Ann-Britt går längre än organdonation: "Min kropp ska komma till nytta efter min död"

Ann-Britt Sivnert, som bestämt sig för att donera sin kropp till vetenskapen, sitter hemma i soffan i vardagsrummet med papperen. Intill brinner levande ljus.

Foto: Stefan Lindblom

Ann-Britt tyckte inte att det räckte med att bara vara organdonator. När hon dör donerar hon hela sin kropp till vetenskapen.
– De blivande läkarna behöver lik att öva på när de ska lära sig yrket, säger hon.

Det är så långt ifrån tankar på sjukhus och död man kan komma hemma hos Ann-Britt Sivnert, 70, och hennes make Leif Foghelin, 77, i deras kedjehus i Staffanstorp i Skåne.

Det är varmt, ombonat och hemtrevligt i deras stora ljusa vardagsrum där väggarna pryds av tavlor och minnen från deras resor – framför allt från deras båtluffande i den grekiska övärlden.

Det här är Ann-Britt

Namn: Ann-Britt Sivnert
Ålder: 70 år.
Yrke: Pensionär, instruktör i spinning och gympa för seniorer.
Familj: Maken Leif Foghelin, 77, och dottern Linda, 47, och sonen Joel, 43. Barnbarnet Melker, 19.
Bor: Kedjehus i Staffanstorp.
Fritidsintressen: Resor, friluftsliv och svampplockning.

Men Ann-Britt räds inte heller de mörka sidorna av livet och har aldrig haft svårt att prata om döden.

– Det enda vi vet med säkerhet är att vi alla ska dö, säger hon.

Därför har hon bestämt sig för att donera hela sin kropp till utbildning och forskning när hon dör.

– När läkarna konstaterat att jag är stendöd kommer jag först att föras till ett kylrum. Sedan förs min kropp till Institutionen för biomedicin vid Göteborgs universitet där den sedan kan ligga i upp till två år innan den kommer till användning.

För Ann-Britt är det inget konstigt med det. Hon anser att det inte är något speciellt med hennes kropp efter hennes död. Hon tycker att vanliga begravningar bara är en stor utgiftspost och hon gick själv ur Svenska Kyrkan för flera år sedan.

– Då är det ju mycket bättre att min kropp kommer till nytta efter min död istället för att den bränns, säger hon.

Hörde på radio om brist på lik

Ann-Britt fick idén till att donera sin kropp när hon för några år sedan hörde ett radioprogram om kroppsdonation till svenska universitet för utbildning och forskningsändamål.

– De nämnde i programmet att det var brist på lik eftersom det inte är så många i Sverige som gör sådana donationer. Det första som slog mig var hur de blivande läkarna ska kunna lära sig yrket om de inte har kroppar att öva på.

Maken Leif Foghelin håller om Ann-Britt Sivnert som håller papperen som handlar om att hon ska donera sin kropp efter sin död.

Maken Leif stödjer Ann-Britts beslut även om han själv inte har gjort samma val. Dock har han registrerat sig för att donera organ.

Foto: Stefan Lindblom

Det sådde första fröet till funderingarna om att hon själv skulle donera sin kropp. Hon hade redan anmält sig till donationsregistret och hoppades att hennes hjärta, lungor, njurar och andra inre organ kunde komma till nytta för någon annan om hon hastigt skulle avlida.

– Både jag och Leif anmälde oss tidigt till donationsregistret. Det måste ha varit i mitten på 90-talet, säger Ann-Britt och tittar lite frågande på sin make Leif som slagit sig ner vid bordet i vardagsrummet.

– Det stämmer, men nu vet jag inte om de har någon nytta av mina organ längre. Jag börjar ju bli gammal, har pacemaker och haft prostatacancer, säger han med ett skratt.

Inget stort steg från organdonation

För både Ann-Britt och Leif har det varit självklart att deras organ ska doneras till andra om de kan komma till nytta.

– Jag har alltid varit intresserad av de här frågorna och anser att man ska hjälpa andra om man kan, säger hon.

Se också: Nicolas, 4, överlevde tack vare ett annat barns hjärta

5:18

Efter reklamen: Nicolas, 4, överlevde tack vare ett annat barns hjärta

(5:18)

Slå på ljud

Därför var det inte något stort steg att ta när hon bestämde sig för att donera sin kropp.

Vår dotter Linda sa 'Ja, morsan du gör som du vill. Du har ju alltid varit lite udda'

– Men jag var naturligtvis tvungen att prata om det med Leif och våra barn Joel och Linda först.

Om de hade varit motståndare till tanken hade hon försökt att övertala dem.

– De tyckte bara att det lät intressant. Vår dotter Linda sa ”Ja, morsan du gör som du vill. Du har ju alltid varit lite udda”, säger Ann-Britt med ett skratt.

Ann-Britt Sivnert som donerar sin kropp till vetenskapen efter sin död sitter med papperen. Intill brinner levande ljus.

Ann-Britt har förberett inför den dag som kommer för oss alla, och fattat genomtänkta beslut. Som att vetenskapen ska få nyttja hennes kropp.

Foto: Stefan Lindblom

Fint bemötande när beslutet var fattat

Därefter tog Ann-Britt reda på vart hon skulle vända sig och ringde upp till Göteborgs universitet.

– De blev glada när jag ringde och jag blev väldigt fint bemött. Jag fick sedan hem blanketter som jag skulle fylla i. Där fick jag skriva vad min kropp fick användas till.

Baksidan av donationskortet där det bland annat står: "Jag har donerat min kropp till Göteborgs universitet för forskning och utbildning".

På donationskortet står vad som gäller.

Foto: Stefan Lindblom

Ann-Britt lägger fram handlingarna på soffbordet och visar hur de ser ut. Hon tar även fram donationskortet som hon alltid förvarar i närheten av sig där det står att hon ger sitt tillstånd till att hennes kropp doneras till Göteborgs universitet för utbildnings- och forskningsändamål.

Under tiden berättar Leif att han har bestämt att han ska direktkremeras efter sin död. Han är mer tveksam till kroppsdonation, men han har inget emot att Ann-Britt har valt det.

En leende Ann-Britt Sivnert håller upp sitt donationskort.

Donationskortet förvarar Ann-Britt alltid i närheten av sig.

Foto: Stefan Lindblom

Det gör mig ingenting. Efter över 50 år tillsammans känner vi varandra väl och respekterar varandras önskemål

– Leif får ingen gravsten eller annan plats att gå och sörja på om jag skulle dö före honom. Men det hade han inte fått ändå eftersom jag vill att min aska ska spridas i havet.

– Det gör mig ingenting. Efter över 50 år tillsammans känner vi varandra väl och respekterar varandras önskemål, säger han.

Träffades tack vare trasig maskin

Ann-Britt och Leif träffades redan 1970 när hon jobbade på ett företag i Malmö där de hade en maskin som ofta gick sönder.

Reparatören som det amerikanska företag som tillverkat maskinen skickade ut var norrlänningen Leif som några år tidigare flyttat till den skånska storstaden.

– Det var så vi träffades. Leif fick anledning att komma flera gånger till mitt jobb. Vi blev intresserade av varandra och till slut bestämde vi en träff utanför jobbet, säger hon med ett leende.

Madeleine föddes med dödlig lungsjukdom

1974 flyttade de till sitt nybyggda kedjehus i Staffanstorp och här har deras son Joel, 43, och dotter Linda, 46, växt upp.

Utanför vardagsrumsfönstret har de liten trädgård med en gräsmatta och en manshög tujahäck som ger lä och insynsskydd. De har gott om fågelmatare och fröautomater till småfåglarna och Leif visar en sinnrik anordning som han gjort så att han utan besvär kan hissa behållare med nötter högt upp i träden till ekorrarna.

– Det är fin underhållning till morgonkaffet att kunna sitta och se dem hoppa mellan grenarna, säger han.

Två möjliga hinder finns

I samband med att Ann-Britt anmälde sig för kroppsdonation informerades hon om vad som skulle hända med hennes kropp efter hennes död.

Eftersom hon bor i Skåne är det kirurgiskt anatomiskt träningscentrum, som drivs av Göteborgs universitet tillsammans med Sahlgrenska universitetssjukhuset, som kommer att ta hand om kroppen.

Där förvaras liken i upp till två år. När de har använts till det de ska betalar universitetet kista, kremering och en del omkostnader för begravning och urnsättning.

Jag anser att vanliga begravningar är en onödig utgift och ofta ett hyckleri

– Jag tycker det är bra. Jag anser att vanliga begravningar är en onödig utgift och ofta ett hyckleri, säger Ann-Britt.

Plötsligt slutade babyns hjärta fungera – Liv fick genomgå hjärttransplantation

Det är bara två omständigheter som skulle förhindra att hennes kropp doneras. Det är om hon skulle bli mördad eller dö av svår brännskada.

– I så fall ska vår son Joel som är snickare spika ihop min kista och jag ska kremeras, säger hon.

Askan ska spridas i havet

När askan till slut levereras till de anhöriga vill hon, som hon tidigare sa, att den sprids i havet. Havet är en speciell plats för henne.

Leif och Ann-Britt står utanför ett hus med blommande träd, under en av sina resor till Grekland.

Grekland är ett favoritresmål för Ann-Britt och Leif.

Foto: Privat

– Jag brukar cykla till Lomma och bada och jag och Leif har i många år båtluffat i Grekland. Vår favoritö är Naxos där vi lärt känna en familj vi alltid bor hos, men nu har vi inte kunnat resa dit på tre år på grund av pandemin.

Ann-Britt har, förutom kroppsdonationen, förberett sig på fler sätt inför sin död.

Ann-Britt Sivnert badar i klart grön-blått vatten i Grekland.

Ann-Britt under en av sina resor till den grekiska övärlden. Hon badar ofta även på hemmaplan, och det är i havet hennes aska ska spridas när vetenskapen använt hennes kropp.

Foto: Privat

– Jag har skrivit ner allt så att Leif och mina barn vet hur jag vill ha det.

I vita arkivet (Ann-Britts tankar och önskemål om sin sista vilja) har hon detaljerat angett att hon vill att hennes man och barnen samlas hemma hos dem efter hennes död.

– Och istället för att ha en begravning vill jag att de ska äta gott, dricka vin, spela vacker musik och minnas mig med glädje.

En av anledningarna till att Ann-Britt och Leif varit noggranna med att skriva vita arkivet, testamente och berätta för varandra vad de vill ska ske efter deras död är att de sett exempel på motsatsen på nära håll.

– Min egen 95-åriga pappa vill inte ens prata om döden. Det kan vara en generationsfråga. Min mamma blev dement och gick bort för tio år sedan, men där visste jag som väl var vilken kyrka hon ville bli begravd i och vilken musik som skulle spelas, säger hon.

Vita arkivet underlättade

De hade tidigare ett äldre par som grannar vars barn bodde utomlands. När de blev dementa och inte kunde ta hand om sig själva var det Ann-Britt och Leif som fick hjälpa dem.

– De hade skrivit i vita arkivet och det underlättade för oss när de dog och alla frågor kom upp om försäkringar, olika abonnemang och annat som skulle avslutas. Det var då jag fick tanken om att vi också skulle skriva upp allt som skulle göras när inte vi själva fanns längre.

Glatt leende är Ann-Britt Sivnert på väg ut i trädgården, med en behållare. Hon och maken matar både fåglar och ekorrar.

Både fåglar och ekorrar matas i trädgården i Staffanstorp. Här har Ann-Britt och maken Leif bott i sitt kedjehus sedan 1974.

Foto: Stefan Lindblom

Efterhand som hon gick igenom allt som de efterlevande skulle tvingas ta hand om efter henne om hon inte själv gjorde vissa förberedelser kom hon att tänka på fler och fler saker.

– Det är mycket. Till exempel alla lösenord som vi har. Om inte de efterlevande har lösenordet till min dator och mitt bank-ID så får de problem.

Familjejuristen: Så fungerar arv och testamente

– Och ta bara det här med sociala medier. Nu är varken jag eller Leif aktiva på till exempel Facebook, men många är det och vad händer med deras konton när de dör? Om man skriver ner sådana saker i vita arkivet underlättar man för de anhöriga.

Ann-Britt har även gjort dubbla uppsättningar av fotoalbum och videoband till barnen.

Dödsannonsen redan skriven

Hon har till och med skrivit ner sin egen dödsannons som hon visar oss.

– Många tycker det är jobbigt att prata om döden och skjuter upp de här besluten. Men då kan det vara för sent.

Själv är hon förberedd, men någon brådska har hon inte.

– Frågan är inte om jag ska dö, utan när. Jag är fullt frisk och kan leva i 30 år till, men när jag en dag avlider så vill jag att mina efterlevande ska känna till min sista vilja.

Ann-Britt är lite extra stolt över att hon i sin bekantskapskrets rekryterat ytterligare kroppsdonatorer.

– Jag har skaffat fram ytterligare tre donatorer till Göteborg och en till Stockholm. Min svägerska har precis skickat in sina papper, berättar hon.