Camilla räddade livet på Julias man – nu är de nära vänner

Alexandra Charles: Ålderdomen ska kännas trygg

Med ett leende på läpparna håller Camilla Åkerlund, 57, undan sitt hår från nacken när Julia Andersson, 85, koncentrerat trär halsbandet runt hennes nacke. Snart pryder guldkedjan- och hjärtat hennes hals.

Camilla är hjälten för dagen och för resten av livet – om du frågar Julia.

– Hon har räddat livet på min man och är värd alla hyllningar hon kan få, säger Julia som sedan tidigare besökt sin hjälte med blommor, tårta och godis till både Camilla och hennes hundar.

Julia har nästan oavbrutet prenumererat på Allers i mer än 50 år och när hon läste ett reportage där en läsare gav den andra ett guldhjärta, för en behjärtansvärd insats, visste hon att hon också ville ge Camilla ett fint smycke.

– Jag ringde till redaktionen och blev så positivt bemött. Den som svarade tyckte också att Camilla är värd ett hjärta och det gjorde mig så glad, säger Julia.

”Hjälp, jag fryser”

Innan den 19 februari 2025 hade Julia och Camilla aldrig träffats. Vinterns kyla hade bitit sig fast i Norrbotten under flera veckor och just denna dag visade termometern minus 25 grader.

Camilla byltade på sig ordentligt när hon skulle gå ut på sista kvällsrundan med de små vovvarna Vilma och Flisan, hennes ögonstenar. Hundarna fick självklart också värmande täcken på ryggen.

– Jag bor på andra sidan vägen från äldreboendet och efter en kortare promenad fick jag se något som inte verkade stämma. En mycket lättklädd man kom gående längs vägen med sin rullator. Han hade bara tofflor på fötterna och pyjamas på kroppen och ropade ”hjälp mig, jag fryser”.

Camilla säger att hon blev alldeles förskräckt och skyndade att gå mannen tillmötes. Hon förstod genast att han måste ha förirrat sig från äldreboendet.

– Han frös så att han skakade och jag skyndade mig att leda honom till boendets huvudentré, där jag ringde på dörrklockan. Personalen som öppnade dörren såg väldigt chockad ut över mitt ärende. Ingen hade märkt att Seth försvunnit från boendet och ingen vet hur han lyckades ta sig ut, men han blev omhändertagen och jag gick vidare på min promenad.

Camilla säger att tankarna genast började snurra i hennes huvud och hon tänkte att måtte det gå bra för den åldrige mannen.

– Jag blev så illa till mods. Tänk om jag hade hittat honom liggande livlös i en snödriva? Så hemskt det hade varit. Jag är så tacksam för att jag gick ut på kvällspromenaden just då och att jag fick syn på honom i tid.

Han hade fått frostskador och blåsor på ena handen och foten

Julia Andersson om sin man Seth

Julia nickar och säger att Camilla – och de två hundarna – är räddande änglar som fanns på plats i rättan tid. Ingen går ju ut i svår kyla vid den tiden på dygnet. Om det inte hade varit för dem … ja, de tankarna har hållit Julia sömnlös många nätter.

– Jag kunde ha fått ett dödsbud den natten, han kunde ha frusit ihjäl. Nu fick jag i stället ett telefonsamtal nästa morgon. Jag fick veta att Seth irrat sig ut från äldreboendet och att han fått frostskador och blåsor på ena handen och foten efter den kyliga utflykten.

Ingen skugga fallen på personalen

Julia tog chockad emot beskedet och skyndade sig till sin 87-årige man Seth för att besöka honom.

– Hans händer och foten var lindade, och han förstod inte själv varför. Han frågade mig vad han hade gjort med handen. Men i övrigt var han vid gott mod där han satt vid frukostbordet och såg ut att må bra. Det var lugnande för mig. Men jag har inte kunnat släppa tankarna på vad som kunde ha hänt.

Julia säger att ingen skugga ska falla på personalen.

– De är jättefina och gör sitt bästa, men de hade behövt vara fler!

Det var viktigt för Julia att få svar på alla frågor, hon ville ta reda på så mycket som möjligt om händelseförloppet. Därför bad hon enhetschefen om att få komma i kontakt med personen som räddat hennes käre make.

– Jag fick Julias kontaktuppgifter och ringde henne för att berätta. Julia hade mängder av frågor som jag besvarade så gott jag kunde. Vi har pratat om händelsen många, många gånger vid det här laget, säger Camilla.

Julia nickar och säger att hon har haft ett stort behov av att älta saken, det har varit ett sätt att bearbeta de svåra tankarna och oron.

– I vintras fick färdtjänsten åka runt huset så att jag fick se hur det ser ut kring nödutgångarna, där vi tror att Seth tog sig ut. Nu har äldreboendet förbättrat säkerheten kring alla dörrar och utgångar ytterligare, så det ska inte kunna hända igen. Det är ingen som förstår hur han lyckats ta sig ut, nedför alla trappor, med sin rullator och det förbryllar mig fortfarande.

Träffades som unga

De båda kvinnorna har nu fått varsin ny vän i varandra och Julia stannar ofta till och växlar några ord med Camilla när hon är på väg till Seth för att hälsa på.

Seth själv minns inget av dramat, hans sjukdom har stulit en stor del av hans minnen, men han känner alltid igen sin kära hustru Julia.

Redan som 14-åring träffade Julia Andersson sin blivande man Seth. Och redan då började hjärtat att bulta lite extra.

– Min bror och Seths syster förlovade sig. I samband med det samlades släkterna hemma hos deras föräldrar. Seths familj bodde i en annan by än vi och jag hade aldrig sett honom tidigare. Jag minns att jag neg och Seth bockade när vi hälsade på varandra och ja, nog sa det klick redan då, skrattar Julia.

Det skulle dröja några år innan de själva blev fästfolk. Seth kom ofta på besök i Julias barndomshem, under förevändningen att han skulle hälsa på hos Julias jämnåriga bröder.

– Jag vågade inte möta honom vid bussen, jag var så blyg, men med tiden lärde vi känna varandra och snart var även vi förlovade. Vi fick två döttrar och har i dag även ett barnbarn och fem barnbarnsbarn.

Inget lätt beslut

Nu har Julia och Seth varit gifta i 63 år. Mycket har hunnit hända under åren, de har hållit ihop i både glädje och sorg, men sedan ett år tillbaka bor paret inte längre tillsammans.

– Seth drabbades av demens och jag skötte honom i hemmet i flera år. Till slut orkade jag inte längre. Våra döttrar tog initiativet till att söka plats på boendet till Seth när de såg hur trött och sliten jag blivit. Det var inget lätt beslut, men det blev bäst för oss alla.

Julia berättar att hon hälsar på hos Seth två till tre gånger i veckan. Under vinterhalvårets halka och snöstormar nyttjar hon färdtjänsten för att ta sig de två milen från hembyn Smedsbyn, utanför Luleå, till Råneå där Seth numera bor.

Även om livet aldrig blir detsamma igen så lever alla fina minnen från ett långt liv tillsammans kvar i Julias hjärta.

Huset som Julia bor kvar i byggde Seth med sina egna händer för 47 år sedan. Det var parets tredje villa. Han har alltid varit en händig karl.

– Det Seth inte kunde bygga fanns inte. Han snickrade allt vi behövde och skötte hus och hem. Vi delade intresset för natur och friluftsliv och gjorde ofta utflykter med båten som Seth byggde själv.

Är utlandsveteran

Julia berättar om sin man som i unga år åkte till Gaza som FN-soldat. Då brevväxlade de unga tu med varandra.

Breven finns tyvärr inte längre kvar. Men det finns en fin bild på en ståtlig ung man som gick högvakten i Stockholm efter hemkomsten från Gaza. Det inramade fotografiet pryder sin plats i Seths lägenhet på äldreboendet.

Seth var inte bara händig, han var också en aktiv man som bland annat tog flygcertifikat och under åren bland annat flög runt för att hålla koll på skogsbränder som härjade under torra sommarmånader.

– Vi har haft så roligt tillsammans. Oj, vad vi har skrattat mycket. Vi har förstås bråkat också, men alltid blivit sams igen. Jag minns alla fisketurer i fjällen och hur Seth fyllde frysen med älgkött från jakten och röding från fisketurerna. Sedan stod vi tillsammans vid diskbänken och styckade och paketerade kött och fisk. Oj, vad jag saknar den tiden!

Camilla, som intresserat lyssnat på Julias berättelse stryker sin väninna över armen och säger att det var jättefint att få en bakgrundshistoria. Att få veta lite mer om vem mannen hon räddade livet på är.