100 år sedan ett av Sveriges mest uppmärksammade mordfall – natten som skakade ett helt land

Krim: Brutala Bodommorden i Finland

Klockan närmade sig tre på natten, fredagen den 12 mars 1926. Chauffören Bror Strömberg satt och gäspade i sin bil på en taxistation vid Kungsholmstorg. Bror funderade på om han skulle köra hem för att sova när två välklädda män dök upp vid taxin. Den ene var lång och smal och hade ett plommonstop på huvudet. Den andre var kortare och bar mjuk filthatt.

Bror skulle senare beskriva männen som ”den långe” och ”den lille”. De bad chauffören att köra till Kungsholms hamnplan 3 för att hämta upp en ­person.

Männen klev in i taxin och följde med på färden. Väl framme låste ”den lille” upp husporten och gick in. Även ”den långe” lämnade taxin och i skuggan från gatlyktan såg Bror hur han ställde sig bakom bilen och böjde sig över fordonet.

Mannen stod där så länge att Bror undrade vad han egentligen höll på med. Kissade han? I så fall ville chauffören inte störa.

Efter en stund dök ”den lille” upp i porten tillsammans med en man som var så berusad att han måste hjälpas in i baksätet. ”Den långe” och ”den lille” bad sedan chauffören att köra hem den berusade mannen till Sturegatan 8. Men den här gången följde männen inte med utan försvann till fots ut i natten.

Bror körde iväg med passageraren och en dryg minut senare hörde han en öronbedövande knall, det var som om en jordbävning drabbat bilen, så blev allt svart.

Smällen hördes över stora delar av Stockholm och på Kungsholmen störtade folk upp ur sina sängar, fönsterskärvor täckte golven och möbler hade välts omkull.

Tre taxichaufförer som jobbade natt var bland de första som kom till den brinnande bilen. De lyckades slita loss sin kollega ur fordonen, vars bakdel förvandlats till skrot. Så ilade chaufförerna med den förvirrade och halvt medvetslöse Bror till ­Serafimerlasarettet.

Polisen och brandkåren var också raskt på plats, de kände lukten av dynamit och konstaterade att det måste röra sig om en bomb.

Runt bilvraket låg de söndersprängda resterna av en manskropp, vissa hela 40 meter bort. Poliserna hittade också en rödbrun plånbok som innehöll visitkort med namnet direktör Sixten Flyborg. Däri låg också en växel med namnen Erik von Arbin och Sixten Flyborg.

Nekade först till allt

Polisen sökte upp Sixtens mamma och syster som bodde på Sturegatan 8. De berättade att Sixten tillsammans med Erik von Arbin drev en liten firma som importerade te.

På torsdagskvällen hade ­Sixten gått ut för att träffa Erik. Både teimportfirmans kontor och ­Eriks lägenhet låg på Kungsholmsplan 3. Vid ungefär samma tid som polisen talade med Sixtens anhöriga hade de också skickat en man till Serafimer­lasarettet. Bror var vid medvetande och hans läkare tillät ett kort samtal som gav polisen viktig information.

Snart knackade en konstapel på dörren till Eriks lägenhet. Den öppnades av en man i tjugoårsåldern iklädd en elegant rökrock, som förklarade att han hette Alexander Krüger och lånade sin väns lägenhet. Erik själv besökte sin fästmö Ulla på ­Brunnsgatan.

Alexander bedyrade att han inte hört någon smäll under natten och följde oberört med till stationen, dit även Erik fördes.

Männen berättade att de suttit och druckit tillsammans med Sixten föregående natt. När de märkte att han inte klarade att ta sig hem själv hade de omtänksamt ordnat en taxi.

Erik påstod att Sixten var en nära vän och att han inte kunde förstå vem som skulle vilja skada honom. Alexander däremot berättade att Sixten haft ett förhållande med den gifta ­societetskvinnan ”Dettan” och att hennes man var våldsamt svartsjuk. Alexander spekulerade att maken hade kastat ett paket dynamit mot bilen.

Polisen lät Alexander och ­Erik sitta och svettas i var sin cell.

Smidde planer tillsammans

Efter några dagar erkände först Erik och så Alexander att de gemensamt begått brottet. Men vad drev två män från överklassen till ett sådant brutalt mord?

Alexander Krüger föddes år 1903 in i en fin officersfamilj. Pappan försvann snart ur bilden och sin mamma lindade Alexander lätt om lillfingret.

Den gränslöse och spänningssökande pojken blev relegerad eller rymde från varje skola släkten satte honom i. Men Alexander kompenserade sin brist på utbildning med enorm charm och en talang för att tigga pengar av folk. På det viset kunde han i flera år leva jetsetliv utomlands.

Men 22 år gammal var han tillbaka i Stockholm, missbrukade morfin och hade svårt att hitta någon att parasitera på. Alexander blev därför glad när hans gamle skolkamrat Erik von Arbin, erbjöd honom att bli delägare i sin teimportsfirma.

Bolaget gick knackigt och förhoppningen var att Alexander skulle tillföra friskt kapital och representera firman utåt. Men Alexander nöjde sig mest med att släntra runt på kontoret och sladdra.

Sixtens irritation ökade ännu mer när Alexander började uppvakta Dettan.

Erik däremot uppskattade Alexanders glada humör, det drev tillfälligt bort den oro han kände inför framtiden. Erik hade nämligen övertalat sin mor och syster att investera sina sparpengar i firman, om den gick omkull skulle de vara ruinerade! Han blev så förtvivlad att han tecknade en livförsäkring och försökte begå självmord för att hjälpa sina anhöriga.

Eriks desperata handling förskräckte Alexander som svor på att hjälpa sin vän på något sätt.

Kunde ha dödat fler

Vännerna började diskutera försäkringsbedrägerier, varför inte tända eld på firman och håva in brandförsäkringen? Alexander lovade Erik att han skulle få behålla hela summan, spänningen och glädjen över att få hjälpa sin vän var belöning nog för honom.

Sagt och gjort, de tuttade eld på kontoret. Men flammorna tog aldrig fyr ordentligt och försäkringsutbetalningen blev därför en missräkning för kumpanerna.

Att det bodde människor i byggnaden, vilka kunde ha dött, bekymrade inte Erik och Alexander. I stället verkade en spärr ha släppt och kumpanerna började diskutera om de skulle mörda Sixten. Han hade en livförsäkring via firman och Erik kunde fiffla med bokföringen så att det såg ut som att Sixten var skyldig bolaget pengar.

Det var Alexander som föreslog en bilbomb. Dynamit var lätt att komma över, för vid den här tiden byggdes det räls runt om i Stockholm och sprängämnen förvarades dåligt inlåsta på byggplatserna.

Natten mellan den 11 och 12 mars såg Erik och Alexander till att supa Sixten full på kontoret. Sedan promenerade de bort för att beställa en taxi. De var inte rädda för att chauffören skulle kunna känna igen dem, för han skulle ju också stryka med. En felberäkning kumpanerna ångrade efteråt.

Rättegången tog sin början den 30 mars och väckte stor uppmärksamhet. Alexander fascinerade åskådarna med sin kombination av barnslighet och hänsynslöshet. Han sa själv att han aldrig kunde förändras och borde dömas till döden.

Lite oväntat prisade Alexander polisens skicklighet. Erik däremot försökte skylla på att hans förtvivlan gjort honom sinnesförvirrad och att Alexander manipulerat honom. Men i slutändan ansåg rätten att de båda männen var lika skyldiga och de fick samma straff – livstids fängelse.

De studerade bakom murarna och när de blev frigivna på 1940-talet fann båda hederligt arbete.

Erik gifte sig med fästmön Ulla, den kvinna som han sovit över hos på mordnatten. Han avled 1983, 89 år gammal. Kumpanen Alexander gick ur tiden några år tidigare, 1976. Han blev 73 år.

Sixtens anhöriga tvingades leva med saknaden efter honom resten av sina liv. Och chauffören Bror Strömberg plågades av psykiska besvär som aldrig gick över.