mig hur illa det kunde ha gått. Jag kunde ha förlorat min dotter. Jag tänkte på vår morgon, på hennes små steg över trägolvet, hennes lyckliga leende, hennes mjuka, små händer, hennes nyfikna sätt.

Skuldkänslorna slog mot mig som en hammare. Hur kunde jag vara så dum att jag lämnade henne ensam, när hon visste att studsmattan var precis utanför?

Hon var för liten för att förstå att man inte bara kan hoppa ut från första våningen, och det borde jag ha förutsett. Jag borde ha vetat att det var en risk. Vad tänkte jag på?

Kände mig misslyckad

När Anna sov grät jag igen, både av lättnad och av skuld. Jag sa till mina föräldrar att jag kände mig misslyckad, att det var på grund av min tanklöshet som min dotter låg där. De tröstade mig och sa att det inte var mitt fel, men det hjälpte inte.

Den följande månaden bodde jag på sjukhuset med Anna och skuldkänslorna blev en ständig följeslagare som jag inte kunde släppa. Det var heller inte viktigt hur jag kände just då. Det viktigaste var att Anna återhämtade sig, att hon följde behandlingsplanen och att läkarna var nöjda. Lyckligtvis var de det och varje dag växte min tilltro till att min dotter skulle bli bra igen.

Det fanns delmål som hon nådde snabbare än ­personalen hade trott och när hon tog sina första steg igen var det ännu större än när hon var ett år och släppte ­gåvagnen för att stappla över vardagsrumsgolvet.

”Mamma, mina ben fungerar igen!” sa hon och tittade imponerat ner på sina fötter och sedan på mig.

Återigen rann tårarna nedför mina kinder, men jag log så stort att Anna inte såg det.

Tillbaka på förskolan

39 dagar efter olyckan blev vi utskrivna. Vid det avslutande samtalet sa läkarna att de förväntade sig att Anna skulle klara sig utan men.

”Hon kommer att få ett normalt liv”, sa en av läkarna, och det var precis det jag hade drömt om att höra.

Det var en lycka att komma hem, men det var också då en ny sorts hårt arbete började. Anna skulle fortsätta sin rehabilitering hemma och nu var det jag som var ansvarig. Varje dag gjorde vi övningar och Anna blev efterhand rätt trött på träningsprogrammet, så det var inte roligt varje dag.

Hon hade inte varit på förskolan sedan olyckan, men nu gick hon tillbaka två dagar i veckan. Det var en enorm lättnad och samtidigt kämpigt för mig, eftersom jag inte ville släppa kontrollen. Efter det som hänt ville jag ha min dotter i sikte hela tiden. Aldrig mer fick något hända henne. Aldrig.

Grät på förskolan

Det blev Annas favoritpedagog Nadja som stöttade i början. Anna fick inte gå i trappor och kunde inte gå på toa själv, så Najda skulle följa henne noga de första fyra veckorna. Nadja var också min favoritpedagog. Hon var tio år äldre än jag och så mild och tålmodig att jag från början hade haft förtroende för henne.

Jag kände mig trygg i Nadjas närvaro och det var nog därför jag ett par veckor ­efter att Anna börjat på förskolan inte kunde hålla tillbaka mina känslor längre.

Nadja hade hjälpt Anna ner från en hög stol, trots att jag stod bredvid. Under den perioden tolkade jag allt som misstro.

”Tycker du att jag är en ­dålig mamma?” frågade jag Nadja när vi senare stod i kapprummet. ”Är du rädd att jag inte kan ta hand om Anna?” fortsatte jag och grät igen.

Nadja spärrade upp ögonen och skakade på huvudet.

”Kära vän”, sa hon och tog min hand. ”Det som hände är inte ditt fel och ingen här klandrar dig.”

Nadja såg på mig med sin milda, tålmodiga blick.

”Om inte särskilt lång tid kommer Anna att ha glömt det. Hon pratar om så mycket annat under dagen.”

Jag nickade, innan Nadja sa exakt det jag behövde höra.

”Du är en bra mamma. Det syns långa vägar”, sa hon, innan hon klämde min hand och reste sig.

”Mamma, kan vi inte åka till Skansen snart?” frågade Anna, som hade tagit på sig jackan själv och kommit bort till oss.

Jag nickade och när vi gick ut från förskolan kände jag mig lite lättare till sinnet, för jag litade på Nadja. Jag skulle klara det här, för Anna klarade det.

Med tiden hände precis det Nadja hade förutsett. Anna glömde helt vad som hänt, och i dag, tre år senare, minns hon det inte alls. Det gör jag, men det plågar mig inte längre. Varje dag bekräftas jag av att Anna mår bra, och därför mår jag också bra.