Elisabeth och Emma fann varandra efter explosionen: ”Vi klickade direkt”
Det är en blåsig men solig dag i Västra Frölunda i sydvästra Göteborg. Ett barn med ryggsäck kämpar på uppför backen mot de grå höghusen med sin cykel, nedanför påtar en äldre kvinna bland några rangliga växter i sin kolonilott. Rhododendron blommar starkt i lila och vinrött utanför husen och kattmyntan sträcker sig ut från rabatten mot gatan.
I dag är det idylliskt, men för lite över ett år sedan låg krutröken tung mellan höghusen och polisens sirener lyste upp natten. Med bara några minuters mellanrum hade två kraftiga rörbomber sprängts i entréerna till två av husen.
Elisabeth Welle, 47, står utanför entrén till huset hon bott i över 15 år och pekar upp på fönsterna som ligger en trappa upp, snett ovanför entrén.
– Där låg min 13-åriga dotter och sov när det smällde. Vi trodde först att det var åska, men sedan kom hon inspringande till vårt sovrum och sa att hennes fönster var krossat!
Efter bara några minuter kom polisbilar åkande i ilfart till huset. Elisabeth samlade ihop familjen och hjälpte en orolig granne vars lägenhetsfönster och balkongdörr också gått sönder av sprängningen. Hon försökte behålla lugnet.
– Jag stängde av känslorna och blev väldigt målinriktad där och då. Jag ville inte oroa barnen utan sa att allt var lugnt, berättar hon och vänder återigen blicken upp mot fönstret innan hon fortsätter att berätta om dotterns rum, som de möblerat om bara några veckor före den där natten.
När Elisabeth ser mängden glas och storleken på glasskärvorna på golvet inser hon att de har haft änglavakt.
– Hon hade inte levt i dag om hon hade sovit vid fönstret och fått allt glas över sig. Det var sylvassa, stora skärvor … Tack och lov att vi möblerade om. Det har inte gått en dag sedan det hände som jag inte har tänkt den tanken.
Platsen såg ut som en krigszon
Porten var helt urblåst och marken täckt av glassplitter från alla de fönster som krossats. Tryckvågen av bomben var så stark att den orsakade skador i flera av husen runt omkring och Elisabeths lägenhet fick renoveras lång tid efteråt. Bland annat fick en vägg rivas och byggas upp igen efter att den fått så många sprickor att den riskerade att rasa samman.
Hon är min andra halva
En granne med tax stannar till och småpratar medan hunden gör åttor mellan Elisabeths fötter.
– Vi håller lite koll på varandra här i området nu efteråt, det har blivit lite mer sammanhållning. Vi måste heja på varandra och hjälpas åt, säger Elisabeth, som gärna vill berätta om det ljusa och positiva mitt i allt mörker.
– Samma dag som det smällde, efter bara några timmar, hörde flera glasmästare och byggare av sig och ville hjälpa till av ren empati. De ställde in andra jobb för att hjälpa oss, vi fick ett nytt fönster redan efter lunch till dotterns rum.
Elisabeth ler och vinkar upp mot gatan när Emma Molander, 38, kommer gående från huset mittemot.
– Det var nattsvart efteråt, jag hade aldrig klarat mig utan Emma. Aldrig, säger hon med eftertryck och lägger handen på Emmas axel.
Emma ler varmt tillbaka.
– Detsamma, jag hade inte varit samma person i dag om jag inte haft Elisabeth!
Emma har bott i området i sex år men hade aldrig träffat Elisabeth förut. Hon vaknade samma natt av att det smällde i hennes hus och sprang till fönstret. När hon såg den grå krutröken trodde hon först att det var en bilbomb som smällt nere på gatan och tog med sin dotter och kattunge och rusade ner för trapporna från sjunde våningen.
– Det såg ut som en krigszon i entrén, dörrarna låg helt skruvade på marken, det rök och jag var säker på att huset skulle rasa. Det var ren panik!
Emma ville ta sig ut ur huset, men någon ropade om fallrisk och att de skulle stanna inne. Någon berättade att det precis smällt i huset mittemot och poliser och brandbilar omringade huset.
– Vi fick höra att hela huset skulle ha rasat om det inte legat ett skyddsrum på bottenvåningen, som det gör, säger Emma och skakar på huvudet.
Har utvecklat en stark vänskap
Fyra dagar efter sprängningen går Emma ut med soporna när hon ser en folksamling en bit bort på området. Det är den lokala hyresgästföreningen som grillar korv för att samla de skärrade boende, och Elisabeth är snabbt framme och välkomnar Emma.
– Vi började prata och klickade direkt. Vi bytte nummer och senare på kvällen när det var lite konstig aktivitet utanför på gatan skrev jag ett meddelande till Elisabeth. Vi slutade inte skriva med varandra förrän två timmar senare!
De båda skrattar. Högt, ofta och tillsammans under hela samtalet. Sedan den där korvgrillningen har de pratat varje dag, och setts minst en gång i veckan.
Emma visar vägen upp till sin lägenhet där katten Zelda tar emot och hälsar med ett tveksamt jamande. Elisabeth sätter sig hemtamt i soffan i vardagsrummet. Det är svårt att tro att de bara känt varandra i strax över ett år.
Hade bomberna aldrig utlösts hade vi nog aldrig mötts
De drar interna skämt, avslutar varandras meningar och driver med varandra på ett nästan systerligt sätt. Till och med deras barn har blivit nära vänner och fått ett slags kusinrelation, säger Emma och berättar att de åkt till Gekås ihop, bakat inför jul och ofta ses för att pyssla eller bara hänga.
Under sommaren var de på semester tillsammans i Danmark, bara de två.
– Elisabeth är den starkaste kvinnan jag känner, förutom min mamma. Hon har ett otroligt engagemang och en viljestyrka. Hon är min andra halva, min vuxen, brukar jag säga. Ibland när jag tänker att jag ska ringa henne och tar upp telefonen för att ringa, så ringer hon mig. Så synkade är vi!
Elisabeth tittar bort lite generat men nickar och håller med om det där med att de är så synkade.
– Emma är min partner in crime – lillasystern jag aldrig fick! För henne kan jag vissa mitt rätta jag och dela mina innersta tankar utan att bli dömd.
Har fått förändrade liv efter bomben
Från Emmas fönster med mörklila palettväxter kan man se Elisabeths lägenhet tvärsöver gatan, och de berättar att de ibland tittar till varandra, eller vinkar.
– Vi pratar varje dag och ses minst en gång i veckan, men jag brukar titta upp ibland för att se om lampan är tänd eller inte, se om hon är hemma eller så på kvällen, säger Elisabeth.
Båda berättar att deras liv har förändrats sedan sprängningen, och deras vardagsrutiner. Elisabeth som förut sov djupt och inte ens vaknade av smällen den där natten, sover numera oroligt och vaknar av minsta lilla ljud.
Emma berättar att hon inte klarar av fyrverkerier, och att det sista hon gör innan hon går och lägger sig är att titta ut över området för att se hur det ser ut, om det är någon misstänkt rörelse på gården.
– Det är småångest hela tiden, det känns som om man går och väntar på att något ska hända. Min dotter frågade mig en kväll: ”När kommer nästa bomb, mamma?” Det känns helt sjukt …
Elisabets barn har också påverkats av den där natten. De håller sig borta från fönstren, får inte sova ensamma hemma och har fått tydliga tillsägelser om att inte släppa in någon okänd i huset, att se till att dörren går igen bakom dem.
Trots oron för att det ska hända något svarar de båda ett snabbt och övertygande ”nej” på frågan om de själva tänkt tanken på att flytta.
– Det har varit en stor rädsla i området, det är det fortfarande. Alla mår lika dåligt och många har redan flyttat sedan det hände … Men de gängkriminella ska inte bestämma var jag ska bo – då vinner ju de! Vi ska ju ta tillbaka vår trygghet och säkerhet här igen, säger Elisabeth med eftertryck.
Hon tittar på Emma.
– Det är en konstig tanke, men hade inte bomberna smällts hade vi nog aldrig mötts …