Lästips:LäsarberättelserVirkaTrädgårdHusmorstipsLoppisMidsommarCamping

Ann cyklade till Nya Zeeland – och mötte den stora kärleken

10 maj, 2023 
Elin Samuelsson
Ann Johansson
Att resa runt i världen som en vanlig turist räckte inte för Ann. I stället hoppade hon upp på sin cykel och slutade trampa först två år och 3 600 mil senare. På andra sidan jordklotet mötte hon dessutom den stora kärleken. Nu har hon skrivit en bok om sin resa.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons

Ann Da Silva Johansson, 38, är höggravid och lägger sista handen vid omslag och layout till Om-vägen – Tvärs över jorden på cykel. I samma veva som hennes första bok kommer ut är det beräknat att hennes andra barn ska komma till världen.

Men ingen av dessa stora livshändelser hade skett just nu, om det inte vore för att Ann för sju år sedan cyklade till andra sidan jordklotet, helt själv. Idén föddes vid en hamn i Wellington på Nya Zeeland.

–Jag var där som backpacker 2012 och tänkte att det var ”mitt livs stora resa”. Men att ta bussen mellan turistiga vandringsleder och stökiga vandrarhem var inte riktigt min grej. I stället slängde jag avundsjuka blickar på långfärds-cyklisterna som vi passerade längs vägen. Det de gjorde såg så mycket härligare ut.

Se också: Äventyraren Aron Anderson: "Mod en muskel man måste träna"Brand logo
Se också: Äventyraren Aron Anderson: "Mod en muskel man måste träna"

Så Ann hyrde en cykel och begav sig ut i naturen. Trampande tog hon sig runt Sydön, utan någon tidigare erfarenhet av att vare sig tälta på egen hand eller att cykla långt med tung packning.

Annons

–Det var lite skakigt i början, men jag älskade frihetskänslan! Nu kunde jag ta mig vart jag ville, när jag ville och i den fart jag själv ville. Efter tvåhundra mil var jag fast, säger hon.

Ann Da Silva Johansson

Ålder: 38 år.

Bor: I ett hus i Hälsingland, mellan Bollnäs och Järvsö.

Familj: Maken Guilherme, dottern Aliss, 3,5, och en liten på väg.

Gör: Grafisk designer och löpcoach.

Aktuell: Med boken Om-vägen – Tvärs över jorden på cykel (Votum förlag). Titeln syftar på att det är en berättelse om vägen till Nya Zeeland, samtidigt som det blev en omväg dit då hon fick avbryta resan och börja om igen.

Följ: @mairawa och @tent_for_three

Hade fastnat i ekorrhjulet

Sin fysiska förmåga har Ann Da Silva Johansson aldrig tvivlat på. Under uppväxten i Sunnäs i Hälsingland tränade och tävlade hon både i friidrott, terränglöpning och orientering. Efter studenten pluggade hon vidare till grafisk designer och hamnade till slut bakom ett skrivbord i Stockholm, på en av Sveriges då största reklambyråer. Hon var 26 år och kände ganska snart att hon fastnat i det berömda ekorrhjulet.

–Jag satt framför datorn tio timmar per dag, tog tunnelbanan hem, var ständigt trött och levde för helgerna. Och allt jag kände var att det inte är så livet ska se ut i den åldern. Det var då jag sa upp mig och åkte till Nya Zeeland.

Annons

På flyget hem hade hon fått blodad tand – hon drömde om att cykla längre, se nya spännande platser, andra länder. Så som hon via bloggar läst att andra faktiskt gjorde. Kanske kunde hon återvända till Nya Zeeland på cykel? Väl hemma i Sverige igen kändes det som en galen idé, men den vägrade släppa taget om Ann.

–Jag har alltid tänkt att ska man göra något så ska man göra det ordentligt. Och varför skulle inte jag kunna när andra kan? Dessutom har jag en tendens att lyssna mer på vad hjärtat säger än förståndet. Det kanske inte alltid är det smartaste, men magkänslan har oftast rätt.

Boken Om-vägen tvärs över jorden på cykel.
Ann har både fotat, skrivit och gjort layouten till Om-vägen – Tvärs över jorden på cykel.

En rejäl utmaning psykiskt

I efterhand inser hon att det hade underlättat väldigt mycket ifall hon skaffat sig mer erfarenhet av just långfärdscykling innan hon ställde in siktet på andra sidan jorden. Men tålamod är ingenting för Ann, och efter att ha jobbat ihop till en reskassa gav hon sig iväg i april 2015.

Annons

Med start i Växjö, där hon för tillfället var bosatt, tog hon sig igenom södra Sverige, Tyskland, Tjeckien, Österrike, Slovenien, Kroatien, Montenegro, Albanien, Nordmakedonien och Grekland. Det som hon först trodde skulle bli mestadels en fysisk utmaning visade sig snart bli något annat.

–De första två månaderna genom Europa var mentalt jättetuffa. Jag var nog väldigt osäker och ifrågasatte om jag verkligen hade fattat rätt beslut. Ovissheten med att cykla ensam från land till land och att hela tiden behöva hitta en tältplats för natten tog på krafterna. Dessutom var jag vid den tidpunkten vansinnigt mörkrädd, berättar Ann.

Hon hade intalat sig själv att hon alltid kunde ge upp, att hon alltid kunde ta flyget hem igen. Samtidigt visste hon att ingenting varar för evigt, och om hon bara fortsatte lite till, och lite till, så skulle det kanske vända. Först efter två, tre månader kunde Ann börja njuta av sitt äventyr.

–När jag kom till Turkiet kom äntligen självförtroendet och det var mycket tack vare turkarnas otroliga gästvänlighet. Till skillnad från i Europa blev jag plötsligt en del av en gemenskap, jag kände mig väldigt omhändertagen, sedd. Alla ville prata, erbjuda mig sovplats, bjuda på te och dela sin mat med mig. Plötsligt vågade jag börja lita på människor, ett förtroende som inte riktigt funnits där innan. Det var en kulturchock – på ett positivt sätt, berättar Ann.

Annons

En grästuva satte stopp

Från Turkiet cyklade Ann vidare genom Iran, Turkmenistan och Uzbekistan. Men i Tadzjikistan tog det stopp.

–Jag var långt uppe bland bergen när jag snöpligt nog cyklade på en helt vanlig grästuva. Ramlat med cykeln hade jag gjort många gånger innan, men den här gången fastnade min fot i pedalen och vreds till på ett olyckligt sätt i fallet.

Som tur var hade Ann vid det här tillfället sällskap av en annan cyklist som kunde ta sig ner till närmsta by för att hämta hjälp. Kvar på berget låg Ann i sitt tält, med en förmodat bruten fot, utan signal på telefonen medan en snöstorm var på väg in över berget.

–Jag hade fruktansvärt ont och kunde inte göra annat än att hoppas på att han skulle komma tillbaka. Efter en hel natt och 15 timmar i tältet kom han tillbaka och tack vare några lokalbor med en fyrhjulsjeep fick jag komma till närmsta lilla sjukhus i samhället Khorog.

Ann Da Silva Johansson
Ann möttes ofta av leenden och glada tillrop i Laos, här från några skolbarn i en liten by längs Mekongfloden 2017.

Röntgenbilderna visade en spricka i foten och Ann blev gipsad. Vintern var på väg, hennes visum på väg att löpa ut och hon hade inget annat val än att flyga hem till Sverige igen. Men att ge upp om målet fanns det ingen tanke på. När foten hade läkt och Ann jobbat ihop lite mer reskassa gav hon sig iväg igen. Återigen fick hon en idé hon inte kunde släppa.

Annons

–Jag skulle tillbaka till den där grästuvan i Tadzjikistan, sätta mig ner bredvid den och säga något i stil med ”mig rår du inte på!” för att sen fortsätta med samma planerade rutt som innan. Och när jag väl fått en idé kan jag vanligtvis inte släppa den, oavsett hur knäpp den må vara, säger Ann och skrattar.

Värsta dagen på resan

Att cykla igenom samma länder som innan ville hon inte, så den här gången cyklade hon norrut i stället. Från Sverige, via Finland och vidare ner mot Ryssland. Den stora osäkerhet hon känt första gången hon gav sig av var nu ett minne blott. Däremot var hon inte helt utan farhågor.

–Innan jag gav mig av var det flertalet ryska cyklister som skrev till mig och varnade mig för den ryska trafiksituationen. Och redan första dagen i landet, när jag skulle trampa från gränsen till staden Viborg, insåg jag att de haft mer än rätt. Det där var nog den värsta dagen på hela min resa och det var först i efterhand som jag insåg vilken otrolig tur jag haft som inte blivit påkörd.

Annons

Men även om den ryska trafiken var allt annat än säker för en cyklist så hände aldrig någonting. I stället för att besöka grästuvan i Tadzjikistan där hon ju redan varit, fortsatte resan genom Kazakstan, Sibirien, Mongoliet, Kina och Sydostasien hela vägen ner till Singapore varifrån hon tog ett flyg till Perth vid Australiens västra kust. Och efter en lång strapats genom den australiensiska ”outbacken” hamnade hon i Alice Springs, i hjärtat av landet.

Där träffade hon kärleken

Där stötte hon en dag på en portugis med en mountainbike upphängd bak på bilen. Guilherme var i Australien på arbetsvisum och jobbade på olika gårdar runtom i landet. De båda cyklisterna umgicks i ett dygn, bytte nummer och skildes åt. Ann fortsatte mot östkusten och så småningom Nya Zeeland, där resan skulle nå sitt slut.

–Det var symboliskt för mig, att cykla ”i mål” på platsen där idén hade fötts flera år tidigare, berättar Ann, som hela tiden föreställt sig att hon skulle avsluta resan som hon började den – själv.

Annons

Men när hon efter 3 600 mil och två år i sadeln rullade in i hamnen i Wellington möttes hon av Guilherme. Under månaderna isär hade känslorna vuxit, både hos Ann och Guilherme, och det var på vinst och förlust som de bestämt sig för att mötas upp på Nya Zeeland.

–I slutet av den där dagen insåg jag att han var mannen i mitt liv. Det var verkligen oväntat, att jag skulle träffa min livspartner på resan, säger Ann och skrattar.

Ann, Guilherme och dottern Aliss ute och cyklar
Ann cyklar gärna och ofta med maken Guilherme och dottern Aliss.

Cyklar med familjen

Några månader senare flyttade Guilherme med Ann hem till Sverige. Ett och ett halvt år senare föddes deras dotter och nu är alltså andra barnet på väg. Men äventyren behöver inte ta slut bara för att man blir förälder.

Annons

–Vi har fortsatt att cykla som familj, bara i Sverige än så länge på grund av pandemin. Vår dotter har åkt i cykelvagn bak sedan hon var liten och älskar det. I framtiden hoppas vi kunna cykla såväl i Europa som i Sydamerika, Afrika och Australien. Drömmarna är många. Däremot blir det mer planering och betydligt mindre våghalsighet jämfört med när jag cyklade själv, säger Ann.

Som skicklig hobbyfotograf fotade Ann så mycket hon kunde under sin långa resa och förde noggrann dagbok över alla upplevelser. Då fanns det ingen tanke på att det kunde bli en bok, men väl hemma igen insåg hon att hon hade berättelser som var värda att dela.

–Precis som de flesta andra var det främst genom nyheterna som jag hade skapat mig en uppfattning om världen. Jag som många andra hade mina fördomar om andra länder och kulturer. Men så beger man sig iväg på en cykel och får uppleva världen på riktigt, och inser att det är raka motsatsen mot vad man föreställt sig. 99 procent av alla jag träffade längs vägen var snälla, goda människor som inte ville mig annat än väl. Att få uppleva det har förändrat min syn på mänskligheten. Nyheterna visar ju bara en liten liten del av den vackra värld vi lever i, säger Ann Da Silva Johansson.

Annons