Martina utsattes för överfallsvåldtäkt – så tog hon sig tillbaka: ”Det går att leva ett bra liv”

Flera gånger i veckan tänker Martina Berglund på den.

När hon ser ärret i ansiktet och på knäna påminns hon om den.

När hon är ensam hemma och inte vågar öppna dörren när det knackar, fast det är mitt på dagen, beror det på den.

Efter reklamen: Se också: Sexuellt våld – så vet du om du är utsatt

Överfallsvåldtäkten Martina utsattes för en kall decembernatt 2008 lever fortfarande i allra högsta grad kvar inom henne. Med till skillnad från de första åren efteråt, mår hon i dag inte dåligt när en minnesbild av det brutala övervåld hon utsattes för i sin egen trappuppgång väcks inom henne.

– Den finns där ständigt, men i dag gör det inte så ont att tänka på våldtäkten längre, säger hon.

Kände sig trygg i sitt nya bostadskvarter

I december 2008 är Martina 28 år gammal. Hon har nyligen flyttat in till Södermalm i Stockholm efter att ha bott utanför stan i flera år, och känner sig lättad över att bo så centralt. Tidigare har hon ibland känt sig orolig över att gå från tunnelbanan sena kvällar när det är folktomt ute, men här på Söder är det jämt folk i rörelse.

– Som tjej är man alltid lite orolig och på sin vakt, men det ändrades när jag flyttade. Min närmaste tunnelbanestation var Medborgarplatsen och jag kände mig väldigt trygg.

Den här kvällen har Martina varit ute med några vänner och festat. På vägen hem pratar hon med en barndomskompis i telefon och när hon når sin port knappar hon in portkoden och går in. Först inne i trapphuset märker hon att en man följt efter henne.

– Jag vänder mig och säger något i stil med ”nej, nu har du nog gått fel så du får gå ut igen”. Då attackerar han mig, trycker upp mig mot väggen precis intill ytterdörren och slår mig så pass hårt att jag svimmar av och dalar ner på golvet. Min kompis hör mig skrika i telefonen.

samhälle7 sätt att hjälpa en anhörig eller vän som utsatts för sexuellt våld

Blir slagen om och om igen

Mannen tar sedan tag i luvan på Martinas jacka och börjar släpa i väg henne över golvet. Intill soprummet finns ett litet utrymme med en dörr som går att stänga. Dit in släpas Martina och sedan börjar den okända mannen att slå henne. Hårt.

– Jag känner att nu dör jag, han kommer att slå ihjäl mig. Jag minns att han hade så mörka ögon och att jag var förvånad över att en person jag inte kände ville mig så illa. Han stänger dörren och det blir så tydligt att ingen kan se oss här inne. Jag tänker ”är det så här det ska sluta?”. Det var så extremt ovärdigt. Han fortsätter att slå mig och börjar slita av mina kläder. Han sätter sig gränsle över mig och säger att han är kåt.

Kroppen stänger ner

Martina känner hur det börjar skvätta blod när mannen slår henne. Hennes knän tar stryk när han slänger henne mot det hårda stengolvet. Hon uppskattar att slagen och det sexuella våldet pågår i ungefär tio minuter. Då reser mannen sig plötsligt upp, öppnar dörren och springer fram till porten.

– Men så vänder han sig om och kommer tillbaka. Han tar min telefon och så slår han till mig ordentligt en sista gång innan han sticker.

Martinas kropp har vid det här laget stängt ner, hon känner ingen smärta när hon kryper ut från utrymmet och fram till trappan upp till första våningen. Snart får hon hjälp in i en grannes lägenhet och det är där polisen, som hennes kompis larmat, hittar henne en stund senare.

– Jag är så tacksam över min kompis agerande, hennes sinnesnärvaro, att hon var så snabb och handlingskraftig.

Ville inte att någon skulle veta

Tiden efter våldtäkten blev tuff. En polisanmälan upprättades och Martina fick delta i mängder med förhör, men kände sig inledningsvis lite motvillig till att delta. Hon var rädd för att förövaren skulle hämnas om han fick veta att hon varit delaktig i att hitta honom. Till viss del skyllde hon det som hade hänt på sig själv.

– Jag var ute och gick en sen kväll på vintern och jag hade på mig kjol och lång kappa. Jag skämdes och ville inte berätta för någon om det som hade hänt. Mina föräldrar körde till Stockholm så fort de fick veta och jag minns att jag sa till dem att jag skulle gå och jobba som vanligt på måndagen. Jag tänkte bara på vad alla skulle tro, att de skulle tro att det var mitt fel och att det var bäst att de inte fick veta.

samhälleStorasyster hjälper personer utsatta för sexuellt våld: ”Får inte stöd någon annanstans”

Levde i en bubbla första tiden

Martina klarade inte av att vara ensam eller att vistas i sin egen lägenhet. Hon beskriver den första tiden efteråt som en ångestbubbla.

– På bråkdelen av ett par sekunder slog en främmande människa undan benen för mig. Fysiskt och mentalt. Jag ville plötsligt inte leva. Jag vågade inte gå ut ensam och jag fick panikattacker i duschen. Tankarna lämnade mig sällan ifred och rädslan var stark. Skulle jag någonsin få tillbaka mitt liv? säger Martina, och fortsätter:

– Jag var i den där bubblan i två månader. Men så kom jag till en punkt där jag kände att det måste ske en förändring på något sätt. Jag tog ett papper och gjorde två kolumner, en för det negativa i mitt liv och en för det positiva. Jag skrev den negativa först, det var ju enkelt. Men när jag började skriva om det positiva så märkte jag snabbt att raderna bara fylldes på. Jag hade ju så mycket att skriva om. En så fin stöttande familj, nära vänner och ett rikt liv. Det finns en framtid! Där och då bestämde jag mig för att jag ska leva vidare.

Fick stort stöd av polisen

Efter ett par månader började Martina också röra sig ute på egen hand. Hon började känna en tro på en framtid och en acceptans för situationen växte fram.

– För några sekunders njutning stal han mitt liv och det kändes sjukt orättvist. Men mer och mer började jag inse att det inte var mitt fel.

Till skillnad från många andra offer för sexuellt våld, som känner att myndigheterna och samhället sviker dem efteråt, säger Martina att hon fick ett stort stöd och mycket hjälp från framför allt polisen. Polismannen som ledde förundersökningen har hon haft kontakt med efteråt. Hon kallar honom för sin hjälte.

samhälleEnkät visar: 90 procent polisanmäler aldrig att de utsatts för sexuellt våld

– Han har räddat mitt liv. Vi pratade mycket under förhören och hade en otroligt bra dialog. Hans lite krassa inställning hjälpte mig verkligen och han spelade en stor roll i att jag kunde ta mig tillbaka. Jag kände också att han fajtades för mig hela vägen och polisen ville verkligen få tag på gärningsmannen. Han var ju farlig för samhället.

Gärningsmannen dömdes till fängelse

Ungefär ett halvår efter våldtäkten fick Martina ett samtal från polisen som berättade att de hade en misstänkt. De kommande månaderna präglades av täta polisförhör och träffar med advokat och målsägarbiträde. Man hade kört fingeravtrycken i Martinas trappuppgång i registret och fått träff – det visade sig att den misstänkte mannen tidigare var dömd för sexuellt ofredande. Tillsammans med en rad andra bevis och vittnesuppgifter ledde det till att åtal kunde väckas.

– Han blev dömd och fick tre års fängelse, vilket är ett år längre än normalt då det även innehöll ett frihetsberövande. Det var verkligen en upprättelse när domen kom, en känsla av att rättvisa har skipats. Det var han som gjorde fel, inte jag, och han fick sitt straff. För mig gällde det bara att fortsätta leva efter det.

Skämdes och vågade inte berätta

relationerNellie: Jag var bara 11 år när jag utsattes för sexuellt övergrepp

Flyttade från Stockholm

Men att gå vidare skulle visa sig vara svårt. Martina hade problem med att inleda nya relationer, hon hade svårt att känna tillit och det kändes som om alla män ville henne illa. Hon kände sig inte heller längre säker i Stockholm.

– I min nya lägenhet vaknade jag en natt av en massa ljud, det lät som om någon bröt sig in. Jag blev så oerhört rädd att jag fick en utomkroppslig upplevelse där jag såg mig själv ovanifrån. Nästa dag såg jag att fönstret i porten från gatan till innergården var sönderslaget och blev helt ifrån mig. Sedan visade det sig att en kvinna i huset behövde akut vård och att ambulanspersonalen fick ta sig in på det sättet. Men rädslan satt kvar.

Martina befann sig också i närheten av den plats där en självmordsbombare detonerade en bomb mitt i julruschen 2010. Att gå runt med en känsla av att vara otrygg blev till sist övermäktig.

– Jag ville så gärna bo i Stockholm, men så vaknade jag en natt och kände att det här går inte längre. Jag flyttar hem. Och jag blev så glad över insikten. Så jag sa upp mig, sålde lägenheten och flyttade till Göteborg för att vara närmare mina föräldrar.

Efter reklamen: Se också: Isadora hölls fången och våldtogs av sin pojkvän

Träffade sin blivande man

Även om Martina snabbt fick nytt jobb och en trevlig lägenhet, kände hon sig kluven. Hon befann sig mitt i livet och många runt omkring henne började stadga sig och få barn. Själv kämpade hon fortfarande med tilliten till män, samtidigt som hon hade en stark längtan av att hitta kärleken och bilda familj. Hon bestämde sig för att ge det ett försök och började nätdejta.

– En vårkväll 2013 träffade jag killen som jag lever med idag. Han visade redan från början en enorm respekt och försiktighet mot mig, men samtidigt ett intresse för min situation och vi kunde prata mycket om det som hänt. Det är också killen som fick mig att börja sova på rygg igen, med armarna utsträckta över huvudet. Avslappnad och i trygghet.

Martina säger att för henne har reaktionen hos en man när hon berättat vad hon blivit utsatt för, varit väldigt viktig.

– Jag vet att jag delar det med många andra tjejer med liknande erfarenhet. Det är ganska oroväckande vilken respons man har fått från män genom åren när man berättat. Många viftar bara bort det.

Reste sig efter våldtäkten

Martina och hennes man har i dag två barn och bor i en villa längs västkusten. Hon har ett jobb som hon trivs med och känner att livet och tillvaron är precis så som hon önskar.

– Idag finns det massor av glädje i mig. Jag känner en betydligt större frihet och jag är relativt fri från jobbiga tankar. Jag har kommit att värdera det som finns runt omkring mig lite annorlunda och det stör mig inte så mycket att det regnar eller att bussen är sen. Det lever en enorm styrka i mig som jag inte känt tidigare. Att ha rest mig på ett sätt jag trodde var helt omöjligt har stärkt mig, även om det under årens lopp har gått upp och ner.

relationerAnicia fick en skev syn efter våldtäkten: ”Jag skämdes för min egen sexualitet”

Jobbar volontärt för att hjälpa andra

Att det går att ta sig vidare efter ett övergrepp är det viktigaste budskapet Martina vill att andra ta ska ta med sig från hennes historia. Det är också det hon vill förmedla till de tjejer och kvinnor hon kommer i kontakt med i sin roll som volontär hos organisationen Storasyster, där hon varit aktiv i snart tio år.

– Att utbilda mig inom Storasyster kändes viktigt och som ett naturligt kall. Jag kunde använda det jag varit med om till något positivt och hjälpa andra. Det blev även som terapi för mig. Överfallet kommer alltid att leva kvar inom mig, men nu kan säga till våra stödsökande: ”Jag förstår hur det känns, det är mörkt just nu, men jag klarade det och det kommer du också att göra”. Jag har pratat med tjejer som har sagt att jag har räddat deras liv genom att finnas där, lyssna och ge stöd.

Våga be om hjälp

Omgivningens förståelse för vad man som utsatt går igenom efter ett övergrepp, kan se väldigt olika ut. Martina berättar att hon har fått ta emot både bra och mindre bra reaktioner genom åren.

– Vissa tycker att det är en händelse man ska släppa efter ett tag, andra inte. Vissa kan släppa en sån här händelse, andra inte. Men det är alltid den utsatta själv som avgör det och andras åsikter är överflödiga.

Om det finns ett råd hon vill ge andra som råkat ut för sexuellt våld är det att våga prata om det.

– Det handlar till så stor del om att prata och våga be om hjälp. Vi är många som kan stötta tack vare våra egna erfarenheter. I mitt fall fick jag delta i så otroligt många förhör och bara prata, prata, prata om det som hade hänt. Att stänga dörren är det absolut farligaste man kan göra.

samhälleVanligt att sexualiteten påverkas efter ett övergrepp: ”Sex kan påminna om traumat”

”Det finns en väg ut”

Martina tror och hoppas att hennes historia ska kunna fungera som en strimma hopp för andra utsatta.

– En våldtäkt, oavsett hur den går till, påverkar en människa på sätt man kanske inte kan förstå. Jag vet exakt hur mörkt det kan kännas – jag skämdes, kunde inte bo ensam, kände mig nedsmutsad och trodde aldrig att någon skulle vilja vara med mig. Då är det viktigt att veta att det finns en väg ut, det finns något fint på andra sidan, men man kan behöva hjälp att hitta dit. Men det går att leva vidare, det är jag ett levande bevis på.