Freja och Hampus är nyskilda. Det var Hampus som ville separera och Frida kämpar med att både ta in det och att få ihop allt. Men under ytan finns så många känslor som är svåra att styra.
Så kom de äntligen! Freja skyndade ut ur tvättstugan för att ta emot ungarna. Bläcket på skilsmässopapperen hade knappt ens torkat och hon hade inte hunnit vänja sig vid att Alice och Klara var hos sin pappa varannan vecka. Inte alls. Men nu kom de i alla fall hem, som väl var.
– Som jag har saknat er, sa hon och satte sig på huk på uppfarten och la en arm runt vardera barn.
– Jag har saknat dig också mamma, sa Alice.
Klara, som bara var ett och ett halvt år tryckte sig tyst tätt intill henne. Freja fick riktigt kämpa med att ta sig samman för att inte börja gråta. Så höll hon sin stora flicka en bit ifrån sig och frågade:
– Har ni haft det bra hos pappa?
Fyraåriga Alice nickade. Hampus kom bort till dem med händerna fulla av väskor, jackor och gosedjur.
– Här är alla deras saker, sa han.
– Kom med in. Vill du ha en kopp kaffe? frågade Alice.
Det ville han gärna. Det var bra. Då blev det naturligare vid överlämningen och flickorna kunde glädjas åt att få vara med både mamma och pappa samtidigt under en timmes tid.
De hade ändå tagit skilsmässan bra, överraskande bra. På flickorna märktes det bara det bara den dagen som bytet ägde rum. Och självklart behövdes lite tillvänjning när de kom från den andra föräldern.
Alice satte på kaffet och lyfte upp Klara. Hon tog ut nappen ur dotterns mun och gav henne en ljudlig puss. Klara skrattade, sträckte sig efter nappen och tryckte den på plats igen mellan sina mjuka små läppar. Freja satte ner henne på golvet igen och tog i stället upp Alice i famnen.
– Prinsessan Långben. Jag kan snart inte bära dig mer, så stor som du har blivit.
– Ska vi mäta mig? frågade hon.
– Det kan vi visst göra, svarade Freja.
Hon placerade Alice mot dörrkarmen och hämtade en bläckpenna från köksbordet. Sedan drog hon strecket en liten, liten bit över hennes huvud, för det var bara en vecka sedan de mätte senast.
– Har ni haft det mysigt? frågade hon honom medan hon tog fram kopparna.
– Ja, mycket.
– Var har ni varit?
– Vi har varit nere och hälsat på hos mina föräldrar.
– Ja och vet du vad? avbröt Alice och fortsatte:
– Vi fick åka med på farfars traktor.
– Åh, det låter ju kul.
Klara tog nappen ur munnen och ville prata hon också. Hon kunde fortfarande bara säga två ord som gick att förstå, mamma och mat. Det hindrade henne inte från att bidra till konversationen. Hon pladdrade på efter bästa förmåga.
Hampus och Freja tittade på varandra och brast ut i skratt. Samtidigt stack det till i hjärtat. Hon kunde inte låta bli att tänka på att hon och Hampus för alltid skulle vara sammanlänkade av den gemensamma kärleken till flickorna.
Att de två var de enda i hela världen som älskade dessa ungar lika obetingat och gränslöst mycket. Och att det var ledsamt att de inte kunde dela det med varandra varje dag.
– Vad är det? undrade Hampus, som uppenbarligen hade sett hur hon fått något sorgset i blicken.
– Det är inget, skyndade hon sig att säga medan hon hällde upp kaffet.
Det var han som ville skiljas. Han tyckte att de hade vuxit ifrån varandra, som han uttryckte det. Hon hade frågat om de inte kunde prova att växa ihop igen. Och om han inte tyckte att de hade en skyldighet gentemot flickorna att försöka nå varandra och komma vidare ihop.
– Det är för sent, hade han svarat.
Till en början hade hon varit olycklig. Olycklig och oförstående. I hennes värld kämpade man sig igenom tuffa perioder tillsammans. Men Hampus var orubblig och någonstans på vägen gick Frejas förtvivlan över i ilska. Hon tyckte att han var barnslig och självupptagen. Och riktigt egoistisk.
Till slut var det bara att acceptera situationen och försöka ta sig igenom det så att det blev så skonsamt som möjligt för Alice och Klara.
Därför ansträngde hon sig för att det skulle fungera när hon träffade Hampus. Det gjorde han också, märkte hon. Båda försökte att inte prata om något som skulle kunna utlösa gräl och konflikter. Det gjorde umgänget något ytligt, men hellre det än att samarbetet skulle bli lidande.
Medan Alice och Klara for runt och återupptäckte älsklingsleksaker som de varit skilda från under veckan satt Freja och Hampus vid köksbordet och pratade om allt och inget. När han efter en timmes tid reste sig upp och sa att han skulle gå, reste sig även Freja.
– Ska vi gå ut och vinka till pappa, frågade hon flickorna.
Alice, som höll på att sno ihop något i sitt leksakskök, höjde handen och vinkade utan att ens vända sig om. Hon verkade inte ha lust att avbryta det hon höll på med.
– Kom Alice, uppmanade Freja och lyfte upp Klara.
Sedan gick hon bort till Alice och tog henne i handen och som väl var följde hon med utan att protestera.
De stod ute vid grinden och vinkade när Hampus körde. Freja pressade fram ett leende för att inte flickorna skulle ana den enorma tomhetskänsla som alltid infann sig när han svängde runt hörnet och försvann.
– Så, sa hon käckt och tillade:
– Är det någon som är hungrig?
Medan hon bredde några mackor försökte hon spela gladare än hon var. Som väl var rann missmodet av henne när de satt sig till bords. Flickorna pratade på i munnen på varandra och Freja njöt av att ha dem hemma igen. Nu skulle de ta vara på helgen och läsa sagor, sjunga, leka, baka och bara ha det mysigt.
Hade Hampus bedragit henne?
Klara behövde sova en stund och Alice satt på köksbordet och tittade på när hennes mamma bakade en chokladkaka.
– Pappa kan inte baka, konstaterade hon torrt.
Freja drog på smilbanden.
– Nej, det är han inte så bra på, men han kan väl så mycket annat, eller hur? En del är bra på att baka, andra på att springa långt eller klippa gräset.
– Ja, sa Alice förnumstigt. Och jag är bra på att prata.
– Det är just precis vad du är, sa Freja skrattande och pussade sin dotter i håret.
– Du pratar öronen av mig, din lilla pratkvarn.
Alice såg väldigt nöjd ut. Sedan föll hon i egna tankar, men tog till orda igen efter en lite stund.
– Pappa är bra på att köra motorcykel.
– Mmm, svarade Freja.
– Och jag är bra på att sitta där bak och Klara på att sitta fram.
Freja stannade upp mitt i en rörelse. Hon tittade på sin dotter.
– Vad menar du? frågade hon för att vara säker på att hon hade hört rätt.
– Att jag är bra på att sitta bak på pappas motorcykel och att Klara är bra på att sitta där fram när vi kör en runda.
– Kör en runda …?
– Ja, vi körde en kvällsrunda på pappas motorcykel.
Freja blev alldeles kall inombords. Hade Hampus varit ute och kört motorcykel med barnen? Han kunde ju inte vara riktigt klok!
Hon behärskade sig för att Alice inte skulle märka något medan hon gjorde klart kaksmeten. Det där skulle hon bli tvungen att prata med Hampus om. Bara inte när barnen hörde det.
Hon skulle ringa honom senare på kvällen, när flickorna hade somnat. Då skulle hon göra klart för honom att detta var fullständigt oacceptabelt. Han skulle inte köra runt med hennes ungar på sin stora BMW-motorcykel. Att han inte förstod det själv! Hon var riktigt chockad.
Det skulle ha varit en jättemysig dag om inte tanken på flickorna på Hampus stora motorcykel hade plågat och retat henne sedan hon fått veta. Nu sov flickorna som väl var, så Freja satte sig i köket och ringde upp honom.
– Hej, sa hon kallt när han svarade.
– Hej, Freja. Är det något jag glömt att ta med till dig?
– Nej, det handlar inte om det.
– Vad är det då? Du låter som om det är något fel.
– Ja, det är det också.
– Vad har jag nu gjort?
– Du har kört runt med ungarna på motorcykeln. Är du inte riktigt klok? Det där gör du inte. Det kommer jag inte att acceptera.
Det blev tyst i andra änden. Sedan drog Hampus ett djupt andetag.
– Vet du, det där tänker jag inte diskutera med dig just nu.
Jag har gäster så vi får prata om det vid något annat tillfälle.
– Jag skiter i dina gäster. Jag vill prata om det nu. Jag har varit helt förstörd sedan Alice berättade för mig i eftermiddags.
– Tagga ner nu. Det har väl ändå inte hänt något? Och som jag sa har jag gäster och vill inte diskutera detta just nu. Jag ringer dig i morgon. Hej, hej.
Sedan la han bara på. Ilskan sköljde över henne. Hon hade verkligen ansträngt sig för att få deras samarbete att fungera och så behandlade han henne så här. Det var lika mycket hans ansvar att se till att hålla en god ton sinsemellan. Och en förutsättning var att kunna prata med varandra. Att bara lägga på luren var hur som helst inte okej.
Hon gick ut i badrummet och ställde sig att sortera tvätt för att få utlopp för lite av sin ilska. Kanske kände hon även svartsjuka, märkte hon, för vem var det egentligen som han hade på besök? Hade han redan träffat någon ny? Eller …? Tanken träffade henne hårt.
Kanske hade han hela tiden haft en annan och kanske var det därför han ville skiljas? Hade han i själva verket ljugit för henne? Hans förklaring att de vuxit ifrån varandra hade ju kommit så plötsligt och oväntat.
Det kändes som om rummet snurrade. Med en hand på vasken damp hon ner på toalettstolen, kritvit i ansiktet och med en känsla av att hon behövde kräkas. Hade Hampus bedragit henne?
Jag älskar ungarna precis lika mycket som du
Freja sov inte mycket den natten. Tankarna rusade runt i huvudet på henne och ju mer hon tänkte på det desto säkrare blev hon på sin sak. Hampus hade förälskat sig i någon annan och det var därför han hade velat skiljas. Det var helt enkelt den mest logiska förklaringen. Att hon inte hade insett det tidigare.
Hon var både blek och trött när hon vaknade efter ett par timmars orolig sömn. Därför blev hon också orimligt irriterad och skällde när Klara välte ut mjölken så att den flöt ut över hela bordet och droppade ner på golvet. Klara började gråta och Alice såg på sin mamma med anklagande blick.
– Förlåt, sa hon och skyndade sig att krama om dem båda.
Alice drog sig undan från henne, det gjorde ont.
– Vill du ha en syltmacka? frågade hon i ännu ett försök att göra det bra igen.
Nu nickade Alice, vilket betydde att hon var förlåten. Det var söndag, så hon väntade till klockan halv elva innan hon ringde till sin syster Tanja och frågade om hon kunde ta hand om flickorna ett par timmar.
– Jag har något som jag måste prata med Hampus om, så det vore till stor hjälp.
– Det kom plötsligt, är det något allvarligt?
– Ja, lite. Men visst kan jag berätta för dig.
Efter att ha pratat med Tanja övervägde hon om hon bara skulle dyka upp hos Hampus eller om hon skulle ringa i förväg. Om hon kom oannonserad så riskerade hon ju att stöta ihop med hans nya kvinna. Det hade hon inte lust till. Då var det bättre att ringa.
Hampus satt på gårdsplanen och mekade med sin motorcykel när Freja dök upp en timme senare.
– Du ska inte ut och köra på den mer med flickorna! utbrast hon innan de ens hunnit säga hej till varandra.
– Hej Freja. Vill du ha en kopp kaffe? frågade han till synes oberört.
Åhhh, vad han var irriterande kall och likgiltig. Vibrerande av ilska följde hon efter honom in i köket.
– Jag vill helt enkelt inte att du tar med mina barn på motorcykeln, fortsatte hon medan han satte på vattnet.
Han vände sig om mot henne.
– Det är mina barn också, sa han.
– Ja, så hur kan du bara få för dig att göra något sådant? Tänker du överhuvudtaget inte?
– Nu ska jag säga dig en sak, sa Hampus och lutade sig mot köksbordet medan han fortsatte:
– Jag älskar ungarna lika mycket som du gör. Jag skulle aldrig utsätta dem för fara.
– Men det gör du ju när du kör runt på …
– Sluta, avbröt Hampus hårt. Jag har kört en liten runda med dem på grusvägen här i 20 kilometer i timmen. Det var inte något farligt med det. Men det är oväsentligt. Saken är nämligen den att jag älskar de där ungarna precis lika mycket som du och jag är tillsammans med dem på mitt sätt, precis som du är på ditt. Du ska inte lägga dig i vad jag hittar på med dem när de är hos mig. Jag lägger mig inte i vad ni gör när de är hos dig. Jag litar på att du är en bra mamma och bara vill dem det bästa. Det vore fint om den tilliten också fanns omvänt.
Freja kände sig ställd. Han hade ju rätt i att de båda älskade barnen lika mycket och säkert även i att hon inte kunde bestämma hur han skulle umgås med dem. Han skulle bara inte ha använt ordet tillit, för det var som ett rött skynke för henne.
– Tillit … Och du ska prata om tillit. Jag tror att du har gått omkring och ljugit för mig i månader.
– Ljugit? sa han och såg överraskat på henne.
– Ja, ljugit. Du ville skiljas för att vi ”vuxit ifrån varandra”. Är sanningen inte snarare att du är förälskad i någon annan och har varit det hela tiden?
– För helvete, Freja, nu måste du sluta. Var har du fått det ifrån?
Freja fuktade läpparna och undvek ögonkontakt. Hon skämdes eftersom Hampus förvåning verkade äkta.
– I går … jag menar … du kunde absolut inte prata för att du hade gäster.
Hampus skakade på huvudet och himlade med ögonen.
– Jamen alltså … sa han som om hon var helt ute och cyklade, ja, jag hade gäster. Jag hade besök av Jonatan och David om du verkligen måste veta det. Men faktiskt, det har du inte med att göra. Du har ditt liv, och jag har mitt. Vi är skilda.
Hon kände sig dum, men också ledsen. Hon fick tårar i ögonen. Plötsligt gick Hampus fram till henne och la armen om henne. Han drog henne till sig i en kram.
– Jag vet att det är tufft, sa han tyst. Det är det för mig också. Men vi ska nog fixa det, eller hur? Jag är ju inte ute efter att såra dig.
– Nej, svarade hon knappt hörbart.
Han släppte henne igen och mätte upp snabbkaffe i de två kopparna han hade ställt fram, varpå Freja log snett.
– Jag hatar snabbkaffe, sa hon.
– Ja. Och jag älskar det. Är det inte skönt att vi slipper bråka om vilket kaffe vi ska dricka?
– Jo, det är skönt. Hemma hos mig kan man få en riktig kopp kaffe.
De skrattade båda två och Freja kände plötsligt en lättnad som hon inte upplevt på länge. När det kom till kritan hade Hampus nog rätt, kanske hade de vuxit ifrån varandra som ett kärlekspar.
Men de var fortfarande föräldrar till samma barn och nu handlade det bara om att vara det med vänskapen och tilliten i behåll. Det skulle nog gå. De skulle nog hitta ett sätt att fixa det!
