Elin Nelly prisad av prinsessan Madeleine – jagar sexbrottslingar som utsätter barn: ”Vår skyldighet”

4 krimfall som skakat Sverige

Få arbeten väcker så starka reaktioner som det Elin Nelly gör. Hon är analytiker på Noa, Nationella operativa avdelningen inom polisen, och hennes område är sexualbrott mot barn på nätet.

Det innebär bland annat att hon sitter och tittar på filmer och fotografier och läser chattar för att hitta viktiga detaljer – detaljer som kan avslöja gärningspersonerna och även barnens identiteter, så att de kan få hjälp.

– Jag får ofta välmenande råd om att jag borde jobba med något annat, eller reaktioner om att det måste vara otroligt tungt, berättar Elin Nelly. Mitt jobb är inget jag berättar om på en fest i första taget, min upplevelse är att jag smutsar ner den trevliga stämningen då. Det är som att folk tar illa vid sig.

Den vanligaste reaktionen är ”Oj, det skulle jag aldrig kunna hålla på med!” Det är något som Elin funderat mycket över.

– Det är inte så att jag är en specialmänniska som gör att just jag står ut med att jobba mot övergrepp mot barn. Jag är en vanlig person, som vem som helst. Det är samhällets och vuxnas ansvar att stötta de här barnen, se till att de får bra liv. Det är min övertygelse.

Nu verkar något hänt i synen på det här yrket. SVT rapporterar att ovanligt många vill vara med och stoppa förövare efter Uppdrag gransknings serie Jakten, som handlade om sexuella övergrepp mot barn. Nästan 300 personer sökte nyligen till tio tjänster, många med helt annan bakgrunder än polis. Under intervjuerna hänvisade flera till dokumentären.

Vad är det då som gjorde att Elin Nelly valde det här jobbet?

– Jag känner att jag gör något meningsfullt, och hjälper de människor i vårt samhälle som absolut inte kan göra sin röst hörd, säger hon.

– Det finns inget mer utsatt än ett litet barn som blir utsatt för ett sexuellt övergrepp, kanske blir fotograferad eller filmad och sedan inte vågar berätta för någon. Det är vår skyldighet som vuxna att ta ett ansvar. Jag upplever att jag är bra på det här och kan göra skillnad.

Vi ses i ett avskalat rum på det stora polishuset på Kungsholmen i centrala Stockholm. Det är förbjudet att fotografera här inne, och inredningen är tråkig och opersonlig. Elin Nelly själv är raka motsatsen, hon brinner för sitt arbete och berättar livfullt och personligt.

Att stå på de utsattas sida är något hon har med sig ända sedan barnsben.

– Jag växte upp i en familj med stort samhällsengagemang. Vi hade familjehemsplacerade barn, sommarbarn, mina föräldrar jobbade politiskt, och på barnhem till exempel. Jag formades i en miljö där det blev naturligt för mig att engagera mig och ta de svagastes parti.

Engagemanget för kvinnor och barn går som en röd tråd i Elins yrkesliv. Först arbetade hon med barn och familjehemsplaceringar som socionom. Till polisen kom hon 2007, då som civil utredare när det gäller våld i nära relationer. Därefter arbetade hon mot människohandel, alltså organiserad brottslighet där kvinnor exploateras i prostitution. Det var då hon började ägna sig åt internationella kopplingar, och det har hon fortsatt med.

Förövarna är vem som helst

Brotten som hon och hennes kollegor utreder gäller främst svenska män, men i dagens digitala tillvaro sträcker sig kriminaliteten numera över hela världen. En gärningsman – för det är nästan uteslutande män – kan sitta hemma i sitt vardagsrum i en svensk småstad och swisha för att se övergrepp begås mot barn i på andra sidan jordklotet, som Filippinerna. Ibland gäller brotten också män som rest till platsen för att utnyttja barn.

Förövaren kan vara vem som helst, en gift småbarnspappa med bra jobb, någons trevlige granne, och inte alls bara någon ”ful gubbe”.

Det är ett gigantiskt arbete att sitta och granska materialet noggrant, det kräver envishet och uthållighet.

– Vi ska leta efter detaljer i den här filmen eller chatten. Hur kan vi identifiera barnet, vad är det vi ser? Hur kan vi identifiera gärningspersonen? Jag vill komma åt det stora – vilka organiserar, vilka tjänar pengarna?

Och visst påverkas man, säger Elin, även om hon och kollegorna har professionell handledning.

– Det är tufft att se ett litet barn gråta och skrika och utsättas för till exempel en anal våldtäkt. Att kunna resonera att ”det här är bara ett jobb” är ett önsketänkande. Min personliga uppfattning är att man påverkas och skadas på något sätt, till exempel i sin egen sexualitet. Det gäller att hitta ett sätt att hantera det.

Hon gör en paus och förklarar:

– Jag tror på transparens, ett lite mer filterlöst samhälle där du kan visa dig sårbar och berätta för din arbetsgrupp eller familj hur du mår.

Elin har själv tre barn, två söner och en dotter.

– Det är inte hela världen att komma hem och berätta att du varit upprörd och gråtit på jobbet. Det är inte hela världen för barn att inse att deras mamma inte är konstant glad och harmonisk. Jag tror på ett samhälle där barn få se föräldrar som är autentiska, det ger perspektiv. Ingen är en robot.

Lyckas du stänga av arbetet när du kommer hem?

– Ja, i den utsträckning som det går. Det är en stor kontrast att gå från att titta på ett övergrepp mot barn i samma ålder om dina egna till att gå hem och träffa dina egna barn som har det så bra. Då kan det bli lite kaos i skallen, en blandning av tacksamhet och skuld. Men du kan vara arbetsskadad och må bra, ha ett tufft jobb och ändå fungera hemma.

Och för Elin är det värt det.

– Jag väljer att jobba med utsatta, för det mår jag trots allt bäst av. Då bidrar jag, då finns det någon där som orkar i alla fall, eftersom det finns så många som säger att de inte orkar. Meningsfullheten trumfar den sekundära traumatiseringen.

Hon berättar om en annan – mer oväntad – tanke som hon har om vad jobbet han ge:

– Det berikar mig att se hur andras liv kan vara. Rent krasst: Att se det fruktansvärda lidande som finns i världen kan bryta ner mig, men det gör mig också mer tacksam över mitt eget liv. Det minskar risken för oro, stress och navelskådande när det gäller småsaker. Till exempel har jag nog inte samma höga krav på mig själv som förälder, och inte heller på mina barn när det kommer till småsaker i vardagen som människor som inte konstant matas med ondska.

Förra året förärades Elin Nelly Childhoodpriset, som delades ut av prinsessan Madeleine. Priset hyllar yrkesverksamma inom rättsväsendet som ”med mod och uthållighet skyddar barn mot sexuella övergrepp och exploatering”.

Så här sa generalsekreteraren Paula Guillet de Monthoux om Elin: ”Årets vinnare visar vad som är möjligt när man kombinerar mod, analys och internationella samarbeten”.

Elin Nelly är förstås glad för priset, men det som ger henne mest tillfredsställelse är när någon skyldig kan straffas, och när hon identifierar barn som kan räddas och få hjälp i sitt eget land. De olika ländernas poliser har stor hjälp av varandra.

– När vi får möjlighet att grotta ner oss i ett ärende tycker jag att vi lyckas. Vi har sjukt bra internationella samarbeten! Min erfarenhet är att de poliser vi kommer i kontakt med har samma driv och engagemang som vi.

Har din syn på män förändrats genom ditt arbete?

– Det är en intressant fråga. Min syn på män är… Elin blir tyst en stund.

– Den är komplex. Jag kan inte se mig själv reduceras till en person som tycker illa om män i allmänhet. Jag har många manliga vänner, en stor andel av mina kollegor är män och jag har två söner … Män i sig är inte sämre varelser än oss kvinnor, så klart, men jag har nog en medvetenhet och en kompetens om viss problematik och kriminalitet som drabbar män i mycket högre grad, och jag saknar männens engagemang i frågor som rör dem som grupp: Hur påverkar pornografi unga män? Hur kan män arbeta förebyggande mot sexualbrott mot barn?

Ser inte sin skuld

I SVT:s dokumentärserie Jakten märks det att många gärningsmän inte ser sin egen skuld. Det är något som Elin Nelly känner igen.

– Min erfarenhet från att ha tagit del av förhör är att de bagatelliserar sin handling. ”Det var ju en kvinna som erbjöd det här barnet.” De upplever inte att de varit delaktiga på samma sätt som om de träffat barnet på riktigt, även om det är de som betalat, regisserat övergreppet, förmått en annan vuxen att begå övergreppet eller förmått barnet att göra det mot sig själv. De kan bara stänga ner datorskärmen när de tittat klart, jag tror att det förmildrar deras skam och skuld.

Elin Nelly berättar att det finns forskning som visar att risken att du själv ska begå ett övergrepp, personligen, ökar för den som konsumerar övergrepp via datorn.

Något annat som visas i Jakten är pedofiler som uppmuntrar varandra. De skapar digitala nätverk där de anser att de är helt normala.

– Jag tror att det där är väldigt skadligt och farligt! Männen blir radikaliserade i de här forumen. Åsikter som de tidigare kopplat till skuld och skam ses plötsligt som legitima, och att det är samhället runt omkring som försvårar för dem att leva ut sina lustar. Att läsa de chattarna, att se hur grovt de pratar med varandra…

Elin skakar på huvudet åt det orimliga i vad de skriver.

– Kommentarerna är så sjuka att de nästan blir skrattretande, som att en 4-åring är ”so sexy” eller ”duktig” på det hon gör. De förvränger verkligheten. Tror de på riktigt att barnet vill det här?

Något som är slående är att det kommer in allt fler ärenden till polisen hela tiden. Det finns inget slut. Men att Elins och kollegornas jobb aldrig blir färdigt är inget hon tänker på.

– Det viktigaste för mig är att klara varje ärende så bra som möjligt. Det handlar om att göra skillnad i den stunden. Vem är det här lilla barnet, vem utsätter barnet? Vem är det som gör det här på order av en svensk som har förmågan att betala? Att då kunna använde de förmågor vi har och kunna lokalisera den lilla flickan, få henne omhändertagen och se till att de som utnyttjat henne och tjänat pengar på det blir lagförda i det landet – det är tillräckligt för mig. Jag har inte ambitionen att rädda hela världen. Men i den stunden är jobbet fantastiskt.