Ulrika: Jag blev kär i min kollega
Min man Tom och jag älskade varandra, våra två tonåringar var glada och tillfreds och jag tyckte om mitt jobb som receptionist på en stor exportfirma.
Ändå slog Anna undan benen på mig.
Hon var nyanställd avdelningschef och jag minns suset som gick genom rummet hos mina manliga kollegor när hon klev in genom glasdörrarna.
Hon var i sena 30-årsåldern, precis som jag själv, men skilde sig åt från mig utseendemässigt. Jag klädde mig diskret, hon hade höga klackar, urringat och tajta kläder.
Hon satte sig snabbt i respekt hos alla. Det märktes tydligt att hon hade stenkoll på allt och även de mest utåtriktade och flirtiga av mina manliga kollegor fick känna på hennes professionella sätt redan de första dagarna.
Vi klickade direkt och kunde prata om allt
En vecka gick innan jag träffade på henne under en lunchrast. Hon doftade exklusiv parfym och när jag slog mig ner vid den enda lediga platsen bredvid henne fäste hon blicken på mig.
– Och vem är du? frågade hon och log.
– Jag heter Ulrika. Jag jobbar i receptionen måndag till torsdag, svarade jag.
– Ja, såklart. Jag har sett dig, jag visste bara inte vad du hette, sa hon.
Anna var lätt att prata med och ställde intresserade frågor om mitt jobb och om företagets historia. Det visade sig att hon växt upp i ett mindre samhälle på landsbygden, precis som jag själv.
Jag slappnade av mer och mer och innan lunchrasten var slut hade vi även pratat om Tom och barnen. Själv bodde Anna ensam.
– Säg bara till om du behöver hjälp med något, sa jag innan vi bröt upp.
Jag mindes hur svårt det kunde vara att börja på en ny arbetsplats.
– Tack Ulrika, så snällt av dig. Och så kul att träffa dig, svarade hon.
Under månaderna som följde åt jag och Anna ofta lunch tillsammans. Jag såg nog hur de andra tittade och undrade vad vi kunde ha att prata om, det hände inte ofta att receptionisterna blev vänner med cheferna.
Flera av våra manliga kollegor gjorde försök att bryta in i våra samtal, men lyckades aldrig riktigt.
Anna och jag hade verkligen funnit varandra. Vi kunde prata om allt. Aldrig förr hade jag känt mig så uppskattad på jobbet och jag solade mig i hennes glans.
Delade dubbelsäng på teambildningen
Det blev dags för företaget att ha sin årliga teambildning. Jag var inte så förtjust i dem, för jag kände ofta att mina gränser blev överskridna. Att ägna sig åt tillitsövningar med kollegor är inte min grej.
Det finns vissa saker som jag föredrar att hålla för mig själv, men när man är i väg två dygn med kollegor är det svårt att dra sig undan utan att verka avvisande.
Denna gång gick turen till Småland. På fredagsmorgonen blev vi alla instuvade i en buss med vårt bagage och så gick turen söderut med allsång och öl, redan första timmen av bussresan.
Som tur var satt jag tillsammans med en grupp från ekonomiavdelningen, som inte heller hade lust att bli fulla redan på förmiddagen.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
När vi efter många timmars bussåkande kom fram till kursgården var jag redan trött och ville lägga mig på sängen i mitt rum och sträcka ut mig en stund. Men det visade sig vara något strul med bokningen och fyra av oss, som hade begärt enkelrum, blev tvungna att dela två dubbelrum.
Jag blev lättad när jag fick veta att jag skulle bo tillsammans med Anna. Hon var egentligen den enda av mina kollegor som jag kunde tänka mig att dela rum med.
När vi satte våra väskor på rummet kom nästa överraskning, det var inte två enkelsängar, utan en dubbelsäng. Att ligga så nära varandra var lite mer än vad jag tänkt mig. Men Anna bara log och det fanns ingen tid att tänka mer på saken, för vi skulle vidare i programmet.
Fick plötsligt en kyss på munnen
Första kursdagen blev kort, för det var redan eftermiddag när vi kom. När det äntligen blev middag var jag utmattad, men Anna fick mig att rycka upp mig och faktiskt så blev det en rolig och trevlig middag. Normalt sett så dricker jag högst två glas vin, men plötsligt hade vi delat en flaska och en ny öppnades.
Efter middagen gick folk till baren och då brukade jag säga god natt och gå till rummet, men denna gång följde jag med, påverkad av vinet och av Annas sällskap.
Klockan var närmare två när vi vinglade tillbaka till rummet i armkrok. Anna försökte öppna dörren med nyckelkortet, men det var svårt för vi var mitt i ett skrattanfall som berodde på att firmans tråkiga jurist nyss hade sjungit fräcka visor framför oss alla.
Under tiden som Anna var i badrummet somnade jag nästan. När hon kom ut igen och gled ner under sitt täcke rörde hennes ben helt kort vid mitt.
Hon lade sig så att våra ansikten var tätt ihop och jag kände mig med ens klarvaken. Så kysste hon mig på munnen.
– Du är underbar, viskade hon.
Jag stelnade till och kunde inte svara. Mitt hjärta rusade och jag kände doften av hennes parfym. Men strax därefter sov hon. Själv låg jag vaken en lång stund och kunde inte falla till ro.
Först förstod jag inte vad det var med mig, men så gick sanningen upp för mig i all sin enkelhet. Jag var attraherad av Anna.
Var tvungen att berätta om mina känslor och kyssen för min man
Nästa morgon gick jag upp tidigt för att undvika att vara ensam på rummet med Anna. Jag höll mig på avstånd från henne de sista timmarna av kurshelgen, för jag var rädd att mina känslor för henne skulle synas.
Men attraktion jag kände för henne var stark. Var än Anna befann sig, så drogs mina blickar dit och jag fick anstränga mig för att inte stirra på henne.
När jag samma kväll kom hem till familjen så kände jag mig djupt förvirrad. Var Anna lesbisk? Hade hon flirtat med mig? Och kanske var jag själv – på något sätt – också attraherad av kvinnor?
Tankarna fick det att svindla i mitt huvud och jag orkade inte vara ensam med dem mer.
Senare på kvällen öppnade jag en flaska vin och satte mig med Tom.
– Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, började jag. Men du vet min nya chef, Anna?
Min man nickade och tog en klunk av vinet. Jag var nervös för hur han skulle reagera på det jag skulle säga nu.
– Jag tror att jag är attraherad av henne. Alltså, på samma sätt som en man, flög det ur mig.
– Aha, sa han och såg på mig med lugn blick.
– Är det allt du har att säga?
Jag kunde inte förstå att han inte reagerade starkare. Själv var jag ganska omskakad.
– Men vad kan jag säga, Ulrika? Jag är glad för att du berättar det för mig.
– Är du arg? frågade jag. Tom skakade på huvudet och log.
– Jag är lite förvånad, inget annat. Som jag förstår det, tänker du inte lämna mig. Eller?
Jag skyndade mig att neka och var tacksam över min mans lugn och öppenhet.
Det visade sig att hon var upptagen
Tiden som följde kändes umgänget med Anna på jobbet anspänt från mitt håll. Vi åt fortfarande lunch ihop, men jag hade svårt att tolka hennes signaler och kunde inte förmå mig att prata om det som upptog mina tankar.
En dag såg jag att hon blev hämtad efter jobbet av en annan kvinna som hon hälsade på med en kyss. Det kändes som jag fick en kallsup, men samtidigt var det ingången jag sökt.
– Kvinnan som hämtade dig igår, är det din flickvän? frågade jag vid lunchen nästa dag.
Anna ryckte till och svarade sedan med ett leende:
– Ja… eller hon är snart, hoppas jag. Det är ganska nytt.
Jag nickade, både lättad och besviken.
Efter den dagen började mitt intresse för Anna att svalna – inte på grund av att hon var lesbisk utan för att hon var upptagen.
I dag har vi en vänskaplig relation, gnistan är borta. Jag skäms inte det minsta över attraktionen jag kände för henne. Jag har lärt känna mig själv bättre och är glad för öppenheten som Tom visade mig, för den gjorde det möjligt att låta attraktionen klinga av successivt av sig själv.
Sedan dess har jag inte blivit attraherad av en kvinna igen, så det kanske var en engångsföreteelse, jag vet inte. Men ibland tänker jag på vad som kunde ha hänt om jag besvarat Annas kyss den natten.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]