Så har äldreomsorgen förändrats genom tiderna – från fattighus till språkkrav
Kritiken är uppseendeväckande – men den är inte ny.
Från rotehjon och fattighus, till hemsamariter och språkkrav – så här har den svenska äldreomsorgen sett ut genom tiderna.
Experten: "Djur har bättre skydd än äldre i Sverige"
I det gamla bondesamhället var generationsboende vanligt. Den äldre generationen flyttade till ett undantag på gården när den yngre tog över driften. Ofta bodde tre generationer tillsammans, ibland fyra.
För den som inte hade familj som kunde ta hand om dem var det fattighusen som gällde. Åldringsvård var synonymt med fattigvård och inhysehjon som av ålderdomssvaghet eller sjukdom inte kunde arbeta alls blev utauktionerade till någon familj eller hänvisade till fattigstugan.
De låg ofta i anslutning till kyrkan och trots att de kallades fattighus var de ofta en form av försörjningshem. Ibland krävdes det att de intagna utförde lättare arbete efter förmåga för mat och husrum.
De som inte fick plats i fattighusen fick bli rotehjon eller "dyngenhjon" och tvingades att "gå på socken". Det innebar att de vandrade runt bland gårdarna i en socken, och bodde hos en bonde där de skulle göra rätt för sig genom att hjälpa till i några dagar eller veckor innan de fick flytta till nästa gård. Socknens bönder hade ett ansvar att ta emot rotehjonen, men det var en otrygg tillvaro där gamla och fattiga fick sova där gården hade plats för dem; i ladugården, i drängstugan, eller om de hade tur, i boningshuset.
1847 fick socknarnas fattigvårdsstyrelser ansvar för fattiga och gamla togs om hand.
1862 bildades kommunerna, hela 2 453 primärkommuner baserade på socknarna och fick ansvar för fattighus, rotehjon, fattigauktioner.
Mot slutet av 1800-talet började fattighusen ersättas av ålderdomshem och det första kommunala ålderdomshemmet öppnades i Göteborg 1896.
Debatten om äldreomsorgen rasade redan då, och 1908 skrev svenska fattigvårdsförbundets tidning att ”Kreaturen får bättre vård, ty deras vanvård straffar sig ekonomiskt”.
#hemtjänsthaveriet
Efter ett långt yrkesliv förväntar vi oss en trygg ålderdom. Men hur trygg är den i dag?
I Allas granskning av hemtjänsten berättar vi om vanvården och om dem som gör sitt yttersta för att hjälpa. Om systemfel men också om de goda exemplen.
Ta del av hela granskningen Hemtjänsthaveriet här
1914 blev den allmänna pensionen pensionsförsäkringen från 67 års ålder verklighet i Sverige. Det var en av världens första allmänna folkpensioner som omfattade nästan hela befolkningen – och bakom beslutet låg en önskan att komma bort från fattigvården.
Några år senare, 1918, kom en ny Fattigvårdslag som förde över ansvaret för de äldre till kommunerna: Fattigstugor, auktioner och rotegång förbjöds. Kommunerna fick tio år på sig att lösa ålderdomshemsfrågan.
På 1920-talet blåste andra vindar och idén om pensionärshem, för de nyblivna folkpensionärera väcktes. Dessa skulle vara små och praktiska, med ett rum, kokvrå och enkel toalett.
1938 har kommunerna äntligen uppfyllt kravet om ålderdomshem, åtminstone nästan: 80 procent av landets 2408 kommunerna har ålderdomshem, antingen i den egna kommunen eller delat med grannkommun.
Parallellt införs 1939 ett statsbidrag till pensionärshemmen, som ska ta Sverige ”ännu ett steg bort från fattigvården”.
Efter krigsslutet, 1948, kommer en ny folkpensionsreformen som gör att fler äldre får ekonomisk möjlighet att flytta till dessa pensionärsbostäder.
Reportagen som förändrar äldreomsorgen
Men så kliver Ivar Lo Johansson, en av dåtidens vassaste pennor och mest inflytelserika samhällsdebattörer in på arenan och skriver en uppmärksammad artikelserie om verkligheten på ålderdomshemmen. Ivar Lo Johansson var 48 år gammal och hade sett ålderdomshemmen med egna ögon:
"När min mor blev gammal föreslog hon själv att hon skulle gå in på ett ålderdomshem. Jag fick en stor del av mina bekymmer för henne avlastade på en institution som ingen ville tala riktigt öppet om, men som ändå fanns där som något som var nästan oeftergivligt. Här tappade hon lusten att leva. Hon levde dock på ålderdomshemmet i tre månader, en hel gul, vacker höst. Jag hade en besk smak i munnen kvar efter händelsen den hösten."
Artikelserien publiceras av tidningen Vi och är en både ambitiös och polemisk genomgång av svensk åldringsvård. Tillsammans med den då välkände fotografen Sven Järlås har Ivar Lo besökt så många ålderdomshem som han kunnat i hela Sverige.
Reportagen är bildbaserade med Ivar Los ingående beskrivningar av misär, kompletterade med förslag på förbättringar.
”Ålderdomshemmen har blivit en avlastningsplats för folk som man annars inte vetat var man skulle göra av. Många unga med asocialt förflutet, försumliga familjeförsörjare, mödrar med barn, barn, en grupp med nomadtendenser, svårt störande, tjuvar. Åldringarna, för vilka hemmen varit avsedda, har känt sig jämställda med dem.”
I en intervju sa Ivar Lo Johansson:
– Ålderdomshemmen fungerade då ofta som när man förr föste de gamla till ättestupan, eller slog dem med ätteklubban.
Vissa hävdar att det var Ivar Lo-Johanssons reportageserie som drev fram en förändrad samhällssyn på äldre, och deras rätt att bo kvar i sina hem.
Om det var samhällsdebattörens Ivar Lo Johanssons verk eller tidsandan är svårt att säga, men äldreomsorgen förändras radikalt under den här perioden och 1950 är Röda korset i Uppsala först ut med att erbjuda hemtjänst.
De kallades ”hemsamariter” och var ofta hemmafruar som fick en symbolisk summa för att de besökte äldre och funktionsnedsatta i deras hem för att ge stöd och praktisk hjälp.
Arbetsplikten försvinner
1956 kom den första stora statliga utredningen om svensk äldreomsorg, Åldringsvårdutredningen. Den ledde till en ny socialhjälpslag som tar bort bestämmelser om arbetsplikt och diciplinära åtgärder mot boende på ålderdomshem. Med det vill man tvätta bort ålderdomshemmens karaktär av fattigvård. En ny princip blir gällande, kvarboendeprincipen, att äldre ska bo kvar hemma, med hjälp, istället för att flytta till ålderdomshem.
1964 kommer en ny reform; Bättre åldringsvård, som syftar till att öka satsningen på bättre bostäder, bygga ut insatser för att äldre ska kunna bo kvar hemma samt att bygga ut långtidssjukvården. Bostäder för äldre skulle vara en del av den allmänna bostadsförsörjningen, och vara kommunernas ansvar. Och 1965 tas statsbidraget för byggandet av nya ålderdomshem bort. Nu ska kvarboendeprincipen införas över hela linjen.
Två år senare, 1967, finns hemtjänstverksamhet i samtliga kommuner. Hemsamariterna – föregångarna till dagens vårdbiträden inom hemtjänsten – var ofta timanställda och hade en förhållandevis låg lön. Just den låga lönekostnaden var en bidragande orsak till att hemtjänsten sågs som en mindre kostsam omsorgsform jämfört med ålderdomshemmen.
Året därpå, 1968, ändras socialhjälpslagen ändras så att kommuner blir skyldiga att bedriva uppsökande verksamhet för att skapa trygghet och garanti för en god personlig vård och omvårdnad av äldre.
På 1970-talet utvecklas ett alternativ till både ålderdomshemmen; nämligen servicehus, där de boende har egna lägenheter och betalar hyra, det finns gemensam restaurang och hobbyrum och personal som är anställd av den kommunala hemtjänsten. Servicehusen ansågs ersätta ålderdomshemmen.
1974 infördes nya statsbidragsregler för social hemhjälp. I bidragsunderlaget ingick även kostnader för hår- och fotvård, badservice, matdistribution, snöröjning och hemhjälpsledare.
1982 kom återigen en ny socialtjänstlag, och då lagregleras hela äldreomsorgen för första gången. Självbestämmande och att kunna bo kvar i sin bostad, slås fast som mål.
Privata företag släpps in i äldreomsorgen
Fram till nu har all omsorg skett i antingen familjens, kyrkans eller samhällets regi, men 1991 klubbas en lagändring som tillåter privata företag att leverera äldreomsorg och privatiseringen av äldreomsorgen tar fart.
Ädelreformen 1992
Ädelreformen som dagens äldreomsorg fortfarande vilar på trädde i kraft 1992.
Den innebar att kommunerna får ansvar för både omsorgen och långvarig fysisk vård. Personal och ansvar förs över från landstingen (det som numera är regionerna) till kommuner som tar över sjukhem och långvårdsavdelningar. Kvarboendeprincipen skärps så att även den med stora vårdbehov så långt det är möjligt ska bo kvar hemma. Hemsjukvården förblir i huvudsak landstingens ansvar.
2003 riksdagen beslutar att skärpa tillsynen av äldreomsorgen genom att inrätta äldreskyddsombud vid samtliga länsstyrelser, men den rollen blir inte gammal, för 2010 skrotas äldreskyddsombuden igen, och Socialstyrelsen tar över länsstyrelsernas tillsyns- och tillståndsverksamhet enligt socialtjänstlagen (SoL) i sex regionala tillsynsenheter.
2012 utser regeringen utser en nationell äldresamordnare på socialdepartementet, med uppgift att driva på förbättringsarbetet, samordna insatser mellan stat, kommuner och landsting, och se till att de mest sjuka äldre får bättre vård.
Statlig satsning för att höja kvaliteten
2013 får IVO, Inspektionen för vård och omsorg, i uppdrag att utöva tillsyn över äldreomsorgen, och ansvarar sedan dess för tillsyn enligt både Socialtjänstlagen (SoL) och Hälso- och sjukvårdslagen (HSL), där äldreomsorgen regleras.
2015 inleds en utredning av nationell kvalitetsplan för äldreomsorgen. Utredningen är klar två år senare, 2017, och har kommit fram till att en legitimation för undersköterskor ska utredas, att det ska bli lättare för äldre att välja ett multiprofessionellt team och att ett nationellt kunskapscentrum om äldre ska inrättas. Den planen föreslås genomföras under åren 2019-2034 och är alltså fortfarande i genomförandefasen.
2020 lanseras Äldreomsorgslyftet, en statlig satsning som ska höja kvaliteten inom äldreomsorgen genom att ge kommunalt anställd personal möjlighet att utbilda sig på betald arbetstid, finansierat via statsbidrag. Satsningen är främst riktad mot vårdbiträden och undersköterskor, med syfte att stärka kompetensen och öka andelen heltidstjänster. Målet är att förbättra arbetsvillkor och bemanning.
2020 inleds ännu en utredning för en ny äldreomsorgslag, denna gång driven av behovet att tydliggöra äldreomsorgens uppdrag, stärka patientsäkerheten efter pandemin och bättre möta en åldrande befolkning.
Språkkrav, registerkoll och kanske ledarutbildning?
2025 trädde en ny socialtjänstlag i kraft, som ska göra äldreomsorgen mer förebyggande, lättillgänglig och kunskapsbaserad. Fokus skiftar med den nya lagen från behovsprövade insatser till att erbjuda tidigt stöd utan omfattande utredningar, samt att öka möjligheten till insatser utan biståndsbeslut.
1 juli 2026 får Kommunerna får lagstöd för att kontrollera nyanställda mot belastnings- och misstankeregistret, inom hemtjänst och äldreomsorg. Kontrollen är till skillnad från i skola och barnomsorg inte obligatorisk och gäller vid nyanställning.
Från samma datum införs också ett språkkrav. Det blir arbetsgivarnas ansvar att se till att personalen har tillräckligt god svenska för att kunna ge trygg och säker omvårdnad.
Under våren 2026 har regeringen tillsatt en utredning för att stärka ledarskapet i äldreomsorgen. Utredaren har i uppdrag att lämna förslag på en obligatorisk ledarskapsutbildning för chefer i äldreomsorgen, men syfte att säkerställa trygg och säker vård och omsorg för äldre.
Artikeln är en del av Allas granskning Hemtjänsthaveriet. Nya delar i granskningen publiceras varje dag på allas.se med start 15 april till och med 21 april.