Robert räddade livet på Ann – i sista sekund: ”Min hjälte”

Jenny fick hjärtstopp i duschen – sambon räddade hennes liv

Det var dagen innan ­Valborg. En helt vanlig vårdag i Lotorp, utanför Finspång i Östergötland. Ann Andersson, 75, vaknade på morgonen med ett leende på läpparna. Hon kände för att gå en promenad med amstaff-hunden Quatro. Frukost glömde hon bort. Sambon Anders Nilsson, 79, var inte hemma.

Hon gick en sväng och väl tillbaka glömde hon även att äta lunch. Hon hade spring i benen och bestämde sig för att gå ut ytterligare en sväng.

– Jag kände att det var en sådan bra dag. Så jag tog hunden och vattenflaskan och brakade i väg, säger hon.

Ann följde en nyfunnen stig förbi ängar och hästhagar. Vackra vyer som hästmänniskan Ann inte sett tidigare.

– Det var jättespännande för både Quatro och mig.

Ann trodde att stigen snart skulle vända hem igen, men den ledde bara ännu längre in i skogen. Ann gick i timmar. Hon tappade vattenflaskan i ett kärr. Det vet hon nu i efterhand eftersom ett barnbarn senare skulle komma att hitta den där.

Helt plötsligt fick jag hallucinationer

Ann Andersson

Hon började känna sig svag, mådde dåligt och hade ingen energi kvar.

– Det måste ha varit något konstigt med mig för plötsligt fick jag hallucinationer. De var fruktansvärda. När jag kom uppför en backe stod det en stor garderob på vägen. Förstår du en garderob? säger Ann och blir märkbart tagen där vi sitter i hennes och sambon Anders ombonade vardagsrum och dricker kaffe och äter rulltårta ett par månader senare.

Ann tycker just att dessa hallucinationer är väldigt jobbiga att prata om.

– Så kom det ut en kärring i garderoben. Och gick in igen. Ut och in i garderoben. Det var så läskigt. Och så var det något som lyste längre in i skogen. Som om någon lös med ficklampa. Jag behövde hjälp, så jag gick närmare och ropade, men ingen svarade. Och det kan jag inte ens berätta vad jag såg …

Ann tar av sig glasögonen och torkar sig i ögonen. Hennes man Anders började intervjun med att påpeka att Ann inte skulle behöva berätta om hallucinationerna, eftersom det blir så jobbigt efteråt. Det river upp så mycket. Men Ann väljer själv att berätta.

– Jag såg en sjunken bil med drunknade människor i. Fy sjutton, det var så otäckt. Jag blev tröttare och tröttare, kände mig ensam och övergiven och undrade hur det skulle bli.

Hunden Quatros stöd

Quatro drack vatten från alla pölar han hittade, men Ann vågade inte, trots att hon var törstig.

– Men någon sa att det var bra att du inte gjorde det i det tillståndet du var i, för hade du ramlat i vattnet hade du kanske drunknat, säger Anders.

Ann snubblade sig fram mellan snår och kärr. Ramlade otaliga gånger och till slut orkade hon inte längre utan satte sig ner på marken.

Hunden Quatro satte sig i hennes knä och värmde henne såväl själsligt som kroppsligt. Det var april och Ann hade bara tunna kläder på sig.

Ann säger att hon skäms över just detta. Att en pensionerad sjuksyster inte skulle vetat bättre än att gå rakt ut i skogen i tunna kläder, utan att ha ätit eller druckit på länge och utan sin telefon.

– Jag vill vara fri när jag går ut i skogen, men jag måste börja tänka bättre. Vi ska sätta gps på hunden och på mig framöver.

Nu var det kolmörkt i skogen. Plötsligt hörde Ann ljud och tyckte sig se ljus. Quatro hörde det också, hans öron stod rakt upp. Hon tänkte att det kunde vara Anders som var ute med fyrhjulingen och släppte Quatro lös, för att han skulle kunna hämta hjälp. Quatro drog i väg.

– Jag tänkte: Nu är jag helt ensam. Men han kom snart tillbaka och satte sig i mitt knä igen, säger Ann och ler. Han vaktade mig hela tiden. Han är helt underbar.

Fullt polispådrag

Vid det här laget var Anders utom sig av oro. Han hade kommit hem under eftermiddagen, anat oråd när Ann inte dök upp och själv börjat leta.

– Jag tog fyrhjulingen och körde runt i skogen som en idiot, säger Anders.

Han hittade inte henne.

– Tiden gick och jag kände att det var något som var jättegalet. Jag ringde min dotter, som sa till mig att ringa 112.

Nu var klockan snart 18 och det började mörkna ute. Räddningstjänsten tog hans nödrop på största allvar och kopplade honom direkt till polisen i Norrköping, vilket han i dag är mycket tacksam över.

– Det blev fullt pådrag direkt. Jag hann i stort sett bara lägga på luren så var första polispatrullen här. Sedan kom ytterligare två polispatruller.

Jag var så chockad

Anders Nilsson

Två poliser stannade hos ­Anders medan de andra organiserade sökinsatserna. De sa att de var där som ett stöd för Anders, men Anders som har jobbat inom Kriminalvården förstod att det också fanns en misstanke om brott riktat mot honom.

– Jag kan ju den där biten och jag sa åt dem att de gjorde helt rätt. Och i det läget var det skönt att de var där för jag hade inte klarat mig ensam. Jag var så chockad.

Ville hjälpa till

Någon la ut en efterlysning i en lokal Facebookgrupp och gatan utanför Anders och Anns hus fylldes snart med människor som ville hjälpa till att leta.

Ett stenkast därifrån satt småbarnspappan Robert Stenberg, 35, och hans fru Malin och planerade middagen. Genom fönstret såg de tre polisbussar passera förbi på deras annars så lugna gata.

– Jag undrade vad de gjorde här. Men satte mig sedan i bilen för att åka och handla, säger ­Robert som nu sitter bredvid Ann i soffan.

Sociala medier är inte Roberts grej, men genom sin svärmor och en granne fick han veta att en äldre kvinna var försvunnen. Han packade in sina frysvaror, men åt aldrig middag utan bestämde sig i stället för att han ville hjälpa till i letandet.

Frun Malin la de små barnen och Robert satte sig på cykeln och trampade i väg mot den mörka skogen. Robert har bott i ­Lotorp i sju år och har rätt bra koll på skog och mark.

Han cyklade så långt in i skogen han kunde, men lämnade sedan cykeln för att börja gå in i den snåriga och delvis sumpiga terrängen.

Hörde svagt rop

Ann var nu helt slut och började känna att det inte skulle gå vägen.

– Jag blev bara tröttare och tröttare och sa till Quatro: ”Det går åt skogen för oss”. Jag blev ledsen, men så tänkte jag på mitt 14-åriga barnbarnsbarn Damien, som jag är väldigt förtjust i och tänkte: Jag kan inte göra så mot honom. Jag kan inte skita i det här, säger Ann och fortsätter:

– Jag och Anders har hjälpt honom genom fotbollslivet, så det har varit mycket gemenskap mellan oss tre. Jag kunde inte ge upp och det var för Damiens skull jag kämpade. Jag kämpade mig upp och tog mig framåt.

Robert hade gått i 45 minuter när han hörde någon som svarade på hans rop.

– Jag var övertygad om att det var ett annat söksällskap, för det kunde ju inte vara så enkelt, säger Robert.

Han klättrade upp på en sten och ropade igen och hörde ett svagt ”hjälp!”

– Jag kunde inte tro att det var sant, säger Robert.

Just här var skogen öppen i ett kalhygge och det var nog Anns räddning, menar Robert. Han hörde henne, trots att hon var 500 meter därifrån, svag och utmattad.

– Hade du varit längre in i skogen så … säger Robert och tittar på Ann.

Robert hittade Ann vid ett kärr. Hon var smutsig, sårig och väldigt medtagen. Robert såg vakthunden som stod på helspänn med öron i vädret och tvekade över att gå fram, men Ann lovade att Quatro var snäll.

– Han kom fram och det första han gjorde var att ge mig en kram. Det var det allra bäst för jag var så ledsen, säger Ann och ler mot Robert.

Trodde han skämtade

I all stress mindes inte Robert att man ska ringa 112 i en nödsituation utan ringde i stället polisens vanliga nummer 114 14 och hamnade i telefonkö. Han la därför på och ringde Anders, vars nummer Ann mindes trots sitt omtöcknade tillstånd.

Anders stod på gatan utanför sitt hus omgiven av poliser och privatpersoner när polisen Pernilla gjorde honom uppmärksam på att hans mobil ringde i fickan.

– Jaha, det skiter väl jag i, tänkte jag. Kände att jag ville ge upp, men hon sa att jag måste svara.

Anders satte på högtalarfunktionen. I andra änden av luren sa en man att han hade hittat Anders sambo och hund. Men han lät så glad att Anders först trodde att det var någon som skämtade i allvaret. Han var därför kort i tonen tillbaka. Men Robert stod på sig och när väl budskapet gått fram utbröt jubel på gatan.

– Robert hittade Ann i sista sekund. Hon hade inte klarat natten, säger Anders som precis som Ann är oändligt tacksam för det Robert gjorde.

– Ja, Robert är min hjälte. Jag kallar honom Lotorps hjälte, säger Ann.

Efter en vägbeskrivning till Roberts övergivna cykel begav sig Anders och polisen Pernilla ut i skogen. Men väl där stod ingen cykel.

– Jag högg tag i Pernilla och sa att jag orkar snart inte mer. Jag hade en puls som var enorm, säger Anders.

Pernilla lugnade honom och fick honom att ringa Robert på nytt som ursäktande gav rätt vägbeskrivning. Men språngmarschen ut i skogen blev ändå för tuff för Anders som har ett knä han inte kan böja. Pernilla lämnade honom därför att vänta i skogen mot löfte om att han inte fick gå vilse han också.

Vakade över Ann under natten

Efter någon halvtimme kom Robert med motvillig Quatro. Hunden stretade emot, ville inte lämna Ann. Anders gav Robert en vattenflaska som han återvände till Ann och polisen Pernilla med.

Sedan kom ytterligare förstärkning från Norrköping. En polis tog hand om Anders, medan den andra hjälpte Pernilla och Robert att få ut Ann ur skogen på ett säkert sätt.

Ann minns inte mycket av det här, men frågade hela tiden efter sin hund. Hunden Quatro fick därför sitta bredvid henne som en kung i polisbilens baksäte.

Ann ville inte åka till sjukhus. Hon ville bara hem och sova. Och så fick det bli.

– Jag delade givetvis hennes önskan, säger Anders som sedan vaknade vid sin kärleks sida hela natten.

– Jag lyssnade på hennes andning, tog blodtrycket och väckte henne tre gånger för att ge henne vätskeersättning. Det är inte bra att fylla på med vätska för fort. Man ska ge lite i taget.

Ann repade sig sakta fysiskt, men psykiskt har det varit svårare. Månaderna efter har varit tuffa.

– Jag har gråtit mycket efter det.

Hon har inte gått i terapi, men däremot pratat med många vänner. Eftersom hon jobbat inom vården känner hon många läkare och de har kommit med kloka råd.

– De har varit så snälla. Sagt att jag får älta det tills jag är ­färdig.

Har det här påverkat dig på ­något sätt Robert?

– Nej, inte direkt. Det är bara skönt att det gick bra. Man får köpa en lott. Det var ren och skär tur helt enkelt, säger han ­ödmjukt.

Inte alls självklart

Utan Robert hade troligtvis Ann inte överlevt och det är därför hon vill ge honom Allers guldhjärta. Hon överräcker också en vacker blombukett.

– Jag vill att Robert ska få ett riktigt tack. Han räddade mitt liv. Och så vill jag lyfta att det finns människor som bryr sig och rycker ut. Jag tycker att det är så stort att Robert gjorde det. För det var inte självklart att du skulle komma där och hjälpa mig, säger hon och tittar ömt på sin hjälte.

Robert ler.

– Min första tanke var att nästa gång är det min svärmor eller mina barn som är ute i skogen. Då vill jag banne mig att mina grannar går ut och letar. Det är det jag vill att man ska lyfta. Man ska bry sig och göra det man kan.

Anders och Ann nickar. De vill även tacka de stora antalet privatpersoner som gav sig ut i skogen för att leta.

– Alla som överhuvudtaget brydde sig ska ha en eloge, säger Ann.

Även om händelsen i skogen har skapat mycket sorg och oro hos Ann, så har den också fått henne att se ljusare på livet.

– Jag har jobbat inom akutsjukvård hela mitt liv med mycket elände och sorg, men det här har lyft mig jättemycket. Att det finns sådana som du.