Vad har hon egentligen lovat? Paolo är en mörk-lockig man med glimten i ögat. Säkert livsfarlig. Elisa gnider sig över tinningen. Varför hade hon berättat så mycket om sig själv? Tänk om han söker upp henne igen? Vad ska Jonas tro?
Ursäkta fröken, men jag tror att ni sitter på mitt bälte. Vi ska strax gå ner för landning.
Elisa ryckte till och reste sig hastigt. Medpassageraren, som var en äldre herre, log vänligt och spände fast sig.
– Nu har du missat de vackra öarna och havet, fastslog han och pekade med ett krokigt finger mot kabinfönstret.
Det vita håret påminde om de fluffiga molnen de tidigare passerat och Elisa anade en lätt brytning. Nästan som om han anat hennes tankar fortsatte han.
– Jag har en liten servering här nere där jag säljer drycker, smörgåsar och annat smått.
Han lät ivrig på rösten.
– Var ska fröken bo?
Elisa funderade. Hon var inte helt säker på var hotellet låg. Någon van resenär var hon inte och det hade varit skönt att slippa ordna med bokningen och bara ta en förbeställd taxi när hon kom fram. Resten hade Jonas ombesörjt.
Innan hon slumrat till hade Elisa njutit av utsikten över de prydliga åkerlapparna långt under dem. Färden hade gått smidigt och när hon blundade kändes det som om hon satt på den vanliga bussen i morgontrafiken till arbetet. Hon tittade på klockan.
Det var fikadags därhemma. Undrar vad det skvallrades om på kontoret? Nej, hon fick sluta tänka på vardagen. Det skulle bli skönt med semester. Två hela veckor tillsammans med Jonas på tu man hand.
Ja, åtminstone nästan. Farmor Gertrud skulle se efter tvillingarna. Själv var Elisa lite ovan vid barn och det kändes tryggt att Jonas mamma var med. Att få två barn på köpet i en relation kändes väldigt ansvarsfullt.
När högtalarna lite senare tillkännagav att de landat på solens och vindarnas ö kände Elisa en kittling av förväntan i maggropen.
Du måste besöka åsnestranden!
Elisa satte fingret mot ringklockan och ställde ner resväskan, rättade till den tunna sommarblusen och hörde glada rop och skratt tränga ut genom dörren.
Jonas kom med öppen famn emot henne. Han var ledigt semesterklädd och hyn bar en lätt solbränna. Det bruna håret var kortare än vanligt och Elisa kände en lust att dra med fingrarna genom det. Bakom honom stojade tvillingarna. Deras farmor kunde hon inte se.
– Mamma fann en väninna, skrattade Jonas. Jag har ingen aning om var hon håller till. Se, här är din säng. Den står emellan tvillingarnas. Ja, så de inte håller igång hela natten!
Jonas log uppsluppet och började slita i hennes bagage.
– Jag hjälper dig!
– Men ... var ska din mamma ...
Jonas pekade glatt mot köket där en bäddsoffa stod placerad vid det runda matbordet.
Elisa kände glädjen sakta rinna av sig. Skulle hon dela lägenhet med modern och tvillingarna? De skulle ju bo för sig själva, hon och Jonas! Innan hon hann protestera hörde hon Jonas röst förklara genom larmet hur högt han snarkade och hur dåligt han sov och ja, det visste hon ju.
Länge hade hon varit tveksam. Hon var ju så van att leva sitt eget liv och plötsligt skulle tillvaron delas med två små barn och deras far. Men hon visste att hon gjort ett rätt val. Bättre partner skulle hon inte kunna finna och barnen kom hon väl överens med. Att de tidigt mist sin mor var tragiskt, men de hade varit så små att de inte hade något minne från den tiden.
Dagarna kom att fyllas med sol och bad och på kvällarna såg de solen gå ner röd och rund i havet i väster och de förundrades över hur fort den blå skymningen sänkte sig över kusten på andra sidan. Men någon romantik hanns inte riktigt med.
Tvillingarna var både rara och snälla, men oj så mycket energi de hade! Elisa märkte att deras farmor inte riktigt orkade med allt ståhej och Jonas hade en förmåga att skärma av sig och varken se eller höra. Oftast slutade det med att hon själv tog barnen i handen och agerade badvakt eller sagotant.
Båda hade fått fräknar på näsorna och håret var blekt av solen. Elisa hade lite svårt att skilja pojkarna åt och köpte dem var sitt färgglatt armband. Ett blått åt Tom och ett gult åt Tim. Det skulle underlätta för henne.
– Elisa, är du snäll och ser efter tvillingarna? Mamma och jag skall bara besöka takpoolen.
Men det är ju vad jag gjort hela dagen, tänkte Elisa och såg Jonas rygg försvinna. Tom och Tim lekte oberört vidare under glada skratt. Elisa iakttog dem från sin plats under parasollen och slappnade av.
Luftkonditioneringen surrade sövande från restaurangen intill. Hon betraktade mannens arbete bakom disken. Med van hand lagade han till de lätta luncherna och då och då såg han upp med ett brett leende.
När han höjde en kall dryck och vinkade dit henne var det ett välkommet avbrott. Hon kastade en hastig blick bort mot tvillingarna där leken övergått till ett stillsamt pyssel på filten.
– Jag heter Paolo. Han sträckte fram en brun senig hand och snart flöt samtalet på av bara farten.
Värmen och solen fick Elisa att gå på sparlåga. Paolos varma blick i kombination med att vara en god lyssnare fick Elisa att känna sig bekymmerslös och lite fnittrig.
– Du måste besöka åsnestranden!
Paolo berättade hänfört om den ensliga stranden dit åsnor var enda fortskaffningsmedlet. Deras små hovar är som gjorda för den smala stigen ner till havet.
– Har du ridit åsna?
Elisa kände sig omtumlad. Skulle hon våga? Det lät mycket lockande och tänk ett sådant minne att plocka fram när mörkret kom!
– Åsnestranden? Jonas såg inte glad ut. Den har jag aldrig hört talas om.
Resten av dagen strök Jonas surmulet omkring och Elisa var glad att hon låtit Paolo bli till Paola i sista sekund. Något bråk ville hon inte ha, bara en stunds egentid. Och hon var övertygad om att hon skulle bli ett bättre sällskap för familjen efter en stund på egen hand.
Hon hade varit en riktig åsna. Hur kunde hon tro att det var av ren välgörenhet Paolo tagit henne med till den avlägsna stranden! Till hennes lycka hade fler soldyrkare valt samma utflyktsmål och hon kunde freda sig för hans närgångna intresse.
När de senare skildes åt verkade han till hennes förvåning inte alls missnöjd utan vinkade glatt adjö och försvann visslande in på sin restaurang.
– Är ni med på planet tillbaka igen? Elisas fråga fick ett igenkännande leende tillbaka. På sittplatsen framför sig hade hon genast känt igen den äldre mannen från nedresan.
– Min son tar god hand om serveringen. Jag är nog mest i vägen. Förresten tål jag inte värmen så bra!
Mannen kramade hennes hand.
Elisa lutade sig tillbaka. Semestern hade avlöpt bättre än hon vågat hoppas på även om hon tyckt att Jonas gjort det lätt för sig genom att reservera en egen lägenhet. Men vid närmare eftertanke unnade hon honom stunder för sig själv. Att vara ensamförälder var ingen lek.
Tankarna var tillbaka på ön. Varför hade hon vid Paolos fråga förnekat att barnen var hennes? Det var ju visserligen sant, men de var på god väg att bli hennes bonusbarn. Vad hade han sagt egentligen?
– Jag har släkt där du kommer ifrån ...
Hennes svar var väl inte så genomtänkt.
– Då kanske vi ses igen!
När det ringde på dörren den där kulna höstkvällen och Jonas öppnade stelnade hon till.
– Ja, hon bor här ... Elisa hörde Jonas röst i hallen och en lägre ivrigare där tonfallet inte helt och hållet lät som deras eget språk. Det var väl inte ... det fick inte vara ... Paolo?
– Jag kände igen tvillingarna utanför ert hus. Själv bor jag i kvarteret intill.
Mannen med det vita håret från flyget räckte fram en påse godsaker. Elisa andades ut.
– Min son hade med det här och bad mig hälsa, han reste i dag. Förresten har ni säkert träffat honom! Han arbetar på strandserveringen där ni bodde.
Elisas befriade suck kom ända från tårna. Nu kunde hon släppa tanken som gnagt henne sedan det där besöket på åsnestranden. Paolo hade inte alls förväntat sig någon fortsättning. Hon la armen kring Jonas midja och såg fram emot hösten med sin nya familj.
