Novell: Hon fruktade för sin sista arbetsdag – fick livets överraskning

För näst sista gången någonsin lät Britt den tunga porten till kommunhusets personalentré slå igen bakom henne. En klar junisol mot blå himmel, en mild vind och nyutslagna björkar mötte henne när hon vant tog stegen nedför stentrappan och hastade bort till cykelparkeringen.

Det var den allra vackraste tiden på året, men hon hade svårt att njuta av det. Tankar och känslor virvlade inom henne och hon kände sig tung i huvudet av den senaste tidens sömnbrist. Hon cyklade hem till lägenheten där hon numera bodde själv efter skilsmässan några år tidigare.

Hennes enda barn, en son, bodde sedan många år tillbaka utomlands med fru och barn. Britt hade aldrig riktigt vant sig vid att bo själv. Det var en märklig blandning av skönt och ensamt.

Britt tog hissen upp till femte våningen. Inne i lägenheten ställde hon ryggsäcken på hallbyrån, sparkade av gympaskorna och sjönk raklång ner i den mjuka soffan.

Efter 34 år skulle Britt lämna arbetet inom socialtjänsten i den lilla staden, för att gå i pension. Som yngre hade hon alltid tänkt, och trott, att hon skulle njuta ohämmat av att gå i pension, att hon skulle se fram emot vilan, friheten och alla nya möjligheter.

I stället hade hon en klump i magen av oro och sorg, och en malande känsla av att inte ha gjort ett bra avslut i arbetet. Oro över hur den allra sista dagen i morgon skulle bli eftersom arbetsplatsen inte längre var sig lik efter alla förändringar.

Nästan alla tidigare kollegor hade under de senaste slutat och ersatts av långt yngre personer. Förr om åren hade det varit tradition att arbetskamraterna samlade ihop till en present inför avtackningar och jämna födelsedagar, och man gick alltid ut på restaurang tillsammans vid firanden.

Nu var arbetsgruppen förändrad, alla tidigare traditioner var utsuddade och nya hade inte formats. Britt tänkte att det viktigaste såklart inte var att få presenter, utan mer att det hade känts väldigt fint med ett gemensamt avslut och kollegial omtanke. Men de unga tjejerna tänkte nog inte så, de var mer självupptagna än vad Britt upplevde att andra i hennes egen ålder oftast var. En annan generation med annat tankesätt.

Britt kände också sorg över att inte längre få möta klienter, att inte längre få stötta familjer, barn och ungdomar i deras mest sköra stunder i livet.

Hon hade under alla år inom socialtjänsten arbetat med barn och familjer i kris och utsatthet, och hon hade många, många gånger lyckats väldigt bra. Kunnat ge stöd och vägledning, bidragit till livsförändringar, lyssnat, lugnat och varit en trygg punkt.

Det hade skett ett skifte under de senaste åren. De nya kollegorna var nyutbildade socionomer och pålästa, högt motiverade och fulla av energi, men i hög grad oerfarna.

Arbetsgruppen, som tidigare bestått av erfarna socialarbetare med suverän människokännedom och en otrolig förmåga att stå pall genom ständiga organisationsförändringar, hade förvandlats.

De nya kollegorna var fem pratglada kvinnor mellan 25 och 30 år. Tjejgänget, som Britt kallade dem, ägnade fikarasterna mest till att diskutera nätdejting, tv-serier och att planera veckans after work.

Förutom Britt var Pekka kvar från den gamla tiden. Den mycket erfarne, men tystlåtne familjerådgivaren, som litegrann höll sig utanför gruppen och som valt att fortsätta arbeta trots att han nu var 67 år.

Britt kände sig inte alls hemma på jobbet längre. Hon kände sig ofta gammal, passé och framför allt kände hon sig väldigt begränsad i den nya digitala världen.

De nya kollegorna skrev så det smattrade i tangentborden, lärde sig kvickt och med lätthet nya program och system. Britt saknade tiden då man använde blanketter och skrev för hand med kulspetspenna. Ja, hon fattade att hon var hopplöst omodern i tanken, men hon såg också att de verkliga resultaten för klienterna egentligen inte förbättrats med ökad digitalisering.

Det viktiga för att åstadkomma förändring och resultat inom socialtjänsten var mötet med människan. Britt hade alltid varit övertygad om det och hon kände fortsatt likadant. Det sista halvåret på jobbet hade varit riktigt tufft, med anledning av att ett nytt datasystem införts.

Det hade varit ordentligt svårt att lära sig allt nytt, vilket gjort att hon halkat efter med sina ärenden och känt sig tvungen att arbeta övertid varje vecka. Hon kände sig inte längre smart och effektiv, utan bedagad och inte längre behövd.

Det var inte så här det skulle sluta, tänkte Britt när hon tog en dusch och lät den milt doftande tvålen rinna nedför kroppen. Man ska sluta med flaggan i topp var det någon som hade sagt. Undrar vem, tänkte hon medan hon frotterade sig torr, tog på en ljusgrön sommarklänning och sminkade sig lätt.

Såklart gillade hon de nya kollegorna också. De var kloka människor som gav mycket energi och kom med nya idéer. Britt hällde upp ett glas svalt rosévin och satte sig på balkongen. Det bubblade till av glädje i henne vid tanken på vad kvällen skulle bjuda på.

Hennes älskade vän och gamla kollega Gittan skulle snart komma och hämta henne för en myskväll ute på ön där Gittan bodde. Gittan, alltid glittrande glad och fnissig, men också med närhet till djup och förtrolighet.

De hade känt varandra i snart 25 år och varit riktiga parhästar på arbetsplatsen. Stöttat varandra i allt. Jobbat tillsammans i extra svåra ärenden. Gråtit och skrattat i kapp.

Ja, det skulle bli en härlig kväll ute på gården där Gittan och hennes man bodde och ägnade sig åt äppelodling. De skulle grilla och som vanligt prata massor, men kvällen fick förstås inte blir för sen eftersom Britt skulle upp tidigt nästa morgon.

Ett stråk av oro och ovisshet for plötsligt igenom Britt. I morgon skulle bli hennes allra sista arbetsdag. Hon hade planerat att bjuda kollegorna på tårta, som redan var beställd på det anrika konditoriet vid torget. Men hon kände sig osäker över hur hennes kollegor skulle agera under morgondagen.

Britt hade inte sagt något till dem om att hon planerade att bjuda på tårta, och hon var inte säker på om de ens hade koll på att det var hennes allra sista dag. Ingen hade pratat om hennes kommande pension under de senaste veckorna.

Alla hade varit fullt upptagna med att få klar semesterplaneringen, och fikarasterna hade varit fyllda av ivrigt prat om den kommande sommarens nöjen och härligheter.

Kanske skulle alla vara upptagna i möten under eftermiddagen, och några skulle med all säkerhet flexa ut tidigt då det var fredag. Tänk om ingen skulle komma att vara med vid fikat? Kanske skulle hon ringa och avboka tårtan?

Britts chef hade redan tackat av henne för en vecka sedan, hastigt i samband med det dagliga morgonmötet. Han hade hållit ett kort och humoristiskt tal, och överlämnat den obligatoriska gigantiskt stora och vackra blombuketten samt ett presentkort hos stadens köpcentrum.

Avtackningen var snabbt avklarad eftersom dagens arbete väntade och chefen själv skulle resa på semester redan dagen efter.

Britt tog en klunk av vinet, suckade djupt och såg ut över stadens torg nedanför balkongen. Britt var inte bekväm med de oroskänslor hon ofta hade känt av under de senaste månaderna. Nu kände hon en pickande oro i bröstet av alla tankar kring sin kommande sista arbetsdag.

Åh, hon önskade att den bara var över. Kanske kunde hon sjukskriva sig, bara låta bli att gå dit…? Nej, det kändes ovärdigt och lite som en flykt. Hon bestämde sig för att ändå göra det bästa möjliga av morgondagen.

Hon skulle meddela kollegorna direkt på morgonen om tårtbjudningen, städa ur arbetsrummet, ställa fram fikat och sedan, vid dagens slut lämna kommunhuset rak i ryggen och med stolthet oavsett hur dagen skulle komma att avlöpa.

Mobilen plingade till. Gittan var framme och väntade i sin bil nere på gatan. Åh, vad det skulle bli härligt med en fin kompiskväll! Britt drack ur det sista vinet, satte upp håret i en slarvig knut medan hon log mot sin spegelbild, och tog sedan på sommarsandalerna.

Kvickt var hon nere vid Gittans bil och de for i väg mot ön. Britts uppsluppna glädjekänsla kom dock av sig när de satt där i bilen som badade i eftermiddagssolen. När de körde genom staden kände Britt att Gittan inte var sig helt lik.

Gittan som alltid förde samtalet glatt framåt, satt nu nästan helt tyst och tittade rakt fram genom vindrutan. Lite överraskande och snopet kände Britt.

De båda väninnorna hade planerat kvällen sedan länge och Britt hade föreställt sig en rolig och avslappnad försommarkväll med innerliga samtal. Nåja, det kan såklart finnas orsaker till att man inte är på topp, tänkte Britt. Hur som helst skulle kvällen bli härlig.

Efter några kilometers bilfärd körde de över bron till ön där Gittan bodde. Ön var frodig och grön med lövskog och ängar om vartannat. Snart såg Britt äppelodlingarna genom bilrutan. De långa, raka raderna med små äppelträd. Snart skulle de stå i blom.

Det var bland det vackraste Britt visste och hon hoppades få komma ut till ön igen lagom till blomningen. Hon såg sig själv som en stadsmänniska, nåja småstadsmänniska – hon hade aldrig bott i en större stad.

Hon gillade närheten till stadens liv och ljud, att ha människor nära och känslan av att vara en del av en större helhet. Det var trygghet på något sätt. Men hon älskade också naturen, att vara i den i timtal och bara se och höra insekter, fåglar och andra djur. Blunda och känna alla dofter.

Eftersom Gittan fortsatt satt tyst bredvid henne lät Britt tankarna vandra i väg till den kommande sommaren som ett blankt blad låg framför henne. Kanske var det dumt att inte ha planerat den annorlunda? Kanske skulle hon ha bokat in några olika aktiviteter och resor?

Fanns det en risk för att hon skulle hamna i ett plötsligt hav av ensamhet och initiativlöshet? Hon visste inte.

Hon hade inte haft kraft och energi för att tänka framåt. Arbetet hade tagit all energi från henne under det senaste halvåret. Hon hade varit som en urvriden disktrasa om kvällarna, för att ändå inte riktigt kunna sova.

Hon hade vaknat vid tresnåret i stort sett varje natt och inte kunnat somna om. Vid halv fem hade hon bryggt morgonkaffet, och kommit till jobbet först av alla, strax efter klockan halv sju.

Britt väcktes ur sina tankar av att Gittan svängde in på grusvägen upp till gården. Gittan vände sig plötsligt glatt emot henne, skrattade till och utbrast:

– Nu du vännen, ska vi ha mys!

Gittan parkerade på grusplanen. De steg ur bilen och Britt såg att den stora, vitmålade träverandan på boningshusets framsida var pyntad med ballonger och girlanger. Ett stort bord var dukat med fladdrande dukar och Gittans blommiga festporslin.

På ett sidobord var en buffé uppdukad med olika rätter. På grusplanen nedanför verandan stod Gittans make Ulf vid gasolgrillen och grillade kycklingspett och laxkotletter. Britt stannade häpet till. Bordet var dukat till omkring tio personer, vad var detta? Det skulle ju bara vara de två väninnorna?

Britt hoppade till när hon plötsligt hörde höga tjoande kvinnoröster, och från husets baksida kom ett tjejgäng i ljusa sommarklänningar springande. Det tog någon sekund innan hon såg vilka det var. Det var hennes kollegor! Alla från jobbet! Jasmina, Hanna, My, Diana, Ellen… Och så Pekka, i ljus kavaj med en liljekonvalj i knapphålet!

Britt bara gapade och stod som fastfrusen några sekunder. Tjejerna sprang fram mot henne, en och en kramade de om henne, de skrattade och Britt förstod med ens att de alla var samlade för hennes skull.

Så underbart överraskande! Hon kunde inte tro att det var sant. Pekka stegade fram och gav Britt en lång och innerlig kram. En våg av värme sköljde genom henne och hon kände att tårarna var nära.

My ropade till och alla tystnade.

– Käraste Britt! Vår mentor och vår klippa! Vi har verkligen ingen aning om hur vi kommer att klara oss utan dig. Utan morgonkaffet som alltid är färdigt när vi kommer, utan de kristallklara råd du ger och utan din trygga famn. Men vi tar med oss allt vi fått av dig och vi vill med denna festkväll tacka dig för allt och önska dig ett fantastiskt liv framöver!

Britt log med tårar rinnande nedför kinderna, bröstet kändes fyllt av värme och hon tänkte att livet verkligen kan överraska.