Systrarna Papin: Hembiträdena blev ”monstren från Le Mans”
Det var en kall vinterkväll 1933 som den pensionerade advokaten René Lancelin skulle gå bort på middag med sin fru och vuxna dottern Genevieve, som fortfarande bodde hemma. När advokaten, som varit borta under dagen kom till huset för att hämta dem var det helt mörkt, förutom i jungfrukammaren högst upp där ett stearinljus brann flämtande, och dörren var låst från insidan.
Advokaten knackade på länge och väl, men ingen kom och öppnade. Var fanns hans fru och dotter? Varför kom inte hembiträdena Christine och Léa och öppnade? Han begav sig till polisstationen och återvände med flera polismän som tog sig in i huset från baksidan. Det visade sig att strömmen hade gått och poliserna fick treva sig fram i skenet av en ficklampa tills de möttes av en fasansfull syn.
"Lammen som förvandlades till vargar"
Både mor och dotter hade misshandlats till oigenkännlighet och fått ögonen utslitna. De låg tillsammans på en matta som var genomdränkt av deras blod. Uppe i jungfrukammaren fann polisen de skyldiga, hembiträdena och systrarna Christine och Léa Papin, som satt i bara underkläderna och höll om varandra i en säng. De lät sig gripas utan motstånd och fördes till häktet.
Nyheten om det blodiga mordet var snart ute i tidningarna, och även långt utanför Frankrikes gränser kunde folk läsa om systrarna som kallades ”monstren från Le Mans” och”lammen som förvandlades till vargar”.
Tidningarna spekulerade i om systrarna hade ett kärleksförhållande som var såväl homosexuellt som incestuöst. Fram till rättegången i september samma år var de nu ökända hembiträdena ständigt omskrivna och deras liv och motiv diskuterades ingående.
Många förfasade sig över det kallblodiga dådet och undrade om de stod på tur för att bli mördade av sitt tjänstefolk. Men det fanns andra, främst intellektuella, som ville hitta en förklaring till morden och talade om klasskamp och förde fram hur illa många hembiträden behandlades av sina arbetsgivare.
Se också: 4 kriminalfall som skakade världen
Grym barndom
Storasyster Christine var född 1905 och hennes yngre syster Léa 1911. De växte upp i byarna söder om Le Mans och hade säkert kunnat berätta om en mörk och grym barndom. Deras pappa missbrukade alkohol och anklagades för att ha våldtagit deras äldre syster Emilia, som senare blev nunna. Föräldrarna skilde sig och systrarna lämnades till barnhem. Deras mamma besökte dem, men kontakten mellan mor och döttrar ska inte ha varit den bästa.
1926 började den då 21-åriga Christine arbeta i hushållet hos paret Lancelin. Efter en tid anställdes även Léa, 15 år, sedan Christine hade rekommenderat henne. Systrarna föredrog att arbeta tillsammans och bodde alltså även ihop i jungfrukammaren. Christine och Léa beskrevs som tystlåtna, arbetsamma och väluppfostrade. De hade inga vänner utan umgicks bara med varandra. Systrarna gick regelbundet i kyrkan och levde ett stillsamt och skötsamt liv på den lilla fritid tid de hade.
Attackerade med kökskniv och hammare
Som hembiträden arbetade de uppemot fjorton timmar om dagen och hade bara en halv dag ledigt i veckan. Den 2 februari 1933 stod Christine och strök när strömmen gick. Det hade hänt tidigare under veckan och ledde nu till ett gräl med frun i huset. Grälet urartade och Christine blev våldsam. Hon gav sig först på madame och sedan på dottern Geneviève. Under attacken anslöt Léa och hjälpte sin syster att misshandla de två kvinnorna med en kökskniv, en hammare och en tennkanna. Vid rättegången, som lockade ett stort antal nyfikna åhörare, framkom att Christine skulle ha skrikit till sin lillasyster:
– Slit ut hennes ögon!
Efter morden gick de upp i jungfrukammaren, tvättade av sig blodet och inväntade polisen fastklamrade vid varandra i den ena sängen. De försökte inte fly eller dölja vad de hade gjort.
Det framkom också att fru Lancelin varit en krävande arbetsgivare som brukade ta på sig vita handskar och stryka med händerna över möblerna för att kontrollera att de blivit ordentligt dammade. Hon brukade framföra klagomål på maten på formellt skrivna små lappar som överlämnades av dottern. Systrarna erkände morden, men förnekade att de hade en sexuell relation. Christine dömdes till döden och skulle avrättas med giljotin. Straffet omvandlades sedan till livstids fängelse, som var praxis när det gällde kvinnliga brottslingar.
Ville återförenas med sin syster
Léa dömdes till tio års fängelse då rätten ansåg att hon dominerats av sin syster och inte var fullt ansvarig för sina handlingar i samband med morden. I fängelset visade Christine en intensiv längtan efter sin syster och bönföll om att få återförenas med henne. Hon fick anfall och försökte vid ett tillfälle trycka ut sina ögon, så att tvångströja fick användas.
Christine blev alltmer deprimerad, vägrade att äta och flyttades över till ett mentalsjukhus. Där avled hon sedan 1937 efter att långsamt ha tynat bort. Antagligen led Christine av paranoid schizofreni och skulle om hon hade levt i dag kunnat behandlats med läkemedel.
Léa släpptes efter åtta år i fängelse på grund av gott uppförande. Hon beskrevs som tillbakadragen och vänlig, men mindre intelligent och med nervösa besvär. Efter frisläppandet flyttade hon med sin mamma till Nantes och arbetade som hotellstäderska under falskt namn.
Det finns uppgifter om att hon dog antingen 1982 eller 2001. Systrarna Papin har blivit omskrivna i flera böcker och morden har inspirerat till teaterpjäser, filmer och en opera. Franska intellektuella som Jean Genet och Jean-Paul Sartre har analyserat det som skedde ur ett klassperspektiv.