40 år sedan mordet på Olof Palme – Leif GW om vem som sköt: Det är mest logiskt

Krimfallen som skakade Sverige

Den 28 februari 2026. Det har gått fyrtio år sedan Sveriges statsminister sköts till döds på öppen gata. Fyrtio år sedan två skott på Sveavägen förändrade Sverige – och lämnade efter sig ett sår som aldrig riktigt läkt.

Klockan var 23.21 fredagen den 28 februari 1986 när Olof Palme föll till marken i korsningen Sveavägen–Tunnelgatan i Stockholm. Han och hustrun Lisbeth Palme hade just passerat färg- och inredningsbutiken Dekorima när en man kom upp bakom dem. ”Herr Palme”, ska han ha sagt – och sedan small det.

Det första skottet träffade statsministern i ryggen, gick genom kroppen och orsakade omedelbart dödliga skador. Det andra snuddade Lisbeths rygg. Gärningsmannen vände sig om och sprang in på Tunnelgatan, uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan – och försvann in i natten.

Kvar på den kalla asfalten låg landets ledare. Några minuter senare var Sveriges mest internationellt kända politiker död.

Det är en av de där händelserna där många fortfarande minns exakt var de befann sig när nyheten kom. Morgontidningarna, extrasändningarna, den där känslan av att något tryggt plötsligt gått sönder.

Den sista fredagen

Fredagen den 28 februari 1986 började som en helt vanlig dag för Olof Palme. Han mötte upp sin gamle vän, den excentriske företagaren, författaren och före detta filmmogulen Harry Schein i Kungliga Tennishallen i Stockholm. De var båda 59 år, tävlingsmänniskor med starka viljor. De spelade intensivt i en timme. Palme vann knappt. Kanske gick han därifrån med den där lilla känslan av kontroll, av energi.

Efter tennisen åkte han till Ströms herrekipering på Sveavägen för att lämna tillbaka en kostym. Livvakterna blev irriterade – de visste inte ens att han varit där dagen innan. Att skydda en statsminister som ogärna ville ha skydd var inte enkelt. Men den här fredagen skickade han hem dem. Han skulle arbeta några timmar till, sedan vara ledig.

Under förmiddagen gav han en intervju där han talade om ekonomin, om minskad inflation och om möjligheternas år 1986. Internationellt såg han tecken på avspänning. Michail Gorbatjov hade talat om öppenhet. “Misstron viker som dimman en tidig vårmorgon”, sa han.

På kvällen ringde Lisbeth. De bestämde sig för att gå på bio – spontant, utan livvakter. De tog tunnelbanan till biograf Grand och såg Bröderna Mozart. Efter filmen promenerade de hemåt längs Sveavägen. Inga livvakter.

Det var där, i den stilla februarikvällen, som historien tog en brutal vändning.

De misstänkta – och deras öden

Under 34 år malde utredningen vidare. Människor granskades, anhölls, pekades ut – och föll ifrån.

Christer Pettersson

Han föddes 1947 i Solna och växte upp i en till synes ordnad familj. Men livet tog tidigt en mörk vändning. 1970 dömdes han för dråp efter att ha knivhuggit en man till döds. Han hamnade inom rättspsykiatrin, därefter i ett liv präglat av missbruk, småbrott och utanförskap.

När Palme mördades 1986 var Christer Pettersson en känd figur i kvarteren kring Sveavägen. Han greps 1988 och pekades ut av Lisbeth Palme vid en vittneskonfrontation. 1989 dömdes han i tingsrätten till livstids fängelse. Men domen byggde nästan uteslutande på vittnesmål. Ingen teknisk bevisning band honom till platsen. I hovrätten friades han enhälligt.

Trots frikännandet kom han aldrig undan stämpeln. Han levde resten av sitt liv i skuggan av mordet. 2004 avled han efter en hjärnblödning, 57 år gammal – fortfarande för många synonym med Palmemordet, trots att han juridiskt var oskyldig.

Stig Engström

Stig Engström föddes 1934 i Bombay, där hans far arbetade. Han växte upp i Sverige och utbildade sig till grafiker. Under många år arbetade han på försäkringsbolaget Skandia, i huset intill mordplatsen.

Han var på plats den där kvällen. Det vet vi. Själv hävdade han att han försökte hjälpa till, att han talade med Lisbeth Palme, att han visade poliserna flyktvägen. Problemet var att nästan ingen annan mindes honom.

Under årtionden betraktades han mest som ett uppmärksamhetssökande vittne. Men 2020 pekade åklagaren ut honom som trolig gärningsman. Resonemanget byggde på hans närvaro, hans motsägelsefulla uppgifter och att han hade vapenkunskap och tillgång till skytteklubb.

Men något mordvapen fanns inte. Ingen teknisk bevisning. Engström hade avlidit redan år 2000, 66 år gammal. Utpekandet väckte stark kritik. 2025 konstaterades att bevisningen inte räckte för att definitivt peka ut honom.

Victor Gunnarsson

Victor Gunnarsson, född 1953, blev känd som ”33-åringen”. Han hade rört sig i högerextrema kretsar och uttryckt starkt Palmehat. Han greps tidigt i utredningen, och medierna hängde ut honom brutalt.

Men bevisen var svaga. Han släpptes och avfördes från utredningen. 1993 mördades han i North Carolina i USA i ett svartsjukedrama – långt från Sveavägen. Ännu ett tragiskt livsöde som vävdes in i mordets historia.

PKK-spåret

Även kallat Kurdspåret var en av huvudteorierna i Palmeutredningen och gick ut på att den kurdiska organisationen Kurdistans arbetarparti (PKK) skulle ha beordrat mordet. Motivet ansågs vara att den svenska regeringen 1984–1985 terroriststämplade PKK och utvisade flera PKK-anhängare, vilket ledde till hot mot Sverige och Palme.

Under 1986 blev PKK-spåret huvudspår under spaningsledaren Hans Holmér. Polisen genomförde razzior och gripanden (bland annat i den så kallade ”Operation Alfa”), men inga bevis kunde knyta PKK till mordet. Efter kritik mot utredningen avgick Holmér 1987, och spåret tappade betydelse.

Polisspåret

Polisspåret var en teori i utredningen av mordet på Olof Palme som gick ut på att en eller flera poliser kan ha varit inblandade i mordet. Teorin byggde bland annat på uppgifter om att det förekom starkt Palme-hat inom vissa delar av poliskåren samt misstankar om att enskilda poliser hade högerextrema sympatier. Den fick också näring av kritik mot polisens agerande under mordkvällen, exempelvis brister i samordning och ledning. Trots att spåret utreddes vid flera tillfällen framkom inga hållbara bevis som kunde knyta någon polis till mordet, och teorin ledde därför aldrig till åtal.

Sydafrikaspåret

Sydafrikaspåret är ett av de mest dramatiska uppslagen i mordet på Olof Palme. Teorin går ut på att agenter från apartheidregimens Sydafrika mördade honom som hämnd för hans starka motstånd mot apartheid och hans stöd till African National Congress (ANC).

Namn som den sydafrikanske spionen Craig Williamson och agenten Eugene de Kock har pekats ut i olika sammanhang, och svenska utredare har rest till Sydafrika för att undersöka uppgifterna. Spåret har beskrivits som intressant men svårbevisat – och trots återkommande misstankar har inga bindande bevis lagts fram.

Det är ett spår som fortfarande väcker frågor – men aldrig har kunnat bekräftas.

Christer A

Och så Christer A – ofta kallad GH i utredningen. Det är inga initialer utan G står för ”gärningsmannaprofil” och H för nummer åtta (det är den åttonde bokstaven i alfabetet). Christer A var född på 1950-talet, privatinvesterare, ensamvarg. Han bodde på bekvämt gångavstånd från mordplatsen. Han var aktiv sportskytt och ägde en Smith & Wesson .357 Magnum med sex tums pipa – exakt den typ av revolver som tros ha använts.

När polisen flera år senare kallade in vapenägare för provskjutning dök han inte upp. Han påstod att han sålt vapnet, men uppgifterna var motsägelsefulla. Vapnet återfanns aldrig.

Christer A uppgav att han låg sjuk hemma under mordkvällen. Andra uppgifter motsade detta. Vittnen beskrev en gärningsman omkring 1,85 lång – samma längd som Christer A. När polisen 2008 kom för att tala med honom tog han sitt liv.

Vad tror Leif GW Persson?

Kriminologen Leif GW Persson har i decennier återkommit till mordet på Olof Palme och varit ovanligt tydlig i sin uppfattning: han tror inte att Stig Engström, den så kallade Skandiamannen, var gärningsmannen.

Enligt Persson talar tidslinjen emot Engström. Han menar att Engström stämplade ut från Skandia för sent för att hinna i kapp paret Palme och genomföra dådet på det sätt som skulle ha krävts. Han ser honom snarare som en man som ville spela en större roll än han hade.

– Engström har alibi. Och ett hundraprocentigt sådant. När han kliver ut på Sveavägen är Palme redan skjuten, säger Leif GW Persson till Allas.se

När det gäller Christer A resonerar GW annorlunda. Han ser en man med rätt kompetens – en tränad skytt som var van vid kraftiga revolvrar. En man som ägde exakt den vapentyp som kulorna pekar mot. Och en man som, enligt flera uppgifter, hyste ett starkt hat mot Olof Palme.

– Definitivt, säger GW och fortsätter:

– Han har både motiv, medel och tillfälle. När han så småningom hörs av polisen uppger han att han drygt två år tidigare sålt sitt vapen till en för honom obekant person som han sprungit på ute på stan och praktiskt så är det vapenbrott han då begått redan preskriberat. I det läget så tycks man också ha tappat intresset för honom. Nästa gång polisen dyker upp och ska höra honom – och då har det gått ytterligare något år – så skjuter han sig med sitt andra legalt innehavda vapen.

För GW är det inte en fråga om sensation utan om sannolikhet. Han menar att om man väger samman vapnet, närheten till platsen, skytteskickligheten och beteendet efteråt framstår Christer A som mer logisk än Engström. Inte bevisad – men mer rimlig.

På frågan vem som statistiskt och kriminaltekniskt är mest logisk som Palmes mördare svarar GW:

– Christer A.

Fyra decennier senare – tror du att mordet på Palme någonsin kommer att bli definitivt löst, eller är det ett fall där vi aldrig får fullständig klarhet?

– Nej, säger Leif GW Persson.

Fyrtio år senare

Utredningen är nu nedlagd. Inget åtal kommer att väckas. Men mordet preskriberas aldrig.

Kvar finns kulorna. Dokumenten. Och de liv som för alltid förändrades – från statsministern som föll på Sveavägen till de misstänkta män vars namn blev en del av Sveriges största kriminalhistoria.

Fyrtio år har gått.

Ändå ekar fortfarande frågan genom historien: Vem sköt Olof Palme?