Gabriella vårdar sin pappas arv i guldmakeriet: ”Jag saknar honom oerhört”

Ålderism i arbetslivet: "Det är så korkat så man får dåndimpen"

Gabriella Wallman välkomnar oss iförd arbets­förklädet i läder. Sitt kontor har hon i den gamla arresten som fanns när det var polisstation.

– Det är lite speciellt här, säger hon och ler.

Vi går igenom den lilla butiken med glasmontrar och vidare in bakom disken. Lokalerna är stora och fyllda av verktyg och maskiner – hammare, filar och putsverk som tillsammans kan forma ädla metaller till nya uttryck. Guld, silver och koppar tvättas, förgylls, slipas, poleras och graveras till unika smycken.

Gabriella både omarbetar, reparerar och tillverkar nya.

– Det roligaste jag vet är att få omarbeta gamla smycken som kunden inte längre använder. Ofta handlar det om arvegods eller minnessaker och då blir det mer än bara ett smycke. Det finns känslor och berättelser inbyggda i materialet. Jag älskar att sitta tillsammans med kunden, prata om vad som passar och sedan få sätt sig ner, bara drömma sig bort och skapa något nytt som fortfarande bär på historien, säger Gabriella.

Ringar kan göras större eller mindre, men det går också att spara gravyren och göra om den till ett annat smycke. Modet på smycken varierar. I många år har små smycken varit populära, men nu börjar allt större komma, vilket Gabriella tycker är roligt.

– Jag älskar stora broscher, säger hon och visar upp en vacker sådan.

Trodde beställningen var ett skämt

Gabriella föredrar att arbeta i rött guld, men silver är billigare och därmed ett material som det är lättare att göra större smycken i.

Hon tycker också om att blanda stenar i olika färger, samt matta med blanka och har märkt att hon föredrar runda former framför fyrkantiga. Hon drar ut en låda och visar några färgglada ädelstenar som hon köper in av gemologer.

– Min favorit är tsavorite, säger hon och visar upp en grön ädelsten.

Den ena dagen är inte den andra lik i verkstaden och det är just det som är charmen med yrket, menar Gabriella.

Ena stunden kan hon designa unika vigselringar, och göra nya silverljusstakar till den medeltida Sankt Laurentii kyrka i staden, för att i nästa stund faktiskt få designa en unik brudkrona till en kvinna i Los Angeles.

– Jag trodde först att det var ett skämt när mejlet kom, säger Gabriella och ler.

Det var en svenskättad kvinna vars två döttrar skulle gifta sig som hörde av sig. Hennes morfar hade tillverkat originalkronan i silver, den finns i en kyrka i Eskelhem på Gotland. Hon bad Gabriella att designa en brudkrona utifrån originalet.

Gabriella gjorde den helt i silver utifrån ett foto och kunden blev väldigt nöjd.

– Döttrarna ville så gärna haft originalkronan, men eftersom det inte var möjligt fick jag tillverka en replika så att de kan behålla den inom familjen nu och i framtiden. Det var väldigt häftigt, säger hon.

Sedan sju år jobbar också guldsmeden Sara Medin i butiken.

– Det är fantastiskt att jobba här och stan är fantastisk. Det är alltid mycket att göra här – framför allt får vi göra mycket annorlunda grejer. Folk är väldigt intresserade och de vet att vi löser det mesta, säger Sara.

– Ja, instämmer Gabriella. Pappa har alltid sagt att ”ingenting är omöjligt”. Jag tror det är anledningen till att vi får göra udda och roliga grejer. Det ena ger det andra. Har man gjort en udda grej så kanske det kommer fler förfrågningar.

Pappan är grundaren

Hennes pappa, guldsmedsmästaren Stig Wallman, var den som grundade guldmakeriet 1994. Han var väldigt skicklig i yrket. Hon ger ett exempel:

– Pappa och Johan Gustafsson – en av världens främsta knivmakare – samarbetade med ett smycke i form av en björnklo med infattad stor bärnsten till skådespelaren Nicholas Cage när han blev farfar, berättar Gabriella.

Stig dog endast 65 år gammal i Parkinsons sjukdom, året var 2022.

– Jag saknar honom oerhört mycket, men han finns med mig hela tiden. Jag känner en närvaro. Det sitter i väggarna. Jag kan fortfarande känna tryggheten av att ställa en fråga och det är nästan som att jag hör honom svara. Jag vet att han förstår hur jag menar. Det är skönt att bolla med någon, säger Gabriella och stryker med handen över pappas arbetsbänk där verktygen ligger orörda kvar.

Att städa bort Stigs minne finns inte på kartan.

– Nej, honom flyttar vi inte på, säger Sara.

Stig var bara 40 år när han drabbades av Parkinsons. Till en början var det mest stelhet, men med tiden blev sjukdomen mer påtaglig. Stig hade svårt att hänga med i logiska resonemang, kunde somna mitt i ett samtal och fick skakningar i händerna.

– Det var en stor sorg för honom. Han älskade sitt arbete. Det blev svårt när händerna började skaka, men han var finurlig och gjorde verktyg till sig själv som skulle underlätta hans arbete. De två sista åren orkade han inte arbeta mer, säger Gabriella med sorg i rösten.

Gabriella är mycket tacksam för de 20 år hon fick arbeta sida vid sida med sin far.

– Vi stod varandra väldigt nära. Vi var både kompisar och kollegor, delade samma humor och hade roligt ihop. Vi gjorde alltid high five om något gick bra, säger hon och ler.

Det var aldrig någon press i att Gabriella skulle gå i pappas fotspår och bli guldsmed, utan intresset kom av sig självt när han öppnade Guldmakeriet i Söderköping. Familjen hade flyttat hit från Norrköping och Gabriella började hänga i butiken efter skolan.

– Jag satte mig och pysslade och märkte att det var kul.

Gabriella läste då samhälls­ekonomiskt program på Kungs­gårds­gymnasiet i Norrköping och hade siktet inställt på att bli polis. Men hon hoppade av och kom efter intervjuer och arbetsprover in på en guldsmedsutbildning på Dackeskolan i Mjölby.

– Det var svårt att komma in. Vi var bara 16 elever. Jag hade klasskompisar från Island och Danmark, säger Gabriella.

Under tre år gick hon på skolan och det fjärde året var ett gesällår. I början av utbildningen jobbade eleverna med mässing, men fick sedan gå över till silver och slutligen guld.

Som gesällprov valde Gabriella att skapa en medaljong och en armlänk – smycken som hennes pappa hjälpte henne att köpa ut efteråt.

– Det är det mest utmanande jag har gjort eftersom det var så mycket känslor i det. Jag var så fruktansvärt nervös.

Men hon klarade gesällprovet galant och 2017 blev hon även guldsmedsmästare.

Under våren 2025 hörde yrkesnämnden av sig och frågade om Gabriella ville vara en av sex personer i Sverige som årligen bedömer gesällproverna åt nya elever.

– Jag blev jättestolt och glad. Och jag vet att pappa också hade varit stolt.

Gabriella förundras över att hon en gång i tiden var nervös för nämndens dom och att hon nu, 20 år senare, själv får vara den som bedömer. Som domare tittar hon inte på elevernas design utan bara på det tekniska. Exempelvis hur väl ett lås på ett smycke fungerar.

Guldet är rekorddyrt

Gabriella hämtar några guldringar för att visa hur hon lätt de går att smälta ner och forma till en liten guldtacka i en valsmaskin. Guldpriset har aldrig varit så högt som nu, ett gram guld går på tusen kronor.

Här i verkstaden går ingenting till spillo. Guldflagor som har hamnat på golvet efter filning och slipning dammsugs upp.

Sedan skickar Gabriella och Sara in dammsugarpåsen till ett specialiserat företag för affinering, en typ av återvinning där guldet separeras från dammet och övrigt material innan det skickas tillbaka.

– Om man skjuter i väg lite guldskrot kan det vara värt 500 kronor, så det är viktigt att ta hand om.

Tre dagar i veckan har Gabriella och Sara butiken öppen. Resten av veckan jobbar de i verkstaden.

– Då går vi in i vår bubbla och vissa dagar pratar vi knappt, säger Gabriella.

På Gabriellas arbetsbänk är verktygen i miniatyr; en hammare, en såg och flera filar. Här finns också lödutrustning och ett betbad för att rengöra och avlägsna oxider från guld och silver. Hon har två bords­skivor som kan dras ut under. Ett när hon jobbar med guld och ett när hon jobbar med silver, så att resterna inte ska blandas när de ramlar ner.

Gabriella får syn på mina vigselringar i vitt guld, diamanter, smaragder, rubiner och safirer och ber att få rengöra dem. Inte bara för att visa hur det går till utan också för att det uppenbarligen behövs.

– Fast jag har sett värre, säger hon och skrattar.

Mina ringar slipas, poleras och rengörs sedan i en speciell ultraljudsmaskin för att få bort smutsen under ädelstenarna. En diamant visade sig sitta löst och det fixar Gabriella till.

Gabriellas egen ring får min att blekna.

– Min man Erik gjorde en friarring av en meteorit. Han var så nervös innan och visste inte vad han skulle ge en guldsmed, så han köpte en meteorit på nätet och gjorde en egen ring med guldinlägg. Det är mitt favoritsmycke, säger Gabriella.

Det är dags av att avrunda intervjun, men först vill Gabriella visa oss Söderköpingsmyntet som hennes pappa Stig Wallman designade. Det är Söderköpings eget lokala presentkort.

Myntet, som finns i 100- , 250- och 500-valörer, har i dag en stor betydelse för att gynna den lokala handeln och i marknadsföringen av Söderköping, men det påminner också om den lilla stadens stora historia.

Under 1200- och 1300-talet hölls här riksdagar, kungakröningar och kyrkomöten. Det fanns en viktig hamn för handeln med Hansan och Östersjön, vilket gör att Söderköping ibland kallas för Sveriges första huvudstad.

Det var då. I dag märks inte mycket av Söderköpings forna roll som rikets mitt – förutom kanske i de vindlande gränderna, de medeltida husen och hos människor som Gabriella, som med sitt hantverk för gamla traditioner vidare.