Allas granskning Hemtjänsthaveriet har gett effekt – men vi alla har ett ansvar

Hemtjänsthaveriet: Rose-Marie fick amputera benet

Åldras med värdighet, det uttrycket har jag haft med mig sedan barnsben. Låter bra, och det skulle kännas ännu bättre om det vore så, i verkligheten i Sverige i dag.

I våras publicerade vi en granskning av hemtjänsten som vi gav namnet #hemtjänshaveriet. Vi valde att ge oss in och gräva i detta ämne för att vi upplever att samhället sviker de gamla på ett sätt som är långt ifrån värdigt.

Det är inte bara de gamla och sköra som sviks, det är även de hjältar som varje dag går till jobbet för att försöka göra ett bra jobb. För att ge värdighet till de äldre. De är också svikna.

Att gräva i detta ämne tog hårt på oss på redaktionen. Det tog sig in under huden. Bristerna var för många, för vanliga och för grova. Verkligheten svart på vitt är ingen rolig historia. En kollega som förlorade sin mamma för några år sedan hade fått sin del och sett situationen från insidan. Min mamma gick bort för snart två år sedan. Jag var där vid hennes sida men vill nog inte se verkligheten helt i vitögat. Det kom som en chock nu i efterhand, att jag troligen blundade för det mamma såg och upplevde.

Våra personliga erfarenheter är småpotatis jämfört med det vi stötte på under arbetet med #hemtjänsthaveriet. Oavsett från vilket perspektiv vi såg på saken.

Vårdtagaren eller den som sliter och jagar minuter i sin arbetsdag för att ta hand om de gamla.

Rose-Marie tvingades amputera

Ett av de hemska livsöden vi mötte var Rose-Marie. Vanvård eller icke vård ledde till att hon var tvungen att amputera ett ben!

Det är snårigt och finns mängder av olika förklaringar eller bortförklaringar till att det blev som det blev. Sjukvårdsbolaget anser sig inte ha fått uppdraget.

Frågan bollas mellan olika ansvarig på vårdbolaget och hemsjukvården. Som betraktare kan man bara med fasa se hur människor i detta fall har blundat och gått förbi. Det varit så uppenbart hon var i behov av så mycket mer hjälp en den hon fick.

Vad det än står i kontrakt eller vad du än har för uppdrag så har vi ett mänskligt kontrakt och moraliskt ansvar – och det är att hjälpa folk i nöd. Om du ser en person på gatan som ramlat, då går du fram och frågar hur det är. Om en kvinna behöver hjälp med en barnvagn, du hjälper till, eller? Så var det när jag var ung. Så måste det vara. Vi människor har ett ansvar och det innebär att ta hand om varandra.

I detta fruktansvärda fall med Rose-Marie, där ansvar bollades runt som en fotboll, fick till slut Rose-Marie ett förlåt, och ett ”vi skulle nog ha agerat tidigare”. Benet är borta. Så vad är då ett förlåt värt? Mycket. Att känna sig sedd och få upprättelse är viktigt. Att det skulle behövas att allas.se skrev om fallet och att det uppmärksammades i riksmedia för att detta förlåt skulle komma – det är rent ut sagt förjävligt.

Jag känner dock stolthet, att vårt arbete med att belysa situationen i hemtjänsten har lett till en reaktion. Det bevisar hur viktigt vårt uppdrag är och att journalistiken kan förändra.

Problemen i hemtjänsten måste fortsätta belysas

Den akuta krisen är ett faktum. Inom sju år kommer det behöva nyanställas 123 000 personer inom hemtjänsten. Den gamla befolkningen ökar och personal går i pension. Troligen är siffran än värre då hälften av de som jobbar i hemtjänsten vill söka sig därifrån. Med detta i åtanke känns det som att vi kommer få fler fall av vanvård i framtiden. Därför måste vi fortsätta skriva, berätta och lyfta detta.

Nu åker allas.se till Almedalen för att fortsätta prata om #hemtjänsthaveriet. Vi vet att våra berättelser kan förändra. Att alla ska få åldras med värdighet är målet.