Jag avskyr andra cyklister – dessa borde inte få vistas i trafiken

Efter reklamen: Vett– och etikett med Sofia – Relationer

Vi drar av det uppenbara plåstret direkt. Memil. Medelålders man i lycra. Ordet kom med på Språkrådets nyordslista 2012 men ”trenden” verkar aldrig bedarra. De som behandlar varje pendling till jobbet som ett race på liv och död. Tajtast kläder vinner.

Så klart ska man kunna cykla i sin egen takt, men ibland blir det kö även för cyklister. Man kan inte alltid tränga sig förbi, det finns något som kallas ”kö”, det är en vacker företeelse där man solidariskt väntar på sin tur. Du får absolut köra om, men behöver du göra det i en snäv kurva? Eller så nära att man gnuggar axlar? Eller på fel sida? Eller precis vid en korsning så man inte kan svänga utan riskerar att förlora armen då man febrilt försöker signalera att man vill svänga?

Ryter ifrån mot kostymklädda elsparkcyklister

samhälleJag avskyr elsparkcyklar – min kollega tycker jag har fel

Slussen i Stockholm är snårig. Ett tag drogs cykelbanan om varje dag (typ) så man aldrig visste hur man skulle ta sig fram, men nu har det börjat ordna upp sig med platta raka vägar under guldbron. Problemet är att jag kommer från söder och därmed möter alla dunvästklädda killar från Nacka.

Nästan ingen signalerar då de ska svänga

Jag har fört statistik under förra veckans morgnar. 4 av cirka 95 svängande signalerade att de skulle svänga medan jag stod och lämnade företräde då jag trodde de skulle rakt fram. Nu har jag lärt mig att känna igen dem och kan se på dunvästen eller lycran att de aldrig kommer signalera en sväng och att jag helt enkelt får hoppas att mina fördomar stämmer då jag kastar mig ut i körbanan.

Tidigare under Slussenbygget höll jag mig till Hornsgatan. Där korsas gatorna, en utfart och en tunnelnedfart av ett övergångsställe med trafikljus. När det visar rött brukar det bli ett par bilar i kö, kanske en bil som kommer in från den närmsta utfarten och ett gäng cyklister som snällt väntar. Ändå är det ALLTID minst två cyklister och nån elsparksyuppie som bara vägrar förstå att ett rött ljus betyder stopp. Vad tror de att vi andra gör? Har morgonmöte? Hur kan man gå genom livet och bara tycka att regler liksom inte rör en själv – bara alla andra?

Experten slår fast: ”Självklart”

mat och dryckDen sidan ska du egentligen bre smöret på

Men det finns faktiskt en ännu värre version av den trafiksljusilliterata cyklaren. Den vinglande mobilblippande trafikljusmarodören. De zickzackar fram över gatan i ganska maklig takt medan de sms:ar eller scrollar. Den trafikfaran vill jag inte ha framför mig och cyklar därför om. Sen stannar jag vid nästa rödljus, varpå sms:aren lojt fortsätter framåt genom rödljuset och ibland förvånat väjer för en bil eller barnvagn. Under nästa raksträcka hinner jag cykla om hen igen eftersom de ägnar mer uppmärksamhet åt mobilen än att trampa på. Varpå proceduren upprepar sig vid nästa trafikljus.

Cykelturen till jobbet, längs Stockholms vackra stad med allt vårt vatten, gratis och med frisk luft (om man undviker Hornsgatan) och en lagom dos vardagsmotion borde vara en perfekt start på dagen. I stället upplever jag fenomenet ’roadrage’ och känner hur blodet kokar av alla oförrätter dessa självupptagna anarkistcyklister utsätter oss andra för.

Flera kollegor tycker jag är ”modig” som cyklar till jobbet. Ska det vara så? Att man måste vara modig och riskerar liv och lem för att ta sig fram i staden? Kanske borde vi införa cykelkörkort som man hade i grundskolan. För en sak är säker, om cyklisterna skulle köra bil som de cyklar skulle inte många överleva.