Ingen vet hur många kvinnor Robert mördade på sin grisfarm

Krim: Den nyfödda bebisen som försvann

Den unge polismannen suckar tungt när han stiger in i grisfarmens belamrade kontor. Där ligger högar med papper, gamla kartonger, klädesplagg, tidningar och böcker, allt huller om buller. På väggen hänger ett uppstoppat hästhuvud.

Grisbonden Robert Pickton är knappast någon vän av ordning.

Polisen har fått ett tips om att det ska finnas ett gevär som saknar licens någonstans i röran. Förstrött börjar polismannen söka genom bråten. Han drar ut lådor och kikar under sängen, letar i garderober och under diskhon. Så fastnar hans blick på en silverfärgad bag som ligger slängd utmed ena väggen.

Inuti ligger några böcker, ett par skor och så en inhalator med en klisterlapp. Han lyfter upp den i ljuset från fönstret och rycker till när han får syn på namnet: Sereena Abotsway. Han vet vem hon är.

Dna från 33 försvunna kvinnor

29-åriga Sereena växte upp hos fosterföräldrar och hade hamnat snett tidigt i livet. Hon bodde i Vancouvers slumområde, men trots sina drogproblem hade hon ändå god kontakt med sin fostermamma. Tillsammans hade de planerat firandet av Sereenas 30-årsdag, men en dag i augusti 2001 var hon bara försvunnen. Spårlöst. Och hennes öde delades av många ...

I flera år hade polisen arbetat med att lösa de många mystiska försvinnandena från Vancouvers fattigare delar. Ett femtiotal kvinnor – de flesta unga narkomaner och prostituerade – hade under en längre period försvunnit utan ett spår och fram till nu hade man fått förlita sig mest på kvalificerade gissningar och antaganden.

Men Sereena Abotsways inhalator förändrade allt.

Fyndet gjorde att polisen kunde utfärda ytterligare en husrannsakan på Roberts farm, och den här gången skulle man gå betydligt mer noggrant till väga.

Ganska snart stod det klart att Roberts grymhet saknade motstycke. I jorden, inuti husen och runtom på ägorna hittades spåren efter en systematisk och omfattande människoslakt som pågått i många år. Människokranier, avhuggna händer och fötter och blodiga kläder fanns bland fynden.

Sammanlagt fann polisen dna-spår från 33 försvunna kvinnor. Efter upptäckten beslutade polis och åklagare att samtliga byggnader på gården skulle jämnas med marken så att jorden skulle kunna genomsökas noggrant.

Robert greps och sattes i förvar. Enligt sin försvarsadvokat blev han ”mycket chockad” av det faktum att polisen tänkte riva hela hans grisfarm. Men det var tack vare ­Vancouverpolisens lite okonventionella metoder som den sanna bilden av massmördaren Robert Pickton skulle framträda.

Erkände till förklädd polis

Den 23 februari 2002 befinner sig ­Robert i häktet i Vancouver. Han äter en sen middag i sin cell. Han har varit häktad i två veckor och har just förts tillbaka efter ännu ett maratonförhör. Han är utmattad, förbannad och hungrig men petar håglöst i maten.

– De har mig. Den här gången har de mig, säger han till cellkamraten som sitter på britsen bredvid.

Han stryker några tunna hårtestar bak i nacken.

– Vad är det de har? undrar cellkamraten nyfiket.

Problemet är att jag blev slarvig på slutet, alldeles för slarvig

Robert Pickton

Robert dröjer med svaret. Som om han tvekar ifall han verkligen borde berätta, men så fortsätter han.

– De har gamla kroppar. Och så har de dna.

Cellkamraten nickar, men säger ingenting.

– Problemet är att jag blev slarvig på slutet, alldeles för slarvig. Men jag ville göra en till, så att det blev 50 jämnt. Jag skulle nått det magiska numret, femma nolla.

Cellkamraten skrattar lite kort och nickar instämmande.

Robert skrapar papperstallriken ren med sin sked, slickar sig om munnen och går och lägger sig på sin galonbrits. Han är trött och uppgiven, men övervakningskameran fångar ett litet leende som sprider sig över hans ansikte.

Samtalet mellan massmördaren och hans cellkamrat var en av åklagarsidans främsta bevis när rättegången mot honom drog i gång. Cellkamraten var nämligen inte någon vanlig kåkfarare, utan en förklädd polis just med uppdraget att få Robert att erkänna det han envist förnekade i polisförhören. Nu fanns hela det avslöjande samtalet inspelat med både ljud och bild.

Men trots det skulle utredningen av Pickton­morden bli en av de mest omfattande i kanadensisk rättshistoria och dessutom kosta hundratals miljoner kronor, och det dröjde flera år innan rättegången drog i gång, i januari 2007.

Han stod då åtalad för 26 mord utförda mellan 1995 och 2001.

Samtliga offer var unga kvinnor från samhällets baksida: narkomaner, prostituerade och tjuvar. Robert Pickton misstänktes ha lockat med sig sina offer, strypt eller skjutit dem och därefter gjort sig av med kropparna på farmen i Port Coquitlam utanför Vancouver i sydvästra Kanada.

Historierna om den galna grisfarmaren väckte förstås stor uppmärksamhet och avsky, inte bara i Kanada utan i hela världen. Snabbt växte också kritiken mot polisen i Vancouver för att de inte hade lyckats stoppa Robert Picktons mördande långt tidigare.

De hade inte saknat tillfällen.

Robert Pickton mördades i fängelset

Redan 1997 blev Robert Pickton anmäld för mordförsök av en narkotikaberoende prostituerad kvinna vid namn ­Wendy Lynn Eistetter.

Trots att kvinnan hade huggits med kniv och dessutom hade handbojor vars nyckel återfanns i Roberts byxficka så gick han fri. Polisen la ner förundersökningen med motiveringen att kvinnan inte var tillräckligt stabil för att kunna avge ett trovärdigt vittnesmål.

Två år senare, 1999, fick polisen ett tips om att Robert förvarade människokött i sin frysbox. Ett tillstånd utfärdades men någon husrannsakan gjordes aldrig. I efterhand är det ingen som har kunnat förklara varför.

Rättegången mot Robert Pickton pågick mellan januari och december 2007. Åklagaren valde att koncentrera sig på de sex mord där bevisen var starkast och Robert fälldes och dömdes till 25 års fängelse. De andra 20 morden har aldrig tagits upp i någon rättegång, eftersom Robert redan dömts till lagens strängaste straff.

Det verkliga antalet offer brukar dock anges till betydligt fler än de sex Robert dömdes för. Ibland 26, det antal han åtalades för, och ibland 49, det antal som han själv pratade om i de inspelade samtalet i häktet.

Men vad var det som drev denna medelålders grisbonde till att bli en av Kanadas värsta seriemördare genom tiderna? Vad förvandlade honom till ett monster?

Hela jäkla världen ­känner till mig

Robert Pickton

Det var inte mycket information om ­Roberts privata liv som kom till allmänhetens kännedom. Och själv har han envist hållit fast vid sin oskuld. Men kanske att en ledtråd kan härledas ur filmsnutten från övervakningskameran i häktet. Det går inte att ta miste på stoltheten när han skryter för sin cellkamrat:

– Du måste ha hört talas om mig, från tv eller tidningar. Alla känner till mig. Jag är redan en legendar. Hela jäkla världen ­känner till mig.

Efter 17 år bakom lås och bom blev ­Robert Pickton beviljad i februari 2024 att ansöka om dagpermissioner, men han hann aldrig vara ute i det fria. Bara tre månader senare, den 19 maj blev han attackerad av en medfånge. Fången Martin Charest bröt av ett kvastskaft som han tryckte in i ­Roberts ansikte. Han togs direkt till sjukhus, men hans liv gick inte att rädda.

Den 31 maj 2024 avled Robert Pickton, 74 år gammal. Hans mördare, Martin Charest, åtalades för mord och erkände. Hans förklaring var att han gjorde det för Robert Picktons offer.