”Välbärgad änkling söker”– Cornelius hittade sina offer via kontaktannons
Cornelius Pierson hade lämnat in en kontaktannons hos flera äktenskapsförmedlingar – och nog lät han som ett riktigt kap:
”Välbärgad änkling, med en förmögenhet på 150 000 dollar och en inkomst på 100–300 dollar i månaden, civilingenjör med fördelaktigt utseende, 38 år, och ägare till ett vackert tegelhus med tio rum.”
Han skrev också att hans blivande fru skulle få en egen bil och gott om fickpengar. Han erbjöd ett härligt och bekymmersfritt liv – Cornelius enda och mycket bestämda krav var att han skulle vara den ende för sin hustru.”Jag tolererar inte otrohet”, skrev han som avslutning i kontaktannonsen. Den välbärgade änklingen och civilingenjören fick massor av svar, uppemot 20 brev levererades dagligen till hans postbox under en lång tid!
Redo för kärleken
En av alla dem som var intresserade av äktenskap var änkan och trebarnsmamman Asta Eicher, från Park Ridge i Illinois. Asta, som hade immigrerat från Danmark, var silversmed och ensam med de tre barnen Greta,14, Harry, 12, och Annabel, 9 år, sedan maken Henri dött fem år tidigare. Hon ville så gärna möta kärleken igen och var redo att släppa in en ny man i sitt liv.
Cornelius och Asta började brevväxla och han formulerade sig sirligt och lite högtidligt, som man gjorde på 1930-talet. I ett brev berättade han om sin stora respekt för kvinnor:
”Kvinnans heliga kraft såg jag först hos min mor vid min fars dödsbädd... Mitt unga hjärta imponerades och präglades av kärlekens uthållighet och styrka. Jag kommer aldrig att glömma det djupa allvar som äkta kärlek mellan en man och en kvinna innebär.”
Artig och trevlig
Efter en tids brevväxling kom Cornelius på besök hos Asta den 23 juni 1931. Han körde en flott bil och den korte och korpulente Cornelius var prydligt klädd i kostym med väst och bar runda glasögon med guldfärgade bågar. Han var artig, vänlig och trevlig och sa att han ville bli som en far för Astas tre barn. De skulle få de möjligheter de förtjänade.
Cornelius och Asta åkte sedan hem till hans vackra tiorumshus, medan barnen togs om hand av en barnflicka. Ett par dagar senare hämtade Cornelius barnen och meddelade att hela familjen skulle åka på en långresa till Europa. Trots detta dök Cornelius åter upp vid Astas hus några dagar senare, och en granne som tyckte att det verkade misstänkt att han höll på att tömma huset kontaktade polisen. Cornelius lyckades fly, men polisen hittade en bunt med brev som Asta skrivit till en Cornelius Pierson på en postboxadress i Clarksburg i West Virginia. Men när polisen letade efter Cornelius i Clarksburg hittade de ingen med det namnet. Vidare undersökningar ledde dem till en man som hette Harry Powers i Quiet Dell. Han bodde med sin fru Luella, som han mött via en kontaktannons och gift sig med 1927.
Falsk identitet
Powers var ägare till både ett lantbruk och en livsmedelsaffär. Trots att Harry alltså redan var gift fortsatte han att leta efter nya kvinnor via äktenskapsförmedlingar under falsk identitet. Han hade både använt namnet Cornelius Pierson och A R Weaver. I själva verket var inte heller Harry Powers hans riktiga namn, han var döpt till Herman Drenth. Herman föddes i Nederländerna 1892 och 18 år gammal emigrerade han med sin familj till Amerika. Hans far var lantbrukare, men Herman nöjde sig inte med ett enkelt liv på landet. Han ville bli rik och leva ett gott liv och hans affärsidé var att träffa välbeställda änkor, lova dem äktenskap och lura av dem deras pengar. För att inte bedrägerierna skulle avslöjas tog han sedan livet av dem.
Inlåsta i celler
Hur många kvinnor som föll offer för Hermans mordiska affärsverksamhet är okänt, men det var först när Asta och hennes barn försvunnit som den makabra historien uppdagades. Polisen gjorde en husrannsakan i hemmet i Quiet Dell i slutet av augusti 1931. Där fann de fyra rum under garaget. Det var Herman själv som hade byggt de ljud-isolerade cellerna och polisen hittade också spår av att människor hållits fångna där. Där fanns blodiga klädesplagg, blodiga fotspår och en nästan upp-eldad bankbok.
När polisen sedan grävde upp tomten hittade de kvarlevorna av Asta och hennes tre barn. Obduktionen visade att hon och döttrarna blivit strypta och att sonen blivit ihjälslagen med en hammare. Det fanns också tecken på att offren fått svälta under fångenskapen i cellerna.
Strypt med skärp
Polisen hittade kvarlevorna efter ännu en kvinna, strypt med ett skärp åtdraget runt halsen. Hon identifierades som Dorothy Lemke från Northboro i Massachusetts och undersökningarna visade att hon försvunnit spårlöst efter att ha svarat på en kontaktannons undertecknad av Cornelius Pierson. Han hade friat till henne och övertalat henne att ta ut 4 000 dollar från sitt bankkonto.
Herman hade skrivit till runt 200 kärlekstörstande kvinnor, men vägrade svara på om han dödat fler än dem polisen hade grävt upp på tomten.
– Ni har satt dit mig på de här fem, vad spelar det för roll om det finns 50 till, ska han ha sagt i polisförhören.
Lockade turister
När nyheten om morden och de underjordiska cellerna blev känd samlades en uppretad folkmassa på över 2 000 personer utanför fängelset där han satt i väntan på rättegång och krävde att denne moderne Riddar Blåskägg skulle överlämnas till ”folkets rättvisa”. Både vattenkanoner och tårgas användes för att skingra folkmassan. Herman flyttades sedan till ett annat fängelse utanför staden.
”Mordgaraget” blev en makaber turistattraktion som lockade tusentals besökare och många karvade loss en bit från byggnaden att ta med sig som en souvenir.Vid rättegången som hölls i december samma år förnekade Herman morden, men övertygande bevis och vittnesmål gjorde att han dömdes till döden genom hängning. Dödsdomen verk-ställdes den 18 mars 1932. Herman erbjöds att göra ett sista uttalande, men avböjde och tog med sig sina hemligheter i graven.