Makabra fyndet i kvinnans frys – sonen upptäckte sanningen: ”Det har varit min hemlighet”

Krim: Den nyfödda bebisen som försvann

Det är den 1 maj 2002 i Stockholmsförorten Gustavsberg. Våren är i antågande men det är fortfarande bara 12 grader varmt, än har inte träden slagit ut helt eller gräset blivit grönt.

Hannas son i yngre tonåren är ensam hemma med en kompis som sovit över. 31-åriga Hanna, som är ett fingerat namn, har åkt för att handla och tonårspojkarna blir sugna på glass. De öppnar frysen för att leta efter något gott.

Frysen har tre hyllor, på den mellersta hyllan hittar pojkarna en brun plastpåse som är märkt ”Rimi – mer mat för pengarna”. De öppnar påsen, som inte innehåller glass utan en djupfryst bebis.

Barnen vet inte vad de ska göra. I chock tar de påsen till en närliggande skogsdunge. Kort därefter träffar de några kompisar och berättar att de hittat en nyfödd bebis under en kartong i skogen, en bebis som frusit ihjäl. En av kompisarna berättar för sin pappa och han kontaktar polisen.

Babyn, en fullgången pojke, 50 centimeter lång och 3 392 gram tung med blont hår, ligger inlindad i två handdukar, en orange och en brun.

Blir riksnyhet

Snart är fyndet en riksnyhet och hela Sverige chockas av den makabra upptäckten. ”Lekande barn hittade pojkbaby i skogen”, lyder Aftonbladets första rubrik om fallet, och fler artiklar ska det bli. Det hör inte till vanligheterna med upptäckta spädbarnslik.

Det går två veckor. Med hjälp av kvällstidningarna går polisen ut med bilder på de två hand­dukarna och tipsen ramlar in.Den 15 maj grips Hanna på sin arbetsplats, en välbesökt butik på Värmdö, där hon under många år varit omtyckt bland både kunder och personal. Hon erkänner direkt att barnet är hennes, men också att hon har ett till nedfryst spädbarn i frysen hemma.

Mycket riktigt hittar polisen ett andra dött spädbarn, en flicka, även hon fullgången, 50 centimeter lång och 3 021 gram tung. Hon ligger på frysens övre hylla i en vit Vivo-påse insvept i vit-rosa handdukar, bakom två påsar med pommes frites och en förpackning fryst fisk. Nu rullas den tragiska historien upp och Hannas liv blir aldrig detsamma igen.

– Det har varit min hemlighet. En jobbig sådan, säger hon i förhör.

Där berättar hon också att hon försökt leva så normalt som möjligt efter att hon ströp barnen, men att hon tänkt på det varje dag.

Gravid som 17-åring

Hanna var bara 17 år gammal när hon 1988 fick sin första son, han som hittade babyn i frysen. Som ung tonårsmamma fick hon mycket stöd från sin mamma och styvpappa, och pojken växte upp i ett till synes kärleksfullt hem.

I förhör har han beskrivit sin mamma som snäll och att de haft det bra, även om Hanna själv säger att hon är ”strulig”. Hon missköter sin ekonomi, men får hjälp av sin mamma och är arbetslös i perioder.

Vill inte ha barn

Tre år efter pojkens födsel är Hanna gravid igen, men har lyckats dölja det för alla med hjälp av bylsiga kläder. Hon är på en affär med en kompis när hon plötsligt får värkar. Hennes chockade kompis ringer efter ambulans.

Barnets föds på sjukhus och barnmorskorna vill att Hanna ska amma babyn men Hanna har redan bestämt sig, hon vill inte ha barnet.

– Då tänkte jag ”då adopterar jag bort det”, för jag ville inte behålla det, berättar hon i förför.

Så blir det inte. I stället får barnets far vårdnaden. Hannas ögonsten är hennes förstfödde. Hon vill inte ha fler barn. Men Hanna blir gravid igen året därpå. Hon upptäcker graviditeten sent, i sjätte eller sjunde månaden, och även denna gång döljer hon sin växande mage.

Barnet föder hon på toaletten hemma hos en kompis.

– Jag vet att jag gick på toaletten och skulle bara gå och kissa, och då gick vattnet och då ropade jag på henne och sa att jag tror att det är något barn på väg ut nu, säger hon i polisförhör.

Vännen hjälper Hanna att ta emot babyn medan de inväntar ambulans. Hanna vill inte ha barnet, som adopteras bort strax efter födseln. Hanna hoppas att barnet ska få ett bra liv på landet i stället för ett liv med henne och sonen i ett hyreshus från 1960-­talet i arbetarklassens Gustavsberg.

– Eftersom jag själv var lite strulig då så tyckte jag att det här barnet skulle få en bättre chans att kunna leva på landet i en bra familj med hästar och såna saker, förklarar hon.

Vid de två föregående förlossningarna var Hanna tillsammans med vänner, men när hon återigen föder barn – sensommaren eller hösten 1993 och vintern 1999 – är hon ensam hemma. Hon har vaga minnen av händelserna, men säger att hon inte planerade att döda barnen, det var bara något som skedde. Hon stryper båda barnen strax efter födslarna.

– Jag har nog mest känt ångest och panik liksom. Och sedan att försökt få bort det och försöka dölja för (sonen).

Fick panik

Hanna säger att hon handlade i panik när hon beslutade sig för att lägga barnen i frysen. Det var också något hon hade läst om i tidningar och sett på tv-nyheter att andra föräldrar gjort.

– I stället för att kanske gå och gräva ned det eller något. Jag hade väl sådana tankar också då men när det blev panik så blev det frysen.I sin almanacka antecknar hon sig som sjuk just dessa dagar. Bara dagar senare är hon tillbaka på jobbet och låtsas som att allt är som vanligt.Ibland funderar hon på om hon ska flytta på kropparna eller att erkänna för någon vad hon gjort, men hon gör aldrig det.– Det har aldrig funnits mod till det, säger hon till polisen.Hon är också rädd för vad hennes mamma ska tycka.Den 1 maj 2002 kommer Hanna hem från affären när sonens kompis mamma ringer henne och säger att barnen hittat ett spädbarnslik i skogen. Hanna blir stel av skräck och tänker ”kan det kanske vara … ?”. Hon öppnar frysen och inser att det är hennes barn de hittat.

Erkände för sonen

I polisförhör senare berättar hon att hon erkände för sin son samma dag.

– Jag berättade ju för (sonen) att det var mitt och varför, att du är den enda liksom, att jag har haft det struligt och han vet att vi har haft det struligt och jag förklarade för honom att vi kanske inte skulle få bo kvar.

Av rädsla för hur framtiden skulle bli är hennes son och hans kompis tysta tills Hanna själv erkänt för polisen vad hon gjort. Hon instruerade dem båda:

– Ni får inte berätta, det är vår hemlighet, vittnar sonens kompis.

I oktober 2002 döms Hanna i Nacka tingsrätt. Hennes försvarare hävdar att Hanna var psykiskt störd och borde dömas till rättspsykiatrisk vård, men de experter som tingsrätten anlitade hade olika uppfattningar om hennes psykiska mående. Åklagaren yrkar på sex års fängelse, men på grund av Hannas psykiska störning som ändå ansågs vara påtaglig halveras hennes straff till tre års fängelse för dråp.

Hanna väljer att inte överklaga domen. Hon sitter av sitt straff och är i dag en fri kvinna.

Hanna heter egentligen någonting annat.