Efter flera destruktiva relationer – nu har Teresa Afonso hittat rätt

Emelie Bäckström: Från en tuff uppväxt till att sprida hopp

Teresa Afonso Leimdörfer växte upp i den lilla byn Kimoyoyo i Angola, som härjades av krig. Som yngst i en syskonskara på tio levde hon i en hydda med jordgolv och väggar av lera. Redan som fyraåring följde hon med sin mamma till åkern och lärde sig tidigt vad det innebar att kämpa för överlevnad.

– Men eftersom jag var familjens sladdis kom jag undan lite mer än mina syskon, säger Teresa när vi ses på förlaget som ger ut hennes självbiografi Under samma mörka himmel.

Hon är nyss hemkommen från sitt hus i Portugal, är elegant klädd i märkeskläder och möter med ett varmt, genuint leende. Kontrasten mellan hennes uppväxt i krigets Angola och hennes nuvarande liv i Stockholm och Algarve är nästan svindlande.

Men Teresa bär inte sin framgång som en fasad, utan snarare som ett bevis på att en människa kan ta sig igenom ofattbara svårigheter och ändå behålla sin värme, humor och förmåga att hoppas.

Levde i djup fattigdom

När Teresa var fyra år gammal dog hennes pappa. Familjen levde i djup fattigdom och byn attackerades flera gånger, vilket tvingade invånarna på flykt. Mitt i otryggheten blev relationen till mamman livsavgörande.

– Vi var oskiljaktiga och jag var ständigt rädd att mamma också skulle dö. Så fort jag inte såg henne blev jag orolig och jag klamrade mig fast vid henne så mycket jag kunde.

Hon beskriver modern som familjens absoluta mittpunkt.

– Mamma betydde allt för oss barn. Tänk att hon födde tio barn i en hydda utan läkare eller smärtlindring. Hon var stark, självständig och hade en enorm integritet. Hon var mitt hjärta, mitt allt.

Som tonåring träffade Teresa en svensk man vars mammaarbetade för den svenska ambassaden i Luanda. Han friade snabbt och redan tre veckor senare var de gifta.

– Jag var lite intresserad, men det var ingen stor passion från min sida. Samtidigt tänkte jag att det måste finnas något mer än det här livet. Han var glad, sprallig och trevlig och jag kunde inte förstå när hans egen mamma, före bröllopet, varnade mig för att hennes son kunde skifta i humör väldigt snabbt.

Att lämna Angola var dock långt ifrån enkelt. Några år tidigare hade Teresa lovat sin mamma att de aldrig skulle skiljas åt.

– Det var ett fruktansvärt svårt beslut att lämna henne för ett annat land.

När Teresa kom till Sverige slogs hon först av naturen och tystnaden.

– Det var så grönt och rent överallt. Luften var så frisk att det nästan gjorde ont att andas. Och trots att vi bodde i Stockholm reagerade jag på hur tyst allting var.

Men fascinationen övergick snabbt i ensamhet och rotlöshet. Teresa kunde inte språket och förstod snart att hennes man led av bipolär sjukdom.

– När jag lärde känna honom var han uppe i varv, men när vi kom hit till Sverige gick han in i en depression och först då förstod jag vad hans mamma hade menat. Jag bannade mig själv för att jag hade varit för impulsiv och låtit mig dras med av hans romantiska gester. Jag kände mig korkad och jag skämdes över vad jag hade gjort.

Medan maken låg hemma blev Teresa familjens försörjare. Samtidigt som hon läste svenska på SFI, Svenska för invandrare, arbetade hon på en städfirma för att betala hans skulder. Och från Angola kom ständiga brev från släktingar som bad om pengar.

– Ingen frågade hur jag mådde. Alla tog för givet att jag levde i överflöd bara för att jag hade flyttat till Europa.

När parets dotter föddes förändrades väldigt lite hemma. Maken lyfte fortfarande inte ett finger. Teresa arbetade långa dagar och hämtade alltid sist på förskolan.

– Det gjorde ont att höra min dotter fråga varför jag alltid kom när det redan hade blivit mörkt ute.

Skulden över att ha lämnat mamman växte samtidigt inom henne och hon började känna sig allt mer främmande både i Sverige och i Angola. När hon reste tillbaka till sitt hemland upplevde hon att hon inte längre hörde hemma där heller.

– Jag kände mig inte hemma någonstans.

Till slut lämnade hon sin man. Hon hade kämpat länge nog och kände att det blev en börda mindre utan honom. Men trots att relationen var över fortsatte pressen att växa. Hon arbetade konstant men lyckades aldrig komma ikapp ekonomiskt.

– Det spelade ingen roll hur mycket jag jobbade. Jag var aldrig ikapp och jag kände mig misslyckad både som människa och mamma. Det kändes som att min dotter skulle ha det så mycket bättre utan mig.

Till slut försökte Teresa ta sitt liv genom en överdos tabletter. Men nästan omedelbart ångrade hon sig.

– Jag tänkte på min dotter och ringde direkt till akuten.

Hon överlevde och började långsamt bygga upp sitt liv igen. Några år senare återupptog hon kontakten med en ungdomsförälskelse från Angola som då bodde i Tyskland.

– Vi hade brevväxlat, men bara som vänner. Men när han fick veta att jag var skild började han uppvakta mig.

Till en början var han väldigt uppskattande mot Teresa. Det överbeskyddande draget, som hon inte var van vid, tyckte hon var lite gulligt. De inledde en relation och Teresa blev snart gravid.

Relationens början präglades av värme och omtanke, men svartsjukan utvecklades snabbt till kontroll och våld.

– Han var besatt av mig, kallade mig för hora och om jag skrattade i närheten av en annan man anklagade han mig för att flirta. Han hatade hela min existens och kunde inte ta att jag redan hade ett barn med en annan man. Det kunde han ju tänkt på innan han ville inleda den här relationen med mig?

Mannen misshandlade och våldförde sig på henne, vilket ledde till att grannarna flera gånger fick kalla på polisen. Teresa var livrädd för den man som var pappa till hennes andra barn och under en period bodde hon på en kvinnojour med sina två barn. Efter två år lämnade hon även denne man.

Fick tredje dotter

Livet tog därefter en ny riktning när Teresa började ta körkort och träffade en ny man – Anders – på bilskolan där hon senare också började arbeta. Teresa köpte bilskolan av Anders och drev sedan verksamheten i 16 år.

– Jag utvecklade verksamheten och dessutom var jag tidig med att digitalisera bilskolan. Jag var nyskapande i en ganska konservativ bransch och jag stack redan ut som svart kvinna, säger Teresa.

Till en början var Anders charmig, verbal och fick Teresa att känna sig speciell. Med honom fick hon sin tredje dotter. Teresa hade skyddat sig och inte planerat att bli gravid fler gånger, men på grund av upprepade infektioner blev hon tvungen att ta ut spiralen.

– Det visade sig att Anders var otrogen redan från början av vår relation, och även om inte min tredje dotter var planerad älskar jag henne så klart lika mycket som mina första två.

Teresa såg till att avsluta även denna relation.

– Jag är inte ett offer i mina relationer med män. En del av mig har från början vetat att det inte har varit en perfekt man, men jag har varje gång tänkt att det ändå ska gå, att man kan förändra en annan människa och att min godhet skulle kunna smitta av sig.

Hon känner därför inget agg mot någon av dem i dag, snarare är hon arg på sig själv som blåögt trodde att hon skulle kunna omvända dem, lät sig luras och accepterade villkoren.

– Jag hade så dålig självkänsla.

År 2005 återvände Teresa till Angola för att träffa sin mamma efter flera års tystnad. Synen som mötte henne skakade om henne djupt. Kriget hade satt tydliga spår och fattigdomen var mer påtaglig än hon mindes. I sin bok skriver Teresa följande om återbesöket:

”När jag var liten hade vi visserligen varit mycket fattiga, men varje morgon hade jag stått med kvasten och sopat rent utanför mammas och min hydda, och vi tvättade ofta våra plagg i floden och lät dem torka i solen. Men nu kom människor emot mig som såg smutsiga ut. Många hade orangefärgat hår vilket vittnade om undernäring. Flera ansikten var främmande, och jag insåg att de inte tillhörde min stam, utan måste ha flyttat hit, drivna på flykt av kriget.”

– När jag såg mamma sitta där på huk kunde hon först inte förstå att det verkligen var jag.

De kunde inte längre prata med varandra eftersom Teresa hade glömt språket, men ändå beskriver hon mötet som läkande.

– Trots allt kunde vi nå fram till varandra och jag kände att jag fick hennes välsignelse.

Efter återföreningen lättade den skuld hon hade burit på i så många år.

Den stora vändpunkten i livet kom 2010 när Teresa träffade finansmannen Peter Leimdörfer. Efter flera destruktiva relationer hade hon egentligen bestämt sig för att leva ensam.

– Peter visste direkt att han var kär. Själv var jag försiktig, men egentligen har det aldrig funnits några tveksamheter mellan oss. Peter är en enkel person, glad och öppen. Han lyfter mig och behandlar mig med vördnad och respekt.

I dag lever de ett kärleksfullt och jämställt liv tillsammans och driver filantropiska projekt för kvinnor som utsatts för våld och förtryck.

– Jag har alltid velat hjälpa andra och försöka ställa upp när jag kan. I dag har jag de medel jag behöver för att kunna stötta och då är det min främsta prioritet.

Familjen har vuxit till en stor bonusfamilj med barn och barnbarn.

– Familjen betyder allt för mig och jag känner en enorm tacksamhet över livet jag har i dag.

Under många år har Teresa känt ett behov av att skriva om sina erfarenheter. Hon vill skildra hur det faktiskt känns att komma till ett nytt land som invandrare och att leva i destruktiva relationer.

– Folk tror ofta att livet automatiskt blir enkelt, som en dans på rosor, bara för att man flyttar till Europa. Så är det inte. Jag har aldrig känt mig riktigt hemma varken i Angola eller i Sverige och den känslan finns kvar i mig än i dag.

Med Under samma mörka himmel vill hon ge röst åt kvinnor som bär på skam och skuld efter våldsamma relationer.

– Du är inte dum för att du har tillåtit någon att behandla dig illa. Jag vill att människor ska förstå att det går att ta sig vidare och hitta ljuset igen.

Teresa behöver själv nypa sig i armen emellanåt. Livet hon lever idag känns overkligt, från en hydda i Angola till flera hus i Portugal och en adress i centrala Stockholm.

– Jag har svårt att förstå att detta är mitt liv och jag tar verkligen inget för givet.

Hon har inga problem med att socialisera med överklassen trots att hon ibland har känt sig som en ”outsider”.

– Det är inga problem. Jag anpassar mig inte utan rör om lite i grytan i stället. Visst har jag känt en skam och komplex över att inte ha en gedigen utbildning och att jag behövt avsluta relationer med tre olika män som jag alla har barn med. Det har legat som en mörk skugga, men i och med den här boken känner jag att det är dags att släppa på den skammen.

Fotnot: Anders heter egentligen något annat.