Annes dagbok ger en unik inblick i hemtjänsten: En arbetsdag – 21 besök

Hemtjänsthaveriet: Stress och orimliga scheman

På helgerna är stämningen är lugnare både bland personalen och de äldre. Det är varken städ eller inköp och inte lika bråttom så de som vill får sovmorgon – och vi får och värdefull tid att umgås med de äldre.

Vi är tolv personer som jobbar dagpasset, de flesta ungdomar plus några gamla rävar som varit här i många år.

Utanför fönstret är det disigt och regn på gång, vi som cyklar har alltid en åsikt om det dåliga vädret. Jag har jobbat inom hemtjänsten i tio år. Det här är min berättelse från en arbetsdag i november.

MORGON

Lennart och Anna

Jag ringer på dörren och låser upp med arbetstelefonen. Förut hade vi nycklar, nu är telefonen både nyckel och där vi registrerar besökstiden. På insidan av dörren finns en etikett med en streckkod som jag läser av.

Varje kund har en besökstid som man bör hålla, för att kunden ska få den tiden den har rätt till. Ibland blir det stressigt, både för att tiden som någon räknat ut inte räcker till och för att man känner sig övervakad, som om de där uppe inte litar på oss. Det går inte att stressa när man arbetar med äldre människor, är min övertygelse.

Lennart ligger och läser en tidning och Anna sover djupt med händerna under kudden.

– Flickan från hemtjänsten är här, upp med dig nu, säger han med skarp röst.

Anna muttrar och slår ut med handen mot sin man. Hon suckar och kisar upp mot mig innan hon reser sig till sittande. Jag hjälper henne upp till sin rullator och vi går till badrummet. Medan hon sitter på toan tar jag en runda i lägenhet för att se om det finns skräp att kasta, knyter ihop soppåsen i köket och ställer den vid ytterdörren. Jag ställer in disk i diskmaskinen och sköljer ur en tom mjölkkartong.

Lennart och Anna har varit ett par i över 60 år. På en dammig hylla i furu står några reseminnen, foton och vykort och jag tänker på det långa liv de levt tillsammans och hur få par vi har som kunder, de allra flesta är änkor och änklingar.

Anna ropar att hon är klar men hon vill inte ha hjälp med att klä sig, hon vill fortsätta sova. Lennart säger att han fixar frukost lite senare. När Anna har lagt sig drar hon täcket över ansiktet.

Cyklar i motvind

Ute låser jag upp cykeln och förbannar att jag inte tagit på mig handskar. Det är kyligt och fuktigt och mina händer halkar på cykelstyret. Det blåser motvind, och jag hukar mig när jag trampar mot nästa kund.

Erik

Erik är morgonpigg och sitter redan i sin bruna skinnfåtölj och ser på tv. Hans vardagsrum är som tagen ur en film från 70-talet, inredningen i teak och orange och beige virkade gardiner. Kanske är de virkade av hans fru som gick bort för några år sedan.

Att komma hem till människor under dagen är som att kliva in och ut i olika världar, ibland är hemmen välstädade och fina och ibland råder smärre kaos av prylar som ”kan vara bra att ha”.

– Godmorgon, säger Erik med sin stadiga röst och stänger av ljudet på tv:n.

Vi går in i sovrummet och han sätter sig på sängkanten, pratar om vädret och siar om när den riktiga vintern kan tänkas komma. Jag drar på honom stödstrumpor och stoppar ner hans fötter i ett par rutiga fleecetofflor. Medan jag sätter på kaffe och tar fram smörgåsar och pålägg går Erik på toaletten. Frukosten är klar när han kommer in i köket och han sätter sig.

– Jag kommer till lunchen igen, säger jag innan jag lämnar honom där han hukar över morgontidningen.

Noll minuter gångtid till nästa besök

Jag ser på schemat att jag har noll minuter gångtid till nästa kund. Siffrorna och uträkningarna har ingen verklighetsförankring. Förmodligen är det en dator som kastat ut siffror lite här och var.

Backen upp till nästa kund känns brantare än vanligt. Vinden har ökat och det duggregnar. Här och var på asfalten finns isfläckar så det gäller att ha koll även om jag har dubbdäck. Jag tycker om att cykla och vara utomhus, det jobbigaste är att låsa och låsa upp cykeln under vinterhalvåret när fingrarna är stela och ryggen är trött. Det kan bli ett trettiotal ryggkrökningar på ett pass.

Anna-Maria

Anna-Maria är snart 95 år och har blivit mycket svagare bara det senaste året och behöver hjälp med det mesta.

Hon ligger i sängen och ljuset från golvlampan intill ger den lilla kroppen konturer. Här behövs tålamod, allt går långsamt och det går inte att skynda. Damen är också envis och allt ska göras på hennes sätt. Jag hjälper henne in på toaletten och börjar under tiden att förbereda frukost.

I badrummet tvättar jag av henne med tvättlappar och smörjer in den tunna huden. Sedan klär jag på henne och hjälper henne ut i köket. Hon släpar fram, nästan ligger över rullatorn. Hennes ansikte förvrids av smärtor och hon suckar.

– Varför måste jag bli så här gammal? frågar hon.

Jag har inget vettigt svar.

När hon satt sig vid köksbordet bäddar jag hennes säng och vädrar i sovrummet. Från badrummet hämtar jag sopor och sen sätter jag mig med henne vid det belamrade köksbordet, fullt av papper, pennor, fryspåsar, böcker, tidningar.

Anna-Maria är helt klar i huvudet och mycket smart. Vi har haft många spännande diskussioner genom åren och har kommit nära varandra. Några duster har det också blivit, särskilt om jag försökt att göra sysslor på mitt sätt och inte hennes. Hon har förmodligen varit väldigt redig och haft full koll, och att få kontrollera är det sista som är kvar när orken tryter. Jag frågar om hon behöver hjälp med något mer och jag får hämta in en tidning från vardagsrummet, dra upp gardiner och ställa balkongdörren på glänt.

– Vi ses vid lunch, säger jag och skyndar därifrån innan hon kommer på något mer som jag ska göra. Vi har dragit över tiden igen. Anna-Maria har 45 minuter, men det tar minst en timme varje gång.

Siw

Siw har dusch idag. Normalt är det inga duschar på helgerna, men hon har varit på sjukhuset i nästan en vecka och missat sin duschdag. Jag sätter på mig gummistövlar, förkläde, handskar och armskydd. Sedan hjälper jag henne till badrummet, klär av henne och sätter henne i duschstolen. Siw är både tung och stel i kroppen så det är svårt att komma åt med vatten och duschkräm överallt. Hon skriker till när jag lyfter hennes arm för att duscha armhålan. Jag försöker flytta duschstolen men låsen är hala och det är omöjligt att låsa upp.

Jag svettas under alla plastskydd, mina glasögon immade igen för länge sen. Det gör ont i ryggen när jag sätter mig på huk för att tvätta Siws fötter och mina byxben dränks av vatten. Hon skriker till igen och säger att jag är hårdhänt. Det är smått kaotiskt och jag ser knappt någonting.

När vi äntligen är klara är jag helt slut och sliter av mig plasten och öppnar badrumsdörren, måste få luft. Jag försöker behålla lugnet och andas djupt. Jag torkar och klär på henne och hjälper henne till köket där hon vill ha ett glas mjölk och en smörgås.

Det är en spänd stämning mellan oss, det var inte någon smidig duschning och jag vill bara därifrån. Jag skänker en trött tanke till de som jobbar dagpass, som har flera duschar under en dag.

Evert

I Everts lägenhet är det mörkt och jag smyger in i sovrummet. Evert sover djupt. Jag tänder lampan på nattduksbordet och smeker honom på armen för att väcka honom. ”Låt mig få sova, jag är så trött”, säger han med en ynklig röst. Evert har sina bra och dåliga dagar. Han har förlorat nära anhöriga och säger ofta att han inte vill leva mer.

Jag sätter mig på huk framför honom och säger att får sova vidare, jag kommer tillbaka vid lunch. Han tittar på mig och nickar, sluter ögonen igen och jag går ut.

Drar mig undan och stretchar ryggen

Det är nästan en timme till vår lunchrast. Jag ringer till kollegorna för att höra om någon behöver hjälp, som vi alltid gör om vi blir klara tidigt. Alla ligger bra till, så jag åker tillbaka till kontoret. På dagpassen jobbar ganska många så det kan bli högljutt, jag brukar dra mig undan och äta lunch för mig själv och sedan lägger jag mig på golvet och stretchar ryggen.

LUNCHBESÖK

Evert

Evert är uppe när jag kommer, möter mig vid dörren och skiner upp när han ser mig. Jag ger honom en kram och frågar hur han mår. ”Inge vidare, men nu är det bättre när du är här”, skrattar han. Evert är sällan hungrig och protesterar när jag säger att jag ska laga mat och säger:

– Sitt ner i stället och vila benen.

Hans medkänsla för andra finns alltid där. Jag gör en omelett och lägger upp åt oss båda. Everts kök är ganska nyrenoverat med modern inredning i stål. Bara köksbordet ser äldre ut under den bleka duken. När jag äter så äter han också. Vi småpratar över lunchen som är en halvtimme. Evert orkar inte äta upp, han äter senare säger han och ber mig ställa in omelettresterna i kylskåpet. Jag vet att jag kommer att kasta matresterna vid nästa besök. Han håller mina händer, tackar för besöket och ler sitt tandlösa leende.

Lennart och Anna

Lennart och Anna sitter i köket. De har redan ätit, säger Lennart och pekar på tallrikarna på diskbänken. Jag hjälper Anna på toaletten och Lennart bjuder på choklad. Han är på gott humör och skrattar mycket. När Anna är klar hämtar jag henne och vi sitter en stund i köket. När de ser på varandra kan jag inte undgå att se hur kära de verkar vara i varandra, fortfarande. Skratt varvas med smågnabb och jag blir varm inombords. Jag tackar för mig och önskar dem en fin dag.

Agneta

Jag åker tillsammans med en kollega till Agneta som är sängliggande. Hon behöver hjälp att byta blöjan. Vi sätter på oss alla plastskydd och tar fram en balja med vatten och tvättlappar. Agneta är tung och kan nästan inte hjälpa till alls. Här finns i alla fall en sjukhussäng som är höj- och sänkbar och vi använder draglakanet i sängen för att vända henne från ena sidan till den andra.

Lakanen är skrynkliga och vi försöker släta ut dem så gott det går, så det inte ska finnas några veck under henne. Det är tungt fast vi är två och har bra teknik. En människa är tung att flytta, och man måste göra det försiktigt så att det inte gör ont någonstans.

Agneta är tyst och jag vet från tidigare besök att hon tycker det är genant att vi ska behöva komma och byta hennes blöjor. Men det hör ju till vårt jobb, har jag sagt till henne. När hon ligger under täcket sänker vi ner sängen igen och buffar upp henne med kuddar, för hon vill ligga och se på teve.

– Mina änglar, säger hon med svag röst.

Evis

Jag tar en kund åt en kollega som har ringt efter ambulans åt sin kund och som väntar på den. Evis behöver bara hjälp med att gå på toaletten för hon är ostadig på benen. Jag ringer en annan kollega då vi behöver vara två vid förflyttningar, för att det ska vara tryggt för kunden och för att det inte ska vara för tungt för våra ryggar. Men det är vansinnigt tungt för badrummet saknar helt anpassningar. Vi lämnar rollatorn utanför och trycker in oss, alla tre i det smala rummet. Sen backar en av oss med Evis mot toastolen medan den andra håller henne under armen. Vi står i hallen medan hon är på toaletten och jag tänker att det är bedrövligt att behöva gå på toaletten på avsatta tider, men kanske är det en vanesak, kanske kroppen ställer in sig till slut? Evis ropar när hon är klar och vi krånglar in oss runt henne för att dra upp byxorna och hjälpa henne att tvätta händerna. Jag känner hur det hugger till i min rygg och försöker räta på mig så gott det går. När vi är klara hjälper vi Evis till tv-soffan.

Anna-Maria

Anna-Maria står vid köksbänken och förbereder lunch. Jag ber henne sätta sig. Vi har gott om tid, nästan en timme, så jag hinner koka potatis och värma grönsaker och fisk. Anna-Maria är trött, säger att hon sovit dåligt. Jag hjälper henne att gå igenom vad som finns i kylskåpet, letar jag upp hennes glasögon och lägger en fläckig blus blöt. När jag dukat fram maten frågar hon vem som kommer till middagen och hummar nöjt när jag säger att det är jag. Hon känner en trygghet i att veta vem som ska komma på nästa besök. ”Det är så många som springer här”, säger hon och suckar. Anna-Maria vill bara ha kvinnlig personal eftersom hon får hjälp med sin personliga hygien, och oftast går det att ordna. När jag ska låsa upp cykeln plingar larmet: Anna-Maria vill att jag kommer tillbaka för att leta efter den andra hörapparaten. Jag hittar den på kudden i sängen och sätter den i hennes öra. Hon nickar och säger att det hörs bra.

Erik

Erik har ställt fram lunchlådan på diskbänken. Han är hungrig och vill äta hela portionen med pannbiff och kokt potatis. Det är vanligt att kunderna äter halva lådan till lunch och halva till middagen, vissa för att de saknar aptit och andra av sparskäl. Maten beställer de genom att kryssa i en meny vilka maträtter de vill ha. Jag lägger upp maten på en tallrik och värmer i mikron. Erik berättar att hans son kommer på besök, han ser fram emot det. Erik uppskattar vår hjälp, men har inget behov av längre sällskap, så jag låter honom äta sin lunch och tackar för mig.

Britt

– Jasså, är det du! säger Britt och plirar med ögonen. Hon är så söt med sitt lockiga, lite rufsiga, vita hår. Hon har dukat fram tallrik, glas och bestick och vill ha en halv matlåda med kycklinggryta och ett glas mjölk. Jag sitter med när hon äter och antecknar i blocket på matbordet, tiden jag varit där och vad hon ätit. Det är för att vi ska ha koll på att hon får i sig mat och för att hon ska kunna se vilka som varit hos henne under dagen.

Britt säger att fjärrkontrollen inte fungerar och frågar om jag kan kolla. Batterierna är slut så jag byter dem. Jag kommer till nyheterna säger jag när jag går. Hon vinkar ivrigt och precis när jag ska stänga ytterdörren ropar hon, välkommen tillbaka!

Birgitte

Sista eftermiddagsbesöket är en tillsyn hos Birgitte. Hon är kort och robust och ser alltid belåten ut. Det är nedsläckt i lägenheten, bara tv:ns sken som speglar sig i glasdörren till vardagsrummet.

Hon tittar upp från gungstolen med en turkos pläd över ryggstödet, nickar hon, pekar på fåtöljen och säger med hög röst att det är spännande i serien nu. Hon hör dåligt så tv:n nästan skakar av den höga volymen. Hon älskar engelska deckare och jag har lärt mig att inte störa henne med mitt prat, som jag gjorde i början.

Jag sätter mig och ser på serien tillsammans med henne. Sedan frågar jag om hon behöver hjälp med något. Bara soporna, svarar hon och tassar ut i köket för att hämta soppåsen. Hon tackar för besöket och återvänder till gungstolen.

Saknar rapporterna inför kvällspasset

Jag har en längre rast före kvällspasset och passar på att åka och köpa mat till kvällen. På kontoret tar jag en kaffe och går igenom mina kvällsbesök. De som jobbat dag går hem och snart kommer kvällsgänget, på kvällen är vi fyra som jobbar. Förut hade vi rapport inför kvällspasset, där vi möttes för att prata om dagen som gått och dela viktig information om omsorgstagarna. Den tiden har tagits bort, ingen vet riktigt varför, men vi antar att det handlar om pengar, eftersom rapporten skedde på betald arbetstid. Jag saknar rapporterna, dels för att man kände sig mer förberedd när man gick till de äldre, men också för att det var trevligt att träffa kollegor från dagpasset. Nu tar man sin telefon där besöken är inlagda. Om man har tid kan man läsa dokumentationer om omsorgstagarna i datorn, men den tiden finns sällan. Ute är det nästan mörkt och ännu kallare. Jag spänner mig mot kylan som smyger sig in under kläderna.

Irina

Irina behöver hjälp att få av sig stödstrumporna och byta om inför natten. Hon vill vara klar redan på eftermiddagen så jag går dit först. Hon sitter i sängen och ser på tv, en kanal från hennes hemland. Hon är trött och har ont i benen. Jag smörjer försiktigt hennes ben med en svalkande gel och sätter på raggsockor. När hon fått på nattlinnet diskar jag upp i köket och ställer ett glas vatten vid hennes säng. Hon har berättat för mig att hon mist ett av sina barn, och sorgen i hennes blick kommer kanske aldrig att blekna. Hon påminner mig om att släcka alla lampor innan jag går. Något inuti mig släcks också för en stund. Alla dessa ensamma och ledsna, som tappat lusten att leva. Som bara existerar.

Ursula

Tillsynen hos Ursula är alltid trevlig. Hon sitter och broderar under en stark lampa. Hon har tio minuter för tillsynen, men vi spräcker tiden varenda gång. Hon vill berätta om sina barnbarn, blommor, broderier och om helgerna då ett av barnbarnen kommer och bakar med henne. Hon är nästan 100 år och tar dagen som den kommer, som hon säger. Det är ju det enda man kan göra, lägger hon till. Det långa livet har satt sina spår så klart, men i blicken lurar ett skratt. Hon klagar aldrig eller känner sig ensam, välsignad av att ha anhöriga som bryr sig om henne. Det är vilsamt att vara nära henne, det tröstar från besöket innan. Allt är inte elände trots allt, även om det ibland känns tungt och sorgligt.

Monika

Monika vill ha kaffe och smörgås. Hon har bara hjälp med inköp på vardagar och en tillsyn på kvällen. Hennes hund möter mig i hallen och svansen piskar av glädje. Vi ser på Antikrundan och hunden vill bli klappad hela tiden. Monika har haft många hundar, just nu minns hon inte hur många, men minst sju stycken. Efter 20 minuter säger jag att jag måste gå vidare och önskar henne en bra kväll.

Anna-Maria

Anna-Maria pratar i telefonen. Jag tar fram det som behövs till middagen, värmer rester från lunchen och gör en sallad. Här finns ingen diskmaskin så det är hederlig handdiskning som gäller. Medan Anna-Maria äter sköljer jag upp blusen i handfatet och fyller på med toalettpapper och plasthandskar i badrummet. Anna-Maria säger att hon vill ha något sött och jag hittar en chokladkaka i skafferiet och bryter några bitar. Hon är på gott humör och berättar anekdoter från sitt långa liv. Det allra finaste med det här jobbet är att få höra alla livshistorier. En del berättar gärna om hur de träffade sin partner, om resor, favoritmusik, barn och barnbarn. Jag märker att Anna-Maria inte vill att jag ska gå, hon hittar på små sysslor hela tiden för att dra ut på tiden.

Evert

Evert ligger och vilar, han är trött och tänker inte gå upp för att äta igen.

– Jag vill inte leva, säger han och jag tar hans händer.

Jag säger det jag brukar säga; men jag vill att du lever. Han tittar på mig med sorgsna ögon och försöker hitta ork till att le.

– Ligg och vila du. Vi ses ikväll, då ska vi sitta i soffan tillsammans och se på tv, säger jag.

– Du är snäll du, säger han och blundar.

Ryggen tar stryk

Rasterna på kvällen är lugna, men mycket färre personal än på dagarna. Lysrören i taken är släckta och rummen ser mjukare ut i fönsterlampornas sken. Jag sätter mig i massagestolen och njuter av knådningarna och det surrande ljudet. Ryggen tar mycket stryk av det här arbetet tyvärr och det är inte alltid man i stunden hinner få till en god ergonomi. Jag slumrar en stund, innan jag äter middag och småpratar med en kollega.

Erik

Erik hade avbokat middagen då han skulle få besök. På kvällsbesöket sitter han och ser på nyheterna. Han suckar belåtet när jag drar av stödstrumporna som lämnat ränder på smalbenen. Jag frågar om jag ska smörja fötterna.

– Nej, det behövs inte, säger han, sin vana trogen, men jag påminner om hur skönt han tycker det är med lite fotmassage och han säger:

– Okej då, det kan ju vara bra.

Jag smörjer hans fötter och stoppar in dem i tofflorna.

– Det var allt, säger han, som han brukar.

Blöt cykelsadel

Det är becksvart och dimmigt ute och jag ryser till av den fuktiga kylan. Cykelsadeln är blöt och jag torkar av den med ärmen på jackan. Glasögonen immar igen direkt och jag svär för mig själv. För hundratusende gången tänker jag att jag måste operera ögonen, jag avskyr verkligen att ha glasögon särskilt när jag jobbar utomhus på kvällar.

Britt

Jag kommer till Britt precis när Rapport börjar. Hon sitter i mörkret i vardagsrummet men jag ser hennes ljusa krull skimra. Hon hoppar till lite för hon har inte hört varken dörrklockan eller mina rop. Vi ser på nyheterna och suckar och fasar över världens elände, ja, visst var det bättre förr.

– Man behövde inte vara så rädd, påpekar Britt. När vädret börjar reser jag mig och ger henne en kram, säger god natt och åker vidare.

– Jag låser, ropar jag, innan hon hinner fråga om det är jag som låser.

Ringer ambulans

Det kommer ett larm. En kvinna har ramlat. När jag och en kollega öppnar dörren ligger hon på hallgolvet vid rullatorn som vält. Hon har blod i pannan och på armen och det är blodfläckar på golven. Hon är klar i huvudet och har inte ont, men jag ringer ändå en ambulans som kommer efter 20 minuter. Min kollega går vidare och jag väntar tills ambulansen tagit med kvinnan för vidare undersökning. Jag torkar bort blodfläckarna och kastar soporna och tänker att ingen dag är den andra lik. Det är inte alltid helt lätt att avgöra om man ska ringa 112. Det finns även ett nummer man kan ringa som inte är brådskande. Den här gången var det blodmängden som avgjorde, hon skulle kunna ha inre blödningar.

Anna-Maria

Anna-Maria vill lägga sig och jag hjälper henne med toalettbestyr och ombyte. När jag lagt henne i sängen diskar jag och samlar ihop alla soppåsar, från köket, sovrummet och toaletten. Anna-Maria är ofta ängslig inför natten och får ångest av ensamheten. Jag hjälper henne att djupandas genom att hålla en hand på magen och en på pannan. Hon frågar om jag kan stanna över natten, greppar min hand nästan desperat. Jag säger att jag inte kan stanna för jag ska till en till kund och sedan hem till mina barn. Från hallen ser jag hennes bleka ansikte, hon tittar på mig och det knyter sig i mitt bröst.

– Kom ihåg att andas ner i magen och räkna andetagen, säger jag. Det är jobbigt att lämna henne ensam. Hon är så liten bland kuddarna.

Evert

Evert sitter i soffan och hälsar glatt när jag kommer. Nu syns inget av sorgen eller uppgivenheten. Han ber mig sätta mig och vila benen, som alltid. Jag säger att jag först ska hjälpa honom göra sig klar för natten. Han protesterar och säger att han minsann kan göra det själv.

Efter lite övertalning är han ombytt och ren och vi sätter oss och ser på tv. Evert är glad att jag är där, vi behöver inte ens säga så mycket. Jag brukar ge Evert all extratid jag har, för att han uppskattar det så mycket och för att han är så ensam.

Det är vemodigt att lämna honom. Innan jag ska cykla iväg tittar jag upp mot Everts köksfönster. Där står han och lyfter handen och vinkar sakta. Vi gör slängkyssar till varandra. Fina Evert.

"Det är något oerhört givande med det här jobbet, trots allt"

Färdigjobbat för den här dagen. Jag dubbelkollar på telefonen att jag gjort alla besök och stänger av den. Sedan dokumenterar jag om kvinnan som jag skickat till sjukhuset, kastar använda plasthandskar och lägger tillbaka ryggsäcken. När all personal kommit tillbaka säger jag hejdå och godnatt. Jag har ont i ryggen och längtar efter att få lägga mig.

På hemvägen känner jag mig nöjd inombords. Det är något oerhört givande med det här jobbet, trots allt. Visst händer det att jag har riktigt dåliga och trötta dagar och jag undrar vad sjutton jag håller på med. När kunder klagar och är missnöjda med allt, när det regnar på tvären och när man själv har ont i lederna. Men oftast överväger ändå känslan av att göra en viktig insats för att underlätta för andra människor, där feedbacken aldrig är långt borta som på många andra arbetsplatser.

Tyvärr var jag tvungen att sluta på hemtjänsten då mina ryggproblem blev värre. Det har varit en stor sorg för mig. Hade min kropp varit i form hade jag fortfarande jobbat kvar.

Artikeln är en del av Allas granskning Hemtjänsthaveriet. Nya delar i granskningen publiceras varje dag på allas.se med start 15 april till och med 21 april.