Marinus och Janni Stegehuis hade planerat sin dromresa till norra Sverige i over ett ar. Nu skulle de antligen fa uppleva den fridfulla naturen och midnattssolen som de langtat efter.
TV
Efter reklamen: Se också: Krimfallen som skakade Sverige
(2:36)
34-åriga Janni arbetade som kontorist pa en fritidsgard och Marinus, som hunnit fylla 39, var fabriksarbetare pa Philips. Makarna hade inga barn men delade tre stora intressen i livet: att sjunga i kyrkokoren, vackra uppfyllande naturupplevelser och att fotografera, gärna då naturen.
I juni 1984 lamnade de sitt lilla radhus i den hollandska smastaden Almelo, satte sig i sin Toyota och borjade resan mot idyllen i Sverige. Efter att ha besökt släktingar i Ödeshög tog de färjan från Stockholm till Finland, körde upp genom hela Finland och över till Nord-Norge innan de vände ner igen för att köra hemåt från norr till söder genom Sverige.
Strax utanför Vittangi gick bilen sönder i ösregnet och de tvingades stanna på ett hotell. Där ska Janni ha setts gråta under middagen. Torsdagen den 12 juli fick de fart på bilen igen.
Janni forde dagbok dar hon varje dag skrev ner sina upplevelser. Det gjorde hon aven kvällen den 12 juli, den sista dagen av hennes liv:
”Kondensatorn var trasig. Körde till Sjöfallets nationalpark. Vacker omgivning. Tog bilder. Filmade renar och såg en hermelin efter vägen. Satte upp tältet kl 16.30 på ett stycke skogsmark. Myggen fortsätter att plåga oss”.
Marinus och Janni hade fastnat for en lugn idyllisk rastplats intill sjon Appojaure, sju mil fran Gallivare. Ett par hundra meter bort lag en annan rastplats dar flera människor taltade. Men holländarna fortsatte ner till vattnet, slog upp sitt bla talt på en plats där de kände att de fick vara for sig sjalva. De ville overnatta i lugn och ro, ostörda med det vackra fjällandskapet och midnattssolen som enda sällskap.
Vanner som kande paret beskrev dem som glada och positiva, men sa också att de oftast holl sig lite for sig sjalva. De var inte intresserade av att socialisera för sakens skull, bjod inte in okända manniskor hur som helst och mest av allt njöt de av att vistas i stillheten ute i naturen.
Framat kvallen borjade det duggregna. Marinus och Janni hade lagat en enklare middag pa sitt stormkok. Vid 22-tiden krop de in i taltet och ner i sina sovsackar. Utanfor var det fortfarande fullt dagsljus. Och nagonstans i narheten narmade sig en mordare.
En hand stack upp
Larmet nadde kriminalinspektor Harry Brannstrom vid polisen i Gallivare ett dygn senare. Han hade jour, men satt i bastun nar telefonen ringde:
– En familj fran Goteborg hade passerat rastplatsen i Appojaure och sa att de sett en hand sticka ut fran oppningen i ett nerhasat talt.
Harry korde ut direkt. Nar han forsiktigt lyfte pa taltet ramlade en blodig filekniv ut. Inne i taltet lag Marinus och Janni, brutalt knivmordade. I närheten hittades ytterligare en grov kniv.
– Ingen normal manniska kan utfora nagot sa bestialiskt. Det var en ruskig upplevelse som jag bar med mig lange. Pa den tiden fick man ingen hjalp att bearbeta traumatiska upplevelser. Det var bara att bita ihop, sa Harry i en intervju 2014, 30 år efter de fasansfulla morden.
Kriminalinspektören beskrev mordplatsen som en veritabel slaktplats. Paret hade mordats med 80 kraftfulla hugg rakt igenom taltduken.
– Det praglades av ett sadant starkt raseri, garningsmannen hade gett sig pa taltet i lika hog grad som personerna som lag darinne, har professor Leif GW Persson konstaterat om dubbelmordet.
Den tekniska undersokningen visade att Janni och Marinus hade sovit ett par timmar innan den blodiga massakern påbörjades. Nagon dag efter mordet fann polisen Jannis handvaska slangd i skogskanten ett par kilometer bort. Det visade sig att garningsmannen aven hade stulit en kamera och en radio fran paret.
Nu spred sig skracken likt en farsot i byarna runt Gallivare. Invanarna laste om sig och i princip allt campande upphorde. Det talades om att en galen mordare gick los.
– Garningsmannen kande inte paret utan det hela var slumpmassigt och mycket okontrollerat utfort, har Leif GW Persson sagt.
Polisen borjade leta efter tankbara valdsbenägna personer med god lokalkannedom. En tysk cyklist som hade setts i omradet greps men kunde senare avfardas som oskyldig. Sa smaningom kom det in ett nytt intressant tips om en aggressiv och tidigare brottsdomd kroppsbyggare i trakten. Ett vittne hade umgatts med denne i omradet kvallen fore mordet, och han hade i raseri lämnat vännerna han då varit med tidigare på kvällen.
Kroppsbyggaren nekade dock i alla forhor. Pa platsen och i taltet fanns det med stor sakerhet mycket dna som i dag hade kunnat binda en garningsman, men 1984 var inte den tekniken utvecklad ännu, så utredningen kring mordet körde fast.
Fallet preskriberades
1995 erkande plotsligt Thomas Quick, numera Sture Bergwall, dubbelmordet for sin psykolog pa Saters sjukhus. Han fordes till rastplatsen men hade stora problem med att beskriva vagen for polisen. Val pa plats hade han ocksa svart att visa hur han utfort mordet. I en intervju har han senare forklarat att han simulerade ett angestanfall for att klara sig ur situationen. Trots det domdes han aret darpa for taltmordet i Appojaure.
Under de ar som Thomas Quick var domd for mordet hann fallet preskriberas. I december 2008 tog Sture Bergwall, som han då bytt namn till, plotsligt tillbaka alla sina erkännanden och 2013 hade han friats fran alla misstankar om samtliga mord han tidigare dömts för, däribland morden i Appojaure.
– Om inte Quick lagt handskarna pa det hade det funnits hyggliga chanser att klara upp det har, har Leif GW Persson sagt angående dubbelmordet i Appojaure.
Han menade att mycket tydde pa att den sa kallade kroppsbyggaren var den verklige garningsmannen:
– Han var intressant, hoggradigt valdsbenagen, en tidigare straffad missbrukare med god lokalkannedom. Ingen trevlig figur!
Aven den i dag sedan länge pensionerade polisen Harry Brannstrom var inne pa samma spar i intervjun från 2014:
– Jag traffade den misstankte flera ganger, han var en mycket labil manniska.
Men kroppsbyggaren kommer det aldrig gå att utreda för det som hände i Appojaure sommaren 1984. Redan ett halvar efter att Thomas Quick hade erkant dubbelmordet tog han nämligen livet av sig genom att hugga av sig sjalv ena armen.
– Vi ar nog ocksa av den uppfattningen att garningsmannen inte lever i dag, inget talar emot det i alla fall. Det har fallet blir nog tyvarr aldrig uppklarat, har Harry Brannstrom sagt.
Med tiden har han kunnat lagga det blodiga taltmordet bakom sig. I dokumentärserien Morden i Appojaure som sändes på SVT i höstas, och finns att se på SVT Play, säger Harry:
– Min polisinsats, den var ju bedrövlig på sitt sätt, men måste ju göras av någon. Nu är den hanterad åt olika håll tycker jag, och man kommer ingen vart med någon uppklarning som jag ser det. Dom som har utrett det här tror jag har gjort det utifrån sina förutsättningar att komma någon vart, och jag tycker livet har ett annat mål än att älta det här något mer … utan hit men inte längre, så skulle jag kunna formulera mig.
Men minnesbilderna från den blodiga brottsplatsen är lika starka fortfarande och skogsdungen dar det brutala dadet skedde i Appojaure ligger fortfarande orord intill vagen mot Gallivare. Pa tallen intill platsen dar det holländska paret och deras talt höggs sönder sitter samma gamla vindpinade fagelholk kvar nästan 40 ar senare.
