Lukas Ernryd: Därför är detta sämsta julen i mannaminne
Strindberg sa att “det är synd om människan”. Då levde han ändå på 1800-talet. Det framstår som rena paradiset jämfört med nådens år 2021.
Vi lever i den sämsta av alla tider.
Var ska jag börja?
Låt mig slå in den öppna dörren.
Pandemin är inte över. Nu talas det om att vi ska leva med viruset till 2024 innan vi kanske kan se slutet av den.
2024. Försök ta in det årtalet. Var det inte igår som 2024 var en framtid långt, långt bort? Nu är den här.
Så tydligen är man gammal också.
Bensinen är dyrare än champagne. Elen är så dyr att man får mer värme av en spruta heroin. Och få inte igång mig på matpriserna. Mitt blodtryck klarar inte det. Till råga på allt är Jansson på julbordet utrotningshotad och månglare säljer ansjovisburkar för astronomiska summor på Blocket.
Vi lever i apokalypsens tidevarv.
Det är lika bra att sluta äta. Stanna hemma. Då blir man i alla fall inte nerkörd av en elsparkscykel.
Allt är så fruktansvärt dåligt.
Inte ens teven erbjuder någon eskapism. Numera slåss streamingtjänsterna så desperat om publiken att de bombar ut serier som är så usla att inte en enda borde platsa på skärmar i busskurer.
Totalt skräp går i rutan.
Undantaget är Ernst. Detta fyrtorn av hopp och anständighet bland folk som vräker ut sig i hopp om några lajks.
Ju äldre jag blir, desto mer älskar jag Ernsts obotliga optimism. Jag omfamnar den som min sista droppe vatten.
Häromdagen satt Ernst på ett vindsloft och kände in husets själ. Han var så lycklig. Vuxenjollrade och filosoferade. Det var så vackert att jag började gråta.
Hade jag haft en promille av hans livsglädje skulle jag vara en lycklig man.
Men nu har jag inte det. Ingen har det. Just nu är jag bitter och olycklig. Tyngd av elände och brist på framtidstro.
Dock kunde ingenting förbereda mig på den smäll jag fick av SVT:s granskning av ensamheten i Sverige.
Det satte allt annat i perspektiv.
Ensamheten är enorm
Från 2018 till 2020 har över 400 människor legat döda i sina hem i minst en månad. Elva individer hade legat i tio år. Det är så fruktansvärt att jag inte vet var jag ska ta vägen.
De är saknade av ingen.
Det går inte att ta in. Jag försökte en sömnlös natt, men lyckades inte. Tankarna bara snurrade.
Vad är ett samhälle värt om vi inte tar hand om varandra? Hur kan ett land kalla sig rikt, om det inte minskar sin nästas ensamhet?
Något borde verkligen göras. Och det kan vi. Tillsammans.
Så jag har bestämt mig för att avlägga ett löfte. Att försöka se bortom min egen småaktiga olycka. På julafton ska jag inte bara tänka på vem som eventuellt sitter ensam. Jag ska sluta tveka – som jag alltid gjort innan – och bara slå numret.
Höra av mig. Säga hej. Försöka tända ett ljus i mörkret.
Elpriser, drivmedel och dyr mat är världsliga ting som vi kan stå ut med. Men vi kan inte leva i ett land där människor sitter ensamma.
God jul.
Se också: Ofrivilligt ensam i jul? - så kan du hantera det
