De ville genomföra det perfekta mordet – 14-årige Bobby blev deras offer

Krim: Den nyfödda bebisen som försvann

Den 21 maj 1924 promenerade fjortonåriga Bobby Franks som vanligt hem från den prestigefyllda skolan Harvard School för pojkar.

Hemmet i South Kenwood låg i Chicagos, och kanske hela landets mest lyxiga område – en plats som präglades av lugn, stora egendomar med ståtliga, överdådiga hus. Han hade kortbyxor på sig som alla pojkar på den här tiden, men hade varit och provat ut sina första långbyxor. Det var dags att växa upp.

Då saktade en lyxig bil, en Willys-Knight roadster, upp vid hans sida och han kände igen passageraren. Det var grannen och vännen från tennisklubben – Richard Loeb, en nittonårig mycket framgångsrik student som var både populär och karismatisk.

Loeb ville att Bobby skulle hoppa in i bilen, för han hade en fråga om ett tennisracket som han ville köpa.

Efter lite övertalning satte sig Bobby i bilen. Han skulle ju få skjuts hem.

Vid ratten satt Richards goda vän Nathan Leopold. Tillsammans hade de under flera månader planerat det perfekta brottet. Det enda de behövde var ett offer. Under lång tid hade de bollat med varandra – skulle de döda en av deras pappor eller kanske en bror? Till slut kom det fram till att det skulle orsaka för mycket uppmärksamhet. De behövde ett lätt offer – ett barn. Det blev Bobby.

Kvävdes till döds och fick saltsyra över sig

Strax efter att Bobby satt sig i framsätet i bilen tog Loeb fram en mejsel, kastade sig över honom, höll för hans mun samtidigt som han slog mejseln över hans huvud om och om igen.

Sedan drog han bak Bobby till baksätet, tryckte ner en trasa med kloroform i hans hals. Det var kvävning som blev den slutgiltiga dödsorsaken.

Med Bobbys döda kropp liggande på golvet i bilen körde de sedan vidare mot den plats nära Wolf Lake där de skulle gömma honom. Allt var planerat. Nu behövde de bara vänta in mörkret. De stannade till vid en korvkiosk för att köpa något att äta, allt för att fördriva tiden, och åt sedan tillsammans i bilen utan några känslor kring att ett dött barn låg där.

I skymningen tog de sig sedan till en kulvert intill några järnvägsspår. De tog av Bobbys kläder tills han var helt naken, hällde saltsyra över hans ansikte och kön för att försvåra identifiering.

Till sist tryckte de in honom i kulverten och lämnade platsen.

Men Leopold glömde något. Hans glasögon blev kvar inte långt från Bobbys kropp. Klart synliga på gräset. Det här skulle bli avgörande för hela den kommande polisutredningen.

Nu gick de in i nästa steg av sin plan. De postade ett förskrivet brev till Bobbys pappa där de berättade att de kidnappat Bobby och ställde krav på en lösensumma. Sedan ringde Leopold hem till familjen och berättade samma sak och att de skulle få instruktioner om de bara inte blandade in polisen.

Pappa Jacob Franks hade då varit ute och letat efter sonen under många timmar och hans mamma som tog samtalet hade svimmat när hon fick veta vad som hade hänt.

Inte för att detta bekymrade Leopold eller Loeb – de hade fullt upp med att göra sig av med Bobbys kläder, tvätta sätena på den hyrda bilen, göra sig av med skrivmaskinen som Leopold skrivit brevet på och slänga mejseln. Därefter spelade de kort hela natten.

Polisens två viktigaste ledtrådar

Dagen efter kom utpressningsbrevet fram. Det var extremt välformulerat och välskrivet vilket antydde vilka förövarna kunde vara, men Jacob Franks gick till banken och ordnade fram pengarna. Han pratade också med polisen.

Sedan ringde Leopold en andra gång och nu hade han extremt invecklade och avancerade instruktioner till pappan. Allt blev avbrutet när pappan missade en adress där han skulle få nya instruktioner.

En avgörande händelse gjorde allt meningslöst dessutom.

Bobbys kropp hade nämligen hittats av en fabriksarbetare på väg hem från jobbet.

Vid en första anblick av kroppen gick tankarna till något sexuellt eftersom Bobby var naken. Eftersom homosexualitet dessutom var förbjudet kunde bara det antyda kriminellt beteende enligt polisen. Men man trodde också först att glasögonen tillhörde Bobby, innan de förstod att det nog var mördarens glasögon.

Kidnappningsbrevet och glasögonen blev polisens viktigaste ledtrådar.

De skickade brevet på analys och experten kunde utröna att det var skrivmaskinen Underwood portable typewriter som använts och att två tangenter, bokstäverna t och f, var något defekta. Hittade man skrivmaskinen skulle man direkt veta om den använts för att skriva brevet.

När det gällde glasögonen var det svårare. Modellen med runda glas var mycket populär vid tiden, men dessa hade en speciell detalj – gångjärnen, som bara användes av en tillverkare i Chicago.

Polisen tog kontakt och tack vare en hjälte till anställd hittade man rätt. Han hade helt enkelt gått igenom över 50 000 beställningar i arkivet och hittat vilka som beställt en viss styrka av just denna modell.

Det var tre personer – en kvinna som hade sina glasögon kvar, en man som befann sig i Europa och en viss Nathan Leopold – en nittonårig son till en enormt förmögen familj.

Han bodde tre kvarter från Bobby och var ansedd som ett geni som studerade ett dussin språk. Han var dessutom antagen till Harvard Law School till hösten och som när han testades hade ett sådant högt IQ att det inte fanns på skalan.

Det var inte konstigt att polisen först knappt kunde tro det, men de behövde förhöra honom. För att undvika spekulationer tog de honom till ett hotellrum.

Polisen trodde inte på hans förklaring

Reportrar satt redan bänkade på polisstationen dag som natt. De hade blivit som galna när Bobbys kropp hittades. På 20-talet fanns sex dagstidningar i området och alla slogs om läsarna. Tidningarna kom ut två gånger om dagen – morgon och kväll, alla förväntade sig det senaste om barnmordet.

Leopold hade en mycket bra och trovärdig förklaring till varför hans glasögon hittats nära Bobbys kropp. Det var nämligen vida känt att han var en entusiastisk fågelskådare som hade kurser i ämnet. Han var ofta i det avlägsna området av det skälet.

Leopold hade några år tidigare bestämt sig för att hitta en av de mest ovanliga sångfåglarna i USA – Kirtland´s Warbler – det var ett dyrt projekt, men hans pappa var rik.

Allt blev dessutom dokumenterat. Leopold hittade till slut några av dessa små fåglar som var i full gång att ta hand om sina ägg i ett bo – han såg till att allt filmades.

Man kan se när han matar en av dem – mycket ömsint och gulligt på filmen. Men det ingen vet då är att han senare åker han tillbaka – dödar fåglarna, förstör boet och gräver upp trädet för att ha i sin privata samling.

Förklaringen hjälpte inte heller Leopold. Den var god, men polisen och den ansvariga åklagaren Robert Crow tvekade – glasögonen var för fina för att ha legat ute i så många dagar.

Man beslöt sig därför för att undersöka hans rum och det gav en del resultat. De hittade en pistol som han inte hade licens för och ett långt brev till en Richard Loeb – där det antyddes att deras vänskap var något mer.

För att få mer information om Leopold skulle även Loeb bli förhörd. Det visade sig att båda hade exakt samma historia.

Den aktuella kvällen hade de kört runt i Leopolds bil, plockat upp några tjejer, flirtat och sedan kört hem sent.

Det verkade hopplöst.

Hittade den aktuella skrivmaskinen

Då klev två juniora journalister – Mulroy och Goldstein från Chicago Daily News in på scenen. De hade fått tips om vilka som var misstänkta och började göra egna undersökningar, vilket uppmuntrades av de flesta tidningar på den här tiden.

Fördelen var att de gått på samma skola som de två misstänkta och började prata med gemensamma skolkamrater. De fick då veta att Leopold haft just en sådan skrivmaskin som det letades efter. Han hade använt den för att skriva ut anteckningar åt dem och som tur var hade några sparat dessa papper.

Reportrarna skickade anteckningarna vidare till polisen som lät samma expert analysera även dessa. Det var ingen tvekan – de var skrivna på samma skrivmaskin som kidnappningsbrevet. Samma fel på bokstäverna t och f.

För detta prisades Mulroy och Goldstein med Pulitzerpriset och deras upptäckt var en enorm framgång för utredningen. Både Leopold och Loeb kunde gripas.

Gärningsmännen öppnar upp och berättar allt

På kvällen insåg mördarnas föräldrar att deras söner inte skulle komma hem över natten och de skickade därför nya rena kläder med familjens chaufför. I all välmening berättar chauffören för polisen att Leopold omöjligt kan vara ansvarig, för hans bil hade stått i garaget hela den dagen och hela natten.

Åklagaren Crow skrek rakt ut när han fick veta det och när han berättade vad han hört för Loeb i enskilt förhörsrum, så var allt klart. Loeb bröt ihop och berättade allt. Crow gick därefter vidare till Leopold och säger att Loeb lägger skulden på honom och då öppnar han också upp.

De verkade vilja skryta om sin fantastiska och geniala plan. Snart grävde de ner sig i alla små detaljer och framstod som helt obekymrade av hela situationen.

– Det fanns ingen känslomässig orsak. Det var en rent intellektuellt handling, sa Leopold under förhöret.

– Det var ett experiment, precis som i kemi eller psykologi.

Målet hade varit det perfekta mordet. De började planlägga allt sex månader innan genom att skapa en fejkad identitet, Morton D. Ballard, som var den som skulle hyra bilen där brottet skulle ske. Deras historier stämde väl överens ända fram till vissa förlopp kring själva mordet. Det kunde aldrig utredas, men spelade ingen egentlig roll. De ansåg enligt den amerikanska lagen lika skyldiga båda två.

– Idén om det perfekta brottet hade fascinerat mig i många år, har Loeb berättat i förhören.

När de erkänt gick storyn ut i media, som blev om möjligt ännu galnare. Allt kring de två privilegierade unga männen skulle analyseras på alla sätt möjliga.

Tidningar tog in ansiktsologer för att bedöma killarnas huvudform, kriminella tecken på öron, haka och så vidare. Man kommenterade Loebs feminina drag, Leopolds maskulint, aggressiva och sexuella drag. Folk var fascinerade av allt.

De två mördarna åkte dessutom på något av en mordturné där de visade både polisen och pressen platser och händelser. De verkade älska det.

Hade förenats i en pakt på ett tåg

När det började närma sig rättegång kallades flera psykologer in för att mer ansvarsfullt försöka förklara hur dessa två unga män med alla fördelar i livet och stor framgång – med vänner, stadiga familjer och akademiska meriter på högsta nivå – kunde begå ett sådant fruktansvärt brott som barnamord.

Tydligen hade Leopold och Loeb i all tysthet förenats i en pakt under en tågresa tre år tidigare. De var på väg till Leobs föräldrars enorma palatsliknande herrgård i Michigan när de båda börjar erkänna saker för varandra – hemligheter.

Leopold berättade om sina homosexuella tendenser, Loeb förklarade att han ville vara kriminell och att han redan begått många brott, men att han ville bli mer avancerad. De behövde varandra på helt olika sätt. Leopold fick Loebs närhet och förtrolighet och Loeb kunde avancera kriminellt.

De började stjäla bilar, göra inbrott i hus och annat. Spänningen lockade dem båda och tanken om att stå ovanför lagen var gemensam. Leopold gillade Friedrich Nietzsches tankar om övermänniskan.

Åklagare Crow ville överbevisa dem om detta. Han och staden hade fått se Bobbys unga skolkamrater bära hans kista till graven och hur i tre familjer blivit förstörda av deras brott.

Leopold och Loebs föräldrar var förtvivlade över sina söners agerande, men ville inte att de skulle möta döden som straff. Därför anlitade de Clarence Darrow – den absolut mest kända advokaten vid denna tid. Han var känd som strategisk, dominerande i rättssalen och dessutom emot dödsstraff.

Vad skulle straffet bli – Döden eller livstids fängelse?

Nu blev det egentligen ingen riktig rättegång eftersom de erkänt sig skyldiga, utan i stället handlade allt om vilket straff de skulle få – livstid eller dödstraff.

Många vittnen berättade vad de sett, psykologer la fram sina resultat och annat som kunde tillfredsställa de runt 200 journalister som var på plats i augusti 1924.

Under hela tiden satt både Leopold och Loeb förvånansvärt lugna i sina stolar. De verkade helt obrydda, skrattade ibland och gjorde livet svårt för sin advokat Clarence Darrow eftersom de uppfattades som både nonchalanta och bortskämda.

Han gjorde något som man egentligen hört talas om tidigare – han drog in deras barndom i rättssalen. Ingen av psykologerna ansåg dem nämligen lida av någon psykisk sjukdom i lagens mening.

Advokat Darrow spann vidare på uppväxten med berättelser om ett liv med enbart guvernanter och barnflickor där Leopold blivit sexuellt utnyttjad och Loeb hårt kontrollerad.

Psykologerna gav sina utlåtande som handlade om narcissism, känslomässig kyla, omognad, grandiosa självbilder och behov av spänning och dominans. Den viktigaste punkten var att de tillsammans var betydligt farligare än en och en.

Efter tolv timmars slutanförande av Darrow kom domen – båda två dömdes livstids fängelse för mordet och 99 år för kidnappningen.

Leopold och Loeb flyttades till två olika fängelser, efter sex år återförenades de när Loeb omplacerades. De tillbringade mycket tid ihop och skapade bland annat en framgångsrik skola för internerna tillsammans.

Några år senare 1936 knivhöggs Loeb till döds av en annan medfånge i duschen. Det gjorde Leopold så förtvivlad att han placerades i en speciell psykiatrisk cell under flera månader.

Därefter ägnade han en hel del tid med att försöka bli frigiven och det blev han. 1958 – efter 33 år i fängelse lämnade han grindarna bakom sig.

Han jobbade därefter som medicintekniker för en kyrklig organisation i Puerto Rico, ägnade sig åt fågelintresset och skrev en bok om det. Han gifte sig, men sågs besöka gayklubbar på ön. Han dog i en hjärtattack 1971, 66 år gammal.