SVT-journalisten Nilofar flydde Afghanistan: Det var bomber och oroligheter – men vi var lyckliga
Nilofar Langar har sin familj utspridd över världen.
– Min ena syster bor i Amsterdam, min andra i Hamburg och så har jag min lillasyster och föräldrar i Pakistan, berättar Nilofar när Allas hälsar på henne i SVT:s lokaler i Malmö.
Så var det inte tänkt att familjen Langar skulle ha det.
Men när talibanerna återigen tog makten över Afghanistan i augusti 2021, behövde de fly landet. Nilofars familj hotades av talibanerna på grund av hennes arbete som journalist. Deras hem attackerades och pappans bil förstördes.
Systrarna i Amsterdam och Hamburg är lättare att besöka, men resten av familjen har hon inte träffat på 1,5 år.
– Jag vet inte hur länge det kommer att dröja innan jag får träffa mina föräldrar och min syster igen, säger Nilofar sorgset.
– De flydde först till Turkiet och bodde där i tre år på turistvisum men efter tre år fick de inte det förlängt.
Den enda platsen att flytta till var Pakistan. Ett land med omkring tre miljoner afghaner, varav många är registrerade som flyktingar.
Men nu ska de utvisas även därifrån. Nilofar är djupt oroad.
Starka förebilder i föräldrarna
Att Nilofar är nära sin familj råder det inga tvivel om. Hon beskriver föräldrarna som sina förebilder. Pappan är läkare och professor och mamman är biolog och lärare.
– Jag och mina tre systrar växte upp med att vi kunde göra vad vi ville. Vi uppfostrades inte som flickor, utan som barn, berättar Nilofar.
Vi uppfostrades inte som flickor – utan som barn
Hon fick tidigt chansen att stå framför kameran i Afghanistans motsvarighet till Bolibompa. Hon uppmuntrades också av sin pappa att börja skriva poesi.
Nilofar hade lätt i skolan och även om hon är blygsam när hon berättar, är det ett faktum att hon fick hoppa över flera klasser, så redan som tonåring började hon studera på The University of Balkh. Det var som 15-åring på universitetet som hon hittade journalistiken.
– Jag och ett par vänner startade en studenttidning ihop. Vi samlade in pengar så vi kunde trycka den, säger Nilofar.
Efter en examen i persiska och i litteratur gick hon vidare och påbörjade karriären som journalist på ett nyhetsbolag.
Det här är Nilofar
Namn: Nilofar Langar. Ålder: 30 år. Bor: I Malmö. Familj: Maken Mukhtar Wafayee, 32, journalist, författare och poet, dottern Flora, 5. Gör: Tv-journalist på SVT och poet.
Det var även på universitet som hon träffade sin blivande man, Mukhtar Wafayee. Nilofar var 17 år, Mukhtar två år äldre. Han var också journalist och skulle de kommande åren bli känd i landet för att skriva om korruption, extremism och krigsherrar.
Nilofar och Mukhtar kommer från olika samhällsklasser. Hon är från en utbildad familj från folkgruppen sadat och han tillhör den förtryckta folkgruppen hazarerna och växte upp i en liten by utan vare sig internet eller tv.
– Det var första gången som någon i min familj gifte sig med någon utanför vår ”grupp”, säger Nilofar.
Hon lyfter ännu en gång vilka öppensinnade föräldrar hon har som lät henne gifta sig av kärlek. Något vi i Sverige tar som en självklarhet, men som är långt ifrån verkligheten för många kvinnor i världen.
En fri uppväxt – trots kriget
När Nilofar berättar om sin uppväxt i staden Mazar-e Sharif i norra Afghanistan, är det svårt att föreställa sig att det är samma plats som vi
i dag ser bilder från på nyheterna – ett land där kvinnans människovärde helt trampats i botten.
Nilofars uppväxt som flicka var fri, även om kriget ständigt var närvarande.
– Det var bomber och oroligheter hela tiden runt oss, men vi var lyckliga, vi kände att landet var på väg åt rätt håll, säger Nilofar och håller ut sina händer, där den ena handen illustrerar 2002 och den andra 2020.
Det var under dessa 18 år som var emellan, som Nilofar växte upp.
– Innan 2002 fick inga kvinnor synas på tv, kvinnor fick inte synas alls. Och fram till 2020 hann mycket bli bättre. Visst, talibanerna fanns hela tiden närvarande och bombade och terroriserade, men jag trodde aldrig att de skulle ta tillbaka makten igen, säger Nilofar.
Hon berättar att år 2020, precis innan talibanerna tog över igen, fanns det många kvinnliga journalister som syntes på tv, däribland hon själv.
– Landet var på väg åt rätt håll.
Men att vara kvinnlig journalist i Afghanistan var ändå aldrig enkelt, förklarar Nilofar.
Jag trodde aldrig att de skulle ta tillbaka makten igen
– För det första behövde du ha godkännande från din familj, och det hade jag, mina föräldrar har alltid låtit mig gå min egen väg och aldrig sagt åt mig vad jag ska jobba med. För det andra behöver du kämpa på redaktionen för att bevisa att du kan göra ett lika bra jobb som männen, och sedan har vi publiken och reaktionerna man möter som kvinna från dem, säger Nilofar.
Nilofar och Mukhtar dejtade i tre år, men dejting i Afghanistan går inte till som vi är vana vid här i Sverige.
– Det är helt annorlunda, det går inte att jämföra, säger Nilofar.
Hon berättar att de kunde prata i telefon med varandra och någon gång ses fysiskt på offentliga platser. Till slut valde de att gifta sig. Och så klart skulle det gå till på deras eget sätt.
– Vi hade först ett eget litet bröllop med en imam och våra närmsta 200 släktingar och vänner, säger hon och ler, för även om hon bara har bott i Sverige sedan 2019 har hon förstått att 200 gäster är något helt annat än ett litet bröllop i svenska mått.
– I Afghanistan är det normalt mellan 1 000 och 2 000 gäster på ett vanligt bröllop, inflikar hon.
När vigseln var avklarad gick Nilofar med sin bröllopsklänning till en stor park mitt i Mazar-e Sharif där hon och hennes man hade arrangerat ett kalas – men inte vilket kalas som helst. Det var inte bröllopsparet som stod i centrum, inte bröllopsgästerna heller. Hedersgästerna var flera hundra gatubarn.
Nilofar minns tillbaka på dagen som fantastiskt – barn sprang runt och fick leka fritt och de fick äta god mat och söta efterrätter. Nästa dag när hon slog upp tidningarna såg hon bilder från kalaset.
– Vi visste inte att det hade varit en fotograf där, säger Nilofar och skrattar.
Eftersom inget bröllopspar gjort något liknande innan blev det annorlunda tilltaget en stor nyhet – och på kuppen startades en helt ny bröllopstrend att skrota den egna festen till förmån för välgörenhet.
Kvinnors situation har försämrats
Afghanistan är ett av världens farligaste länder för kvinnor. Under talibanstyret 1996 till 2001 förlorade kvinnor rätten att studera, arbeta, röra sig fritt och få tillgång till sjukvård, vilket bland annat även ledde till ökad mödradödlighet. Efter talibanernas fall 2001 förbättrades kvinnors situation tillfälligt – till exempel fick flickor åter gå i skolan. Sedan talibanerna återtog makten 2021 har kvinnors rättigheter åter begränsats kraftigt. Till en början utlovade de en ”mjukare” kvinnopolitik. Men så har det inte blivit. Över 70 nya regler har införts, inklusive förbud mot att visa ansiktet, tala offentligt eller umgås med män utanför familjen. Nu tillåts bara flickor i upp till sjätte klass att gå i skolan – detta har lett till fler barn- och tvångsäktenskap. Enligt Amnesty international lever kvinnor i dag som andra klassens medborgare, utan frihet eller trygghet.
Källor: Svt, Utrikespolitiska institutet, wikipedia, Kvinna till kvinna, UN Women, Amnesty
Maken blev skjuten sen attackerades deras bil
Tanken att jobba som journalist utanför Afghanistans landsgränser lockade aldrig Nilofar. Men 2019 var hon tvungen att tänka om.
I ett försök att stoppa maken Mukhtars journalistik blev han år 2014 skjuten och hamnade på sjukhus. Maken hade tur och blev bara lindrigt skadad.
– Han ville ändå inte lämna landet. Afghanistan är vårt hemland och han kände att han svek sitt folk, han ville bevaka och arbeta där. Det ville jag också, men det blev till slut för farligt, berättar Nilofar som också blev beskjuten två år senare.
– En dag när Mukhtar och jag var på väg hem från en intervju besköts vår bil med flera skott, säger Nilofar som vid tidpunkten var gravid.
De klarade sig men det var en enormt skrämmande situation. Ett par dagar senare fick Nilofar missfall.
Situationen för journalistparet blev ohållbar och de hade inget annat val än att lämna landet.
Flykten tog dem till Indien via norra Afghanistan och Uzbekistan. Nilofar var 24 år och gravid igen när hon till slut nådde Sverige. Hennes man hade via Icorn (International cities of refugee network) fått ett stipendium som fristadsförfattare i Malmö på två år.
Från lägenheten i det främmande landet satt Nilofar och såg hur hennes hemland förloras till talibanerna. Hon beskriver den oerhörda sorgen, att förlora sitt land är som att förlora en anhörig. Samtidigt fanns en oro även här i Sverige – skulle hon, hennes man och deras nyfödda dotter Flora få uppehållstillstånd?
Svårt med nytt språk
I fem år jobbade hon på distans hemma i lägenheten i Malmö som reporter för den brittiska tidningen The Independent Persian, tills en chans här i Sverige dök upp.
I början satt jag där och förstod ingenting
Under 2024 fick blev hon en av deltagarna i medieinstitutet Fojos ”Ny kollega”, ett program som ger utländska journalister kunskap och verktyg att bli en del av svenska mediebranschen. Nilofar ville komma in i det svenska samhället och var tacksam för möjligheten – samtidigt var det svårt med språket.
– I början satt jag där och förstod ingenting. Jag kom hem och beklagade mig för min man och sa att det aldrig kommer att gå. Jag började till och med fundera på andra yrkesval, säger Nilofar.
Men precis som hennes afganska identitet är stark, är hennes journalistiska det också. Så i stället för att ge upp valde hon att gräva ner sig i det svenska språket. Samtidigt fick hon, som en del av Fojo-utbildningen, praktik på SVT, och det dröjde inte många veckor innan nyhetsnäsan fick korn på något stort. Hon lyckades avslöja att imamen Sami Al-Tameemi på Libanesiska kulturföreningen i Malmö hyllat terrorstämplade Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah under en vanlig fredagsbön. Detta blev en av 2024 års stora nyheter.
I dag har Nilofar en fast tjänst på kanalen vilket hon är mycket glad över.
Senaste från Allas
Nu har hon uppehållstillstånd, fokus på Sverige och svensk journalistik, samtidigt som tankar och hjärta givetvis fortfarande finns i Afghanistan. Hon är osäker om hon någonsin kommer kunna återvända. Hon tänker inte minst på kvinnorna. Sedan talibanernas maktövertagande har kvinnors villkor blivit hårt beskurna.
– De får inte röra sig utanför hemmet. Och nu är det senaste att fönstren ska täckas över så de inte ens ska få se ut. Många kvinnor tar sina liv på grund av detta, det är verkligen en fruktansvärd situation, säger hon och blir tårögd.
I 30-årspresent fick Nilofar en elcykel av sin man som hon cyklar fram och tillbaka med till jobbet och förskolan. En vanlig cykeltur för många, en ouppnåelig dröm för andra. Nilofar Langar om någon vet.
Omöjligt för journalister att arbeta i Afganistan
2014 sköts Sveriges radios korrespondent Nils Horner till döds på öppen gata i Kabul. Han sköts för att han var journalist. Afghanistan är ett av de farligaste länderna i världen för journalister att arbeta i. Sedan talibanerna återtog makten 2021 är det i princip omöjligt för inhemska journalister att verka. Talibanerna tolererar nämligen ingen opposition mot deras politik. Särskilt svårt är det för kvinnor. Över 80 procent av alla kvinnliga journalister har tvingats sluta och många har behövt fly utomlands. I stora delar av landet får kvinnor inte jobba ihop med män, deras röster får heller inte höras och de får inte synas på bild, inte ens iklädda burka.
Källa: Reportar utan gränser