Jag älskar mina barn – men jag förstår varför kvinnor väljer bort moderskapet

Lågt barnafödande: Hur kan problemet lösas?

Att skaffa barn är det bästa jag någonsin gjort. Jag har tre, och kärleken till dem är större än allt. Men jag förstår fullt ut varför allt fler kvinnor väljer bort moderskapet. Och det är inte egoism som driver dem, utan ett samhällssystem som inte håller.

Ändå fortsätter debatten att moralisera kring barnfria kvinnor. De beskrivs som själviska livsnjutare som vägrar ta ansvar för framtiden. Men frågan vi borde ställa oss är: Varför väljer så många kvinnor att inte skaffa barn?

De är lyckligast i Sverige

För det finns ett mönster här. Studier visar att de lyckligaste i Sverige idag inte är småbarnsföräldrar. Det är sammanboende par utan barn, de så kallade DINKs (Double Income, No Kids). Och det är lätt att förstå varför.

Vi lever i ett samhälle där heltidsarbete är normen. I storstäder krävs det, särskilt om du ska ha råd med barn. Pendling, lämning och hämtning, aktiviteter, karriär, relationer, städning, träning, middagar, återhämtning. Det går inte ihop.

Sjukskrivningarna på grund av stress rusar. Kvinnor toppar statistiken och det är inte konstigt. Att jonglera heltidsarbete och familjeliv i ett samhälle byggt för män med fruar hemma på heltid är egentligen orimligt.

Pandemin var räddaren

Jag har bara känt mig som den mamma jag vill vara en gång – under pandemin. Då jobbade jag hemifrån, kunde hämta barnen tidigt och hade fortfarande ork kvar till att springa runt i lekparken efter föris. Vi åt middag i lugn och ro, och jag var gladare och mer närvarande. När vi dessutom hann städa och tvätta under veckorna blev helgerna fria. Helt plötsligt fanns tid för träning, vänner och min relation. För första gången på länge kände jag mig hel.

Och ekonomin? Den talar sitt tydliga språk. Priserna har rusat, lönerna har inte hängt med.

En nära vän till mig är jurist och chef. Hennes man är ingenjör. De har tre barn och bor i en hyresrätt i en Stockholmsförort. Tillsammans tjänar de mer än genomsnittet, ändå har de inte råd med det radhus med trädgård de drömmer om. De lägger 20 000 kronor i månaden bara på hyra. En kontantinsats till ett hus är ren fantasi. De jagar rabatter i tre olika matbutiker för att få ihop det. Alla kläder köps second hand. De har gjort allt rätt: utbildat sig, väntat med barn, jobbar hårt. Men det räcker inte.

Så nej, det är inget mysterium att unga kvinnor väljer bort barn. Det är en fullt logisk reaktion på en samhällsstruktur som krossar småbarnsföräldrar, framför allt mammor, som oftast är de som tar störst ansvar för projektledningen av familjen.

Vad kan vi göra?

1. Inför kortare arbetsdagar med full lön. De flesta jobb kräver inte åtta timmars koncentration. Småbarnsföräldrar är bland de mest effektiva resurser ett företag har. Låt dem gå hem när jobbet är gjort. Det ökar välmåendet, minskar sjukskrivningar och påverkar inte produktiviteten negativt – tvärtom visar forskning att effektiviteten ofta ökar.
2. Tillåt mer distansarbete. Pandemin visade att många jobb kan skötas hemifrån. Att arbetsgivare nu tvingar tillbaka folk till kontoren handlar sällan om samarbete – det handlar om kontroll. Två-tre kontorsdagar i veckan räcker. Resten bör kunna utföras på distans. Föräldrar behöver den tiden.
3. Höj lönerna – särskilt i kvinnodominerade yrken. Att klara vardagen med barn i dagens ekonomi kräver två mycket goda inkomster. Det är inte rimligt. Lönerna måste öka, särskilt inom offentlig sektor där kvinnor är i majoritet.
4. Dämpa prisexplosionen. Mat, boende, aktiviteter – det handlar inte om lyxkonsumtion. Det är grundläggande livskvalitet som blivit orimligt dyrt. Politiska insatser krävs för att bromsa utvecklingen.

Vi måste sluta lägga ansvaret för födelsetalen på kvinnors axlar och börja granska det samhälle vi erbjuder dem.

Att vilja ha barn är en sak. Att våga skaffa dem i dagens Sverige är något helt annat.

Det är inte kvinnorna som behöver förändras. Det är systemet.