Svenska Karina försvann spårlöst efter midsommarfesten – hennes kropp hittades i container

Mördad av sitt eget fan: Historien om Selena Quintanilla

Karina Holmer var född och uppvuxen i byn Ålaryd strax väster om Skillingaryd i Småland. Som liten var hon hästtjej och duktig i skolan. I tonåren började hon drömma om att komma ut i världen och se sig omkring. Det var framför allt USA som lockade.

Som 19-åring fick Karina, som var glad och positiv av naturen, möjlighet att besanna sin dröm efter att ha vunnit 10 000 kronor på en trisslott. För att kunna stanna länge i USA tog hon jobb som au pair. Gratis boende och extra pengar lät lovande.

I stället för att gå till någon av de stora auktoriserade agenturerna som utbildar tjejerna i hushållssysslor, förbereder dem för au pair-jobbet, fixar visum och bakgrundskollar familjerna som söker barnflickor, vände sig Karina till en icke-auktoriserad agent. Han kunde fixa en familj i USA direkt.

I mars 1996 flög sedan Karina, 20 år gammal, till Boston utan visum och med ett falskt id-kort i bagaget. Det var för att kunna gå på krogen – det är 21-årsgräns på krogar och nattklubbar i USA. Lagligt fick Karina bara stanna 90 dagar i landet utan visum, men det valde hon att bortse från.

Karina var stressad hela tiden

Under ett halvår skulle hon jobba åt fotografen Frank Rapp och hans fru, konstnären Susan Nichter, som au pair. Makarna var förmögna, hade två små barn och bodde i välbärgade förorten Dover söder om stan. De ägde även en studiolägenhet i konstnärsområdet Fort point i centrala Boston.

Karina trivdes utmärkt. Hon tog hand om barn och hushållssysslor på vardagarna. På helgerna åkte hon in till stan, festade till långt in på småtimmarna och sov över i Franks studio. Familj och vänner i Sverige fick intrycket att Karina levde sin dröm, men efter några månader började hon knorra till kompisarna. I ett brev till väninnan Charlotte sa hon sig vara trött på allt hushållsarbete:

”Det finns alltid så mycket att städa och jag är stressad hela tiden. Det här är inte riktigt som jag trodde det skulle vara.”

Till storasyster Johanna skrev hon bara att hon fått hemlängtan och därför tänkte åka hem tidigare. Men till dem båda sa hon att hon tyckte om barnen hon tog hand om. Hon skrev inte heller något negativt om Frank eller Susan. Tidigt på sommaren kom dock ett olycksbådande brev till tjejkompisen Ulrika:

”Någonting hemskt har hänt. Jag berättar mer när jag kommer hem.”

Blev utslängd därför att hon var så full

Fredagen den 21 juni kände Karina att hon ville festa till det lite extra på grund av att det var midsommarafton. Med tre vänner åkte hon till Boylston place och den trendiga nattklubben Zanzibar i Bostons teaterkvarter. Där hängde många utländska au pairer och en orsak till att Karina gillade Zanzibar var att det gick lätt att komma in med falskleg.

Under kvällen drack och dansade hon som om det inte fanns någon morgondag. Vännerna såg henne till och från. Varje gång de pratade med henne verkade hon ha druckit allt mer.

Framåt småtimmarna gick Karina ut och satte sig på gatan utanför Zanzibar. Hon trodde att vännerna lämnat henne, men det hade de inte. Hon var berusad och hade tappat bort dem, gick in igen och somnade på toaletten. En vakt ledde henne ut från klubben vid tre på morgonen.

Dörrvakten nekade henne inträde igen, sa att det var lika bra att hon gick hem och sov, att klubben snart skulle stänga i alla fall. Men i stället för att gå hem gick Karina in i en gränd i närheten där hon började sjunga och dansa med en uteliggare.

Här stötte hon även på 49-årige Herb Whitten från närliggande Andover, som varje helg åkte in till Boston för att på nätterna promenera omkring med sin vita pyrenéerhund. Han och hunden var iförda likadana Stålmannen t-shirts, ett trick han använde sig av för att få igång samtal och ragga tjejer när folk var på väg hem från krogen.

Spårlöst försvunnen

Timmarna som följde den tidiga lördagsmorgonen är det oklart vad som hände. I polisförhören lämnades motstridiga uppgifter. En manlig vän sa sig ha sett Karina sitta i en grå Mitsubishi utanför Zanzibar. Han ska ha försökt få henne att gå hem till Franks studio, erbjudit sig följa med, ha böjt sig in bilen och sagt:

– Kom nu. Du kom ju hit med oss.

Enligt killkompisen satt två okända män i bilen. En av dem hotade honom och sa:

– Gå bort från bilen din lilla fitta, annars krossar jag ditt huvud!

Tjejkompisar vittnade om att Karina sagt att hon skulle på privat efterfest, men inget om var den skulle äga rum. Ett annat vittne påstod sig ha sett henne gå ner för Tremont street strax före gryningen.

Om Karina bestämt sig för att gå till Franks studio för att sova skulle hon varit tvungen att korsa det skumma område som låg nära Boylston street, som i folkmun kallades för Combat zone för att så mycket otäckt hände där. Kvarteren var redan på 60-talet ökända för sina många strippklubbar, erotiska barer och en eskalerande gatuprostitution. Det var inte mycket tryggare på 90-talet.

Strypt till döds och hittad utan underkropp

På söndagsmorgonen den 23 juni, 30 timmar efter att Karina setts sista gången, rotade en hemlös man efter pantburkar och flaskor i en container nära Fenway park ett par kilometer från Zanzibar. Han såg en stor svart sopsäck som han öppnade och innehållet kom att förfölja honom länge i hans mardrömmar. Där låg en ung kvinnas överkropp.

Bostonpolisen tillkallades. Kriminalkommissarie Tommy O’Leary, en av de första på platsen, insåg snart att det var Karina Holmers överkropp som låg i sopsäcken, den svenska au pair som anmälts försvunnen dagen innan.

Sminket i hennes ansikte hade noga tvättats bort. Hela överkroppen hade tvättats, men märken på nacken vittnade om att hon innan dess blivit strypt med ett rep. Mest chockerande var att kroppen sågats av vid midjan och att underkroppen saknades.

Enligt Karina Holmers obduktionsrapport stryptes hon till döds vid niotiden på lördagsmorgonen innan hon sågades itu. Hennes plånbok saknades, så även hennes mobiltelefon av märket Nokia.

Ett stort antal misstänkta

Polisen undersökte värdfamiljen Karina bott och jobbat hos. Tidigare au pairer sa att Frank var märklig, lite äcklig, och varken han eller frun Susan kunde till att börja med ge något alibi för kvällen. De var aggressiva, ville inte samarbeta med polisen, anlitade dyra advokater och teg.

Vad som gjorde dem än mer misstänkta var att Doverpolisen kallats till deras hus dagen efter containerfyndet. Då hade grannar ringt in och sagt att det brunnit i en container på deras tomt. Polisen tog tester på de förkolnade resterna, men hittade varken spår av blod eller några mänskliga kvarlevor.

Studion i Fort point genomsöktes med specialtränad hund, men jycken hittade inget av intresse. Till sist avskrevs Frank och Susan från utredningen. De hävdade att Franks föräldrar varit på besök och att de umgåtts hela helgen. Föräldrarna intygade detta.

Näste person att granskas var Herb, mannen med den vita hunden. Han hade märkligt nog redan hunnit skaffa sig en bra advokat. Flera vittnen hade sett Karina med Herb innan hon försvann, så misstankarna mot honom var skäliga.

Herb berättade att han njöt av uppmärksamheten han och hunden fick tack vare sina stålmannentröjor. Däremot påstod han sig inte veta något om Karina.

Även Herb visade sig snart ha ett alibi. Han stoppades av polisen när han körde för fort på väg hem till Andover på lördagsmorgonen. Han hade omöjligt hunnit stycka en kropp, dumpa den i Fenway och sedan köra hemåt på den korta tiden. Om han ändå haft något med mordet att göra tog Herb sanningen med sig i graven, för bara ett år senare begick han självmord.

Ytterligare en misstänkt var John Zewizz, sångaren i industri-gothbandet Sleep Chamber. John misstänktes för att han bara bodde två kvarter från containern där Karinas kropp hittats. Detta samtidigt som hans texter och bandets shower präglades av morbida fantasier om bdsm och sadomasochism. Under tiden för mordutredningen gick John ner sig i ett eskalerande heroinmissbruk och bandet splittrades kort efter att han avskrivits som misstänkt.

Det fanns även en polis Karina haft ihop det med någon vecka innan hon mördades. Polisen hade hon träffat på Zanzibar där han jobbat extra som dörrvakt. Hans alibi var dock obestridligt då han befunnit sig på en ö utanför Boston hela midsommar-helgen.

Utredningen kör fast

Trots att det lades tusentals timmar på utredningen kring styckmordet och över 300 personer förhördes så kom polisen ingenstans. Ständigt nya återvändsgränder.

I december 1996 greps 36-årige fastighetsägaren Gregory Hammel, som tidigare åkt fast både för fyllekörning och kvinnomisshandel, efter att ha kidnappat och försökt våldta en 24-årig kvinna. Han hade lockat kvinnan med skjuts då hon kommit ut från Zanzibar.

Efter en dag i häktet ansåg distriktsåklagaren att Hammel skulle hållas kvar utan borgen då han var ”en fara för unga kvinnor”. Domaren höll inte med utan satte borgen till 80 000 kronor, vilket den rike Hammel inte hade några som helst problem att betala.

I tidningen Boston Globe sa polisen att man inte direkt misstänkte Hammel för mordet på Karina Holmer, men gärna skulle vilja prata med honom om vad han gjort den där kvällen.

Hammels advokat gick till motangrepp i samma tidning. Polisen hade inte sagt ett ord om att de ville prata med hans klient om Karina. Dessutom var det absurt, då inget talade för att Hammel skulle ha något med styckmordet att göra.

Polisen förhörde aldrig Gregory Hammel om mordet på svenskan, men Zanzibar blev av med utskänkningstillståndet eftersom de serverat henne sprit. Klubbens popularitet hade då redan svalnat. Den och andra klubbar och krogar kring Boylston place stängdes snart. Folk var inte längre sugna på att festa vilt där efter styckmordet. Framstegen i utredningen lyste dock med sin frånvaro.

Brottsplats saknas än i dag

Än i dag har polisen ingen aning om vem som mördade Karina Holmer eller vad som hände med hennes underkropp. Största problemet är att man inte hittat brottsplatsen, stället där mordet begicks. Kriminalinspektör Tommy O’Leary, han som först undersökt Karinas överkropp, sa i Southcoast today:

– Om du tittar på vilka fall som är olösta och lösta är en av de största skillnaderna om det finns en brottsplats eller inte. Brottsplatser innebär för det mesta fysiska spår som fibrer, fingeravtryck eller blod. Det hittar man inte lika lätt på en fyndplats.

Även avsaknaden av underkroppen hämmade utredningen. En av hypoteserna polisen hade var att mördaren delat kroppen på mitten för att dölja ett sexuellt övergrepp. Och allt som fanns i containern var ett halvt fingeravtryck på sopsäcken, ett halvt fingeravtryck som lika gärna kunnat komma från uteliggaren som hittade den.

På midsommarafton 2021, 25-årsdagen av mordet, la Bostonpolisen åter upp en bild av Karina på sin hemsida och skrev:

”All information, hur liten eller obetydlig den än kan verka, skulle kunna vara avgörande för denna flera decennier långa mordutredning.”

Polisens talesman John Boyle sa i Boston Globe:

– Vi försöker få igång folks minnen. Det här var ett brutalt mord … Det begicks förmodligen inte helt tyst.

Han hoppades få folk som tidigare inte vågat prata att ändra sig 25 år senare:

– Människor förändras och deras livsstil förändras.

Det har gått ytterligare fyra år nu. Polisens vädjan om nya uppgifter har inte lett till något av värde. Vad raden av utredare som varit inkopplade på fallet fortfarande frågar sig när de ligger sömnlösa om nätterna är vad det egentligen var för hemskt Karina syftade på i det sista brevet till kompisen Ulrika?