Systrarna Julia, Eva och Susan tvingades leva med skyddad identitet: Vi var konstant rädda

10 tidiga varningstecken på en våldsam relation

En svag solstråle kikar fram denna vårdag i Östersund och lägger sig som ett tunt skimmer över köksbordet hemma hos Eva. Det är liv och rörelse, Julia tar ut scones ur ugnen och på spisen puttrar en lins­soppa.

Systrarna hjälps åt att duka bordet. Kaffe hälls upp i muggarna och alla tar det de vill ha från det uppdukade bordet. I dag handlar samtalet om deras bok, den de skrivit tillsammans: Tre sätt att dö.

Det går nästan inte att förstå, när man ser dem sitta där tillsammans, att de under många år levt med skyddad identitet och konstant rädsla. Att deras liv bestått av nya namn, nya orter, nya person­nummer. Att rädslan alltid lurat i bakgrunden och bestämt riktning och tempo, viskat att ett litet felsteg kan få allt att rasa.

Boken bär på tre olika berättelser men börjar på samma plats: I en barndom som präglades av misshandel, våld, tortyr och alkohol.

Systrarna fick olika roller

Susan är äldst och den som tidigt tvingades att axla ett större ansvar och bli ”fröken duktig”. Mellansystern Julia var den som fick ta emot allt våld, medan Eva – den yngsta – var pappans favorit.

– Det har varit så många turer i vårt liv och så mycket vi skulle kunna berätta. På det sättet har boken varit utmanande att skriva, tre liv kan omöjligt till fullo berättas i en bok, säger Eva.

De backar bandet, till barndomen och till ett hem där ingen utifrån anade hur det var bakom den prydliga fasaden. Pappan – alltid välklädd – var en omtyckt person. Han ingav respekt och folk charmades av hans trevliga sätt.

Men det familjen såg och levde med var raka motsatsen: En vardag som präglades av psykisk misshandel, alkohol, ekonomisk kontroll och våld.

– Det var hemskt – både det psykiska och fysiska våldet. Att konstant vara rädd för pappas humör, att inte prata för högt och aldrig någonsin säga emot honom, säger Susan.

Det var Julia, den ene brodern och mamman som fick ta emot det mesta av det fysiska våldet.

– Jag sa emot honom och gav honom aldrig svaret han förväntade sig. Jag markerade på mitt sätt mot honom, berättar Julia.

Mamman och brodern dödade pappan

År 1998 hände det som blev en av de största vändpunkterna i deras liv. Mamman och en av bröderna bestämde sig för att det enda de kunde göra var att döda pappan. De sköt honom när han sov och lindade in hans kropp i en matta. Det kallades i tidningarna för mattmordet.

– För mamma och vår bror var det en handling för att skydda sig själva. Det var bara en tidsfråga innan han skulle döda någon av dem. Mamma fick sju års fängelse, men kom ut efter tre och ett halvt, säger Susan och får medhåll av Eva.

– Pappa kanske hade dödat även mig, vem vet, säger Julia.

När mamman och brodern hamnade i fängelse blev Susan, som då hade fyllt 18 år, familjens försörjare. Hon fick sätta sig själv och sina drömmar åt sidan och börja jobba. Hon bodde i en lägen­het med sina syskon och fokuserade på att de skulle klara skolan, vardagen och livet.

De hade insatser från kommunen i form av att en hemterapeut kom till dem några timmar i veckan. Två socialsekreterare var deras närmaste kontakt och skulle se hur barnen mådde, köra dem till mamman för att hälsa på i fängelset och även till olika aktiviteter.

– Vi hade också en god man som fanns där för att stötta mig med det ekonomiska, berättar Susan.

I dag frågar sig systrarna hur systemet kunde tillåta det. Hur kunde barn tillåtas bo ensamma efter ett så svårt trauma, med ett så litet skyddsnät runt sig?

Under många år tog systrarna hand om varandra, skötte matlagning, handlade kläder med mera.

Blev kär i gängkriminell

Här någonstans började också Julias liv att förändras. Hon blev vansinnigt förälskad i en man som i början var en vän till familjen. Han levde som gängkriminell och när han åkte in i fängelse, för att avtjäna ett långt fängelsestraff, så friade han till Julia via ett brev.

– Jag var 20 år och såg inte det mörker som fanns runt honom. Jag var ung, förblindad och kär. Blev smickrad och tänkte ”hur kan han vilja ha mig?” Då visste jag inte bättre, säger Julia.

De gifte sig och det liv som följde beskriver hon som ett fängelse. Det visade sig senare att hennes liv kontrollerades av hans familj. Eftersom han var upp­tagen med att leda sitt nystartade kriminella gäng hade han ingen koll på vad som hände hemma och Julia sa ingenting.

Hon kommer särskilt ihåg en händelse som fortfarande gör ont att återvända till i minnet. När hon kom hem från BB med sin förstfödda dotter fick hon inte ens hålla henne.

– Jag kom in och såg hur min mans moster satt på huk och ammade min dotter. Då insåg jag att jag befann mig i ett liv jag aldrig skulle bli lycklig i. Jag gifte mig även med hans familj.

Ändå stannade hon kvar. Paret fick en dotter till, samtidigt som hot och våld var vardag.

– Det var hemskt, men samtidigt kände jag inte till något annat, förklarar hon.

Eva drogs också in i den våldsamma tillvaron, genom att hon presenterades för en vän till Julias man, en man med kopplingar till samma kriminella värld.

Susan flyttade för att börja bygga upp ett nytt liv och återuppta en av sina drömmar – att bo och plugga i London. Så småningom träffade hon en man, gifte sig och fick barn.

Hon levde ett liv som systrarna beskriver som något de bara kunde drömma om.

– Det var tryggt, jag älskade att besöka henne och bli en del av det där. För mig var det livet jag önskade att vi hade haft som barn, säger Eva.

Hon hade också drömmar om att studera och få ett bra jobb, gärna som advokat. Men det satte kärleksrelationen stopp för. Evas partner kontrollerade allt hon gjorde.

På hennes studentdag misshandlade han henne och det blev början på en spiral av våld.

– Ändå stannade jag kvar, trots allt jag hade upplevt under uppväxten. Men samtidigt – hur skulle jag kunna veta vad som var normalt?

Partnern ville också att Eva skulle se bra ut: vara snygg, välklädd, smal och sminkad på rätt sätt.

– Jag sminkade mig, men han blev aldrig nöjd. Jag tvingades att göra om det gång på gång.

Så slog sig Eva fri

Vändningen kom när Eva var 21 år och hon fick veta att han varit otrogen. Då fick hon kraft att försöka avsluta relationen. Hon lyckades rymma, men blev lurad tillbaka.

– Då låste han in mig i ett rum i lägenheten och sa att jag aldrig skulle komma ut levande.

Men Eva lyckades ta sig ut genom ett fönster, livrädd att han skulle komma efter henne.

– Jag sprang och sprang tills jag kom till en granne där jag fick skydd och möjlighet att ringa efter hjälp. Tårarna rann av lättnad. Nu var jag fri.

Den första fristaden fick hon sedan hos Susan i London. Därefter flyttade hon ihop med sin mamma och återupptog studierna.

Julia lyckades också ta sig ur sin relation och med hjälp av kvinnojouren och polisen fick hon skyddad identitet. I många år levde hon så: Ett nytt person­nummer och nytt namn två gånger, nya städer och nya liv.

Sommaren 2009 förändrades allt igen för alla. Polisen ringde Eva, mamman och bröderna och sa att nu måste de komma snabbt till polisstationen. De fick order om att packa en väska med sådant de ville ha med sig. Det var bråttom.

När de var på stationen fick de veta att från och med nu skulle de inte bo hemma längre. De hade blivit dödshotade av gängmedlemmar och det var på allvar.

Under flera månader fick de bo i en stugby, innan de till slut splittrades upp.

– Jag och mamman fick Östersund som ny kommun, men vi fick inte veta var de andra tog vägen eller hur deras liv skulle bli. Det var tufft, säger Eva.

Hon kände sig inte trygg och hade svårt att acceptera och förstå vad som hänt.

Men med tiden började livet långsamt förändras. I Östersund träffade hon sin nuvarande sambo och fick uppleva en trygghet hon aldrig tidigare känt. Hon blev mamma till två pojkar.

Susan skilde sig, kom hem till Sverige med sina två barn och skapade ett nytt liv. Först med ”fel” man, nu ensam.

– Jag vill inte träffa någon ny, det är jag och pojkarna nu, säger Susan.

Att få ner sina livshistorier på papper, i en bok, har varit en tuff resa. Många sår har rivits upp.

Samtidigt har de velat berätta för att kunna hjälpa andra och belysa mäns våld mot kvinnor. Tala högt om det som kan förstöra en människa och påverka ens relationer livet ut.

– Jag tror inte att vi någonsin kommer att kunna läka helt. Vi har fått men för livet och det har påverkat oss alla på olika sätt. Jag, till exempel, vill inte vara fröken duktig längre, säger Susan.

Ändå sitter de här nu, vid köksbordet med scones, linssoppa och kaffekoppar. Och med en bok som de hoppas kan betyda något för andra.

– När en kvinna vågar berätta avgörs inte allt av hennes mod, utan av hur vi tar emot henne.I våra ord och handlingar finns makten att bryta våldet, säger Eva.

– Jag vill att samhället ska bli bättre på att se saker och ting ur barns perspektiv och lyssna till dem, säger Julia.

– Jag vill visa att vägen ut från det liv du levt med våld är ett möte med rätt person. Det första samtalet med rätt person. Modet att våga berätta. Sluta aldrig att berätta, säger Susan.

När de reser sig från bordet för att plocka undan är solljuset kvar. Och i rummet finns något som inte går att skriva fram: En sorts stillsam försoning. Tre systrar som inte valde sin start på livet själva, men som nu vägrar låta någon annan diktera slutet.