Gloria riskerade livet för att gå i skolan: Jag har fortfarande svårt att lita på folk

5 kvinnor som skrivit historia

Efter reklamen: 5 kvinnor som skrivit historia

För många år sedan förde kärleken Gloria Ray Karlmark till Sverige. I dag är hon 83 år, och hela hennes liv har präglats av det skolval hon gjorde som 14-åring. Ett skolval som fick världens blickar att riktas mot Little Rock, Arkansas huvudstad. Där skrevs historia.

Det kunde hon knappast föreställa sig när hon och kompisen Carlotta registrerade sig på Little Rock Central High inför hösten 1957. Det var den första termin som den helvita skolan skulle integreras.

– Jag kommer ihåg att vi log mot varandra när vi skrev in oss – vi skulle få gå på den skola som tidigare varit förbjuden för svarta! Vi var glada och naiva, jag hade levt ett skyddat liv och förväntade mig inga svårigheter, berättar Gloria när vi träffas hemma hos henne i villan i Stockholm där bor hon med maken Krister.

– Men den första dagen när vi skulle gå till skolan förlorade jag min barndom.

Det ger nästan rysningar att tänka på den tid hon upplevt – och att det inte är längre sedan. Hennes farfarsfar och farfar föddes som slavar. Hon träffade Martin Luther King innan han ens var speciellt känd. Ku klux klan var aktivt. Svarta stängdes ute från vissa restauranger, bussar, arbeten … och många skolor.

Lyckligt ovetande om rasismen mot svarta

Gloria var sladdbarn i ett välbärgat hem där kunskap betydde mycket, för att inte säga allt. Föräldrarna var välutbildade och uppmuntrade henne i studierna. När Gloria gick ut nian hade hon toppbetyg och älskade naturvetenskapliga ämnen.

Därför var det självklart för henne att välja näraliggande Little Rock Central High – en av landets bästa skolor – när den öppnade för svarta. För så löd den nya grundlagen: Jämlik utbildning var en viktig väg för integration.

Vid den här tiden var rasismen utbredd, särskilt i södern, men var inte något som barnet Gloria reflekterade över.

– Mina föräldrar lät mig inte förstå hur det låg till mellan svarta och vita, och hur djupt det satt. Jag hade inte hört talas om att den vita rasen skulle vara överlägsen.

I Little Rock beskriver hon det som att det fanns strikta, men osynliga, gränser mellan vita och svarta kvarter. Det var bara så det var.

– Vi barn gick från bakgård till bakgård och lekte, svarta och vita. Vi åkte rullskridskor ihop och spelade baseball, vi gjorde allt tillsammans när vi var små. Jag hade hört talas om sådant som att en svart man blivit hängd framför kyrkan, men jag hade inte upplevt något själv, då.

Men snart skulle hon bli varse att det fanns ett enormt motstånd mot att blanda svarta och vita barn. Dagen efter att hon och de andra svarta tonåringarna registrerat sig var det stora rubriker i de två lokala tidningarna om det hutlösa i att svarta elever ville gå på Central High. Snabbt exploderade intresset även i riksmedia, och även utanför landets gränser.

Gloria skakar på huvudet.

– Hur kunde folk tro att vi inte skulle vilja gå på ett av de bästa universiteten i landet? Det är så dumt. Och dumhet kan vara farligt, det vet jag nu.

500 vuxna protesterade

Efter uppmärksamheten i media växte avskyn. Det blev stora protester, Glorias och de andras familjer fick utstå hot och trakasserier.

– Alla föräldrar till dem i vår lilla grupp blev hotade eller förlorade jobbet. Vi var faktiskt tio först, men en flicka slutade eftersom hennes far skulle få sparken och inte kunna försörja familjen. Sedan fick vi veta att han blev sparkad ändå.

Det stod klart att det kunde bli riskabelt att verkligen ta steget in på high school. Men Glorias föräldrar stod på hennes sida.

– En enda gång sa mor och far: ”Hur känner du? Vill du gå dit? I så fall stöder vi dig, men du måste säga hur du vill ha det.” Det var klart att jag ville gå dit! De höll sitt löfte och stöttade mig hela tiden.

Det är lätt att tro att hon var rädd inför skolstarten. Men det var hon inte.

– Jag visste att det kunde vara farligt att vara svart efter att vi besökt min bror i Mississippi, där skulle vi alltid vara försiktiga. Men … Gloria söker efter orden och tittar på sin 17-åriga hund Phoebe, som ligger nära henne.

– Jag var som min hund – hon är aldrig rädd eftersom aldrig någon varit elak mot henne. Sådan var jag också.

Gloria kände några av de andra afroamerikanska eleverna, men inte alla. De tog ändå sällskap till skolan, efter att deras föräldrar föreslagit det.

Den 3 september 1957, det som skulle bli ”Little Rock Nines” första skoldag, urartade totalt. Det blev ett kaos som få hade kunnat föreställa sig. Uppåt femhundra vita uppretade vuxna väntade utanför skolan och försökte hindra Gloria och de andra från att gå in.

Inte bara det. Nationalgardet var på plats för att stoppa dem. Det hade Arkansas guvernör Faubus – som ville behålla segregationen – sett till. Det hela utvecklades till en en maktkamp mellan honom och Högsta Domstolen, som i lag slagit fast att Amerikas skolor skulle integreras.

– Vi var tvungna att vända om och gå hem, konstaterar Gloria. Men den natten ringde polismästaren på hemma hos oss och sa att vi hade rätt att gå till skolan och att president Eisenhower kallats in en nationell vaktstyrka för att skydda oss.

Först den 23 september skulle Gloria och de andra kunna skyddas. Och det behövdes. Mobben hade utökats med ungefär tvåhundra personer, en del beväpnade. Skrik hördes om lynchning och ”niggrer”, stämningen var hetsig och desperat. Över tusen soldater hade posterats ut och de unga svarta fick eskort av varsin.

Till slut kom Gloria och de andra in i det som hittills varit ett vitt territorium.

Polisen räddade henne från aggressiva människor

67 år senare stod Gloria vid ett av skolans fönster och tittade ut igen. Hon reste tillbaka med författaren Elisabeth Åsbrink som hon skrivit boken Gloria – i rasismens skugga med. Alla minnen kom över Gloria, hur hon tittat ut över mobben från exakt det fönstret på en av övervåningarna den där första dagen.

– Jag höll på att falla ihop. Jag fick tillbaka rädslan, som om jag först då förstod vilken fara det varit. Jag mindes precis hur det var 1957. Det var varmt och fönstret var öppet, vi hade ingen luftkonditionering. Det var så högljutt där utanför. Jag såg alla människor som stod där nere, deras ansikten, de var nästan lila, ilsket röda, och helt förvridna. När jag såg på deras ansikten såg jag deras hat! Det var genuint hat, mot mig. Och de gav allt de hade för att skrika ut det hatet mot oss.

I slutet av dagen då, 1957, kallades Gloria och de andra till rektorn.

– Hotet att lyncha oss var så allvarligt att vi måste få poliseskort ut ur skolan. Jag fick följa med en polisman till hans bil, som fanns längst ner i en källarvåning. Han instruerade: ”Lägg dig på golvet där bak, lyft inte upp huvudet under några omständigheter.” Där nere under jorden var det tyst. Men allt efter att han körde uppåt närmare marknivå så hörde jag skriken. När vi körde genom mobben var det jättejättehögt.

Hon pausar.

– Jag har tyckt om poliser sedan dess. Jag insåg där och då att han hade räddat mitt liv. Han kunde ju ha öppnat dörren och sagt: ”Här är en”.

I ett år fortsätter Gloria och de andra att gå i Little Rock High, varje dag med skydd av soldater. De kan inte ens dra nytta av sin gemenskap och stödja varandra på lektionerna eftersom de placerats i olika klasser. Det spottas på dem, de blir knuffade och och öknamnen strömmar mot dem. Några lägger avföring i deras skåp.

Trots det funderade aldrig Gloria på att ge upp och sluta.

– Nej, att gå kvar hade fått en ny mening, min barndom tog slut där. Det var inte vi som var de viktiga i fortsättningen, vi blev i stället en sorts princip.

Hela landet följde Little Rock Nine.

– Varje kväll visade tv hur det gått för oss, om vi var kvar. Det var många barn som tittade, barn som förstod vad det handlade om – ska man inte få utbilda sig bara för att man ser ut på ett visst sätt? Långt senare blev jag vän med sångerskan Barbara Hendricks här i Sverige, hon berättade att hon var en av dem som tittat.

Var inte välkomna på grund av hudfärg

Efter det läsåret stängdes skolan ett helt år för att ”situationen skulle lugna ner sig”. Gloria flyttade till en släkting och gick klart på en annan high school.

Efter det fortsatte hon att utmana normerna med råge. Illinois Institute of Technology, IIT, i Chicago släppte för första gången in kvinnor på samma kurser som män, och där började Gloria. De var 58 tjejer – varav två svarta – och 2000 killar.

– Vi var inte välkomna. Vissa lärare sa det till oss rent ut att de inte uppskattade tjejer i klassrummet. Och en del byggnader hade inte ens damtoaletter, minns Gloria och fnyser till.

På IIT träffade Gloria sin stora kärlek Krister Karlmark, en internationellt känd formgivare som kom att bli hennes man. Efter fem års studier får Gloria sina diplom i matematik och kemi.

1969 flyttade paret till Stockholm, och en ny tid tog sin början. Det var vid midsommar, och hon beskriver det som underbart. Med åren fick de två barn och Gloria har jobbat som bland annat systemanalytiker, chefredaktör för tidningen Computers in Industry och haft flera höga tjänster inom Philips.

Hon har också varit runt på framför allt skolor och föreläst om sin bakgrund.

– Ibland när jag berättar för barn om det som hände börjar jag gråta. Jag tänker att tårarna som kom ut senare var den gråt som inte kunde komma ut då.

Vad är det som drivit dig, trots svårigheterna?

Gloria skrattar:

– Tja, jag hade den där attityden, att bara gå vidare. Min mor sa: ”Om du kan göra något åt saken, gör det. Annars så bara fortsätt”. Det är inte allt man kan förändra, men man kan göra det man tror på. De var kloka, mina föräldrar.

Hur förändrades din syn på människor efter allt det här?

– Jag har svårt att lita på folk. Det är tråkigt, men jag vet att allt kan hända. Jag är en produkt av mina erfarenheter. Men jag är tacksam för att jag fick en så bra början innan jag började på Little Rock High.

Little Rock Nine har betytt mycket. De har fått flera utmärkelser, de har blivit konstverk, det finns en utställning om dem, president Clinton har besökt skolan...

– Jag känner en djup ödmjukhet inför det. Människor har varit så snälla mot mig. Men samtidigt: Vi nio fick så otroligt mycket uppmärksamhet, medan andra som kämpar mot rasism och gjort massor inte fått någon uppmärksamhet alls. Det är orättvist. Det känns också att vi har en plikt att fortsätta berätta vår historia.

Om du kunde säga något till dig själv, den 14-åriga lilla Gloria, vad skulle du säga?

– ”Ändra inget av det du gjorde”. Det gav mig en mening med livet. Det borde inte varit så att jag riskerade mitt liv för att få en utbildning, men jag var inte villig att återgå till slaveriet. Man ska respektera grundlagen – det håller jag högt än i dag. Jag skräms av det som händer nu i världen och i USA, de håller på att plocka isär grundlagen. Jag blir så upprörd när jag pratar om det! Det kanske är därför jag fick en liten stroke nyligen.

Jo, nu för tiden är Gloria inte lika full av kraft som förut, rent fysiskt. Hon har svårt att gå och är blind på ett öga efter stroken. Så är hon också född 1942.

På bussen efter intervjun ser jag två unga killar, en vit och en svart, som sitter och pratar och skämtar. När de skiljs åt klappar de om varandra på typiskt ung-man-vis. En tanke flimrar förbi, att någonstans har Gloria med deras gemenskap att göra. Det Little Rock Nine gjorde sträckte sig ut över världen, till framtiden.