Boken Till dig som famlar: Korsdragspoesi är en mix av självbiografi och korta dikter, dessutom med illustrationer av Stina Wollter. Pia Eriksson har valt att göra nedslag i händelser som påverkat henne mycket, som en destruktiv relation, när hon gick in i väggen, och när hon fick en diagnos.

Det är personligt, men samtidigt allmängiltigt. Vem har inte haft svårt att säga nej, velat prestera på topp eller längtat efter att bli bekräftad?

– Undertiteln valde jag för att jag vill nå fram till dem som famlar i livet, och jag tror att alla gör det ibland. Det kan vara lite avigt att vara människa, och det yttrar sig på många olika vis och i många olika åldrar. Det behöver inte betyda att livet alltid är helt mörkt, utan att det finns många olika nyanser, säger Pia.

Vad har ditt eget famlande bestått av?

– Mycket ångest, låg självkänsla och för många hastiga beslut som tagit mig på avkrokar i livet. Men sen har jag försökt att hitta rätt väg för mig, mycket genom terapi.

Epilepsianfallet blev en vändpunkt

För två år sedan vaknade Pia Eriksson upp i en sjukhussäng med fasansfulla smärtor. Hon fick veta att hon drabbats av ett epileptiskt anfall – det andra i hennes liv. Hon hade krampat så illa att hon krossat en ryggkota. Det blev en vändpunkt som gjorde att Pia förändrade sitt liv.

För att backa bandet är Pia från Gävle, och bor numera i småländska Vimmerby. Hon beskriver sig som uppvuxen i en ”normal Svenssonfamilj”.

– Det fanns en oförmåga att samtala om känslor, men den är inte speciellt ovanlig. Jag hade två heltidsarbetande föräldrar, det var ordning och reda och tryggt – men inom mig pågick en oro. Jag hade en så stark vilja att passa in, att vilja tillhöra. Det är genant att ha ett så stort bekräftelsebehov, men det är viktigt att prata om det.

När Pia var lite över 30 hände något som sänkte hennes självkänsla ytterligare. Hon lät en manlig kompis som behövde bostad flytta in ett tag. Han förvandlades. Bit för bit rev trasade han sönder hennes gränser och tog kontroll över hennes liv.

– Det var läskigt att skriva om det i boken, men jag vill ta upp det för dem som är i den situationen nu. Jag vill våga beskriva hur det är när ens gränser flyttas en bit i taget. Jag mådde väldigt dåligt den perioden, och ville vara till lags, ha god stämning, inte tro illa om andra människor.

Destruktiva relationen: ”Man krymper sig lite i taget”

I dag tänker Pia att hon egentligen borde reagerat starkt på varje enskild liten händelse.

– Men när en människa börjar ha åsikter om allt från ens kläder til vem man kommunicerar med så är det lätt att börja tvivla på sig själv. Det är som att man krymper sig lite i taget tills man en dag ryms i en liten, liten låda.

Mannen försökte kräva mer än vänskap, och när han flyttade ut gick det helt överstyr. Han hotade och förföljde. Pia polisanmälde till slut, och mannen dömdes till fängelse.

Idén om att prestationer hade högre värde än återhämtning har funnits med Pia sedan hon var liten. Den känslan gjorde att hon som vuxen gick in i väggen. Hon jobbade inom turism och gav allt.

– Jag levde mitt arbete. Att säga ja och vara tillgänglig trodde jag hade ett mycket högre värde än att säga nej. Jag ville ständigt finnas där och levde i tron att allt hängde på mig. Gissa om jag blev förvånad när jag sjukskrevs och min arbetsplats klarade sig utan mig!, säger Pia och skrattar självironiskt.

”Jag var helt ovetande om att det var utmattning”

För sjukskriven blev hon. Startskottet var det epileptiska anfallet en morgon 2020. Som tur var fanns hennes man hemma och ringde ambulans. Att anfallet kom sig av att hon var helt slut hade Pia inte en tanke på.

– Jag var helt ovetande om att det var utmattningssyndrom, utan inställd på att det handlade om ryggen, något enbart fysiskt. ”Det här ska ordnas” tänkte jag. Jag fick smärtstillande och började öva på att gå med rullator.

Efter det fysiska var det dags att ta itu med det psykiska. För Pia insåg till slut att hon led av utmattningssyndrom.

– Jag hade en enorm förnekelse som gjorde att jag inte ville kännas vid det. I dag ser jag det som att universum portionerade ut det som hände mig: Det gjorde fruktansvärt ont att krossa en ryggkota, men det var enda sättet att få stopp på mig. Det var en tvärnit, jag kunde inte göra annat än att ta det lugnt.

Adhd-diagnosen blev en aha-upplevelse

Famlandet i livet är något som Pia känt sedan hon var barn. Hon skriver: ”Vad jag än tog mig för blev det fel, rörigt och svårt och även om jag menade väl slutade det med oreda. Om jag nu hade så svårt att älska och respektera mig själv, hur kunde jag då förvänta mig att någon annan skulle göra det?”

När hon fick veta att hon har adhd blev det en enorm lättnad. Att hon fick göra en utredning över huvud taget berodde på att sonen fått den diagnosen tidigare, och hon kände igen sig. Hon var 38 och förstod plötsligt ofantligt mycket mer om sig själv.

– Det var en aha-upplevelse. Så mycket har fått en förklaring och jag kan vara mer förlåtande mot mig själv. Den inre oredan får en mycket högre volym när man har en adhd-diagnos, och det är skönt att veta vad det beror på.

Mycket har hänt med Pia de senaste åren.

– Jag känner mitt eget värde. Jag väljer vem och vad som får mitt fokus med mycket större omsorg, och jag har lärt mig att jag inte ska rädda andra människor. Man kan vara stöd till andra, men inte rädda dem.

Poesin blev en tillflykt: ”Allt ljusnar”

Redan på mellanstadiet skrev Pia poesi, som ett sätt att kommunicera med sig själv, och som en sorts tröst. Instagramkontot Korsdragspoesi har funnits sedan 2018, först anonymt. Sedan – under stor vånda – visade Pia vem som låg bakom. Följarskaran växer stadigt.

– Jag tror att människor känner att det jag skriver kommer från mitt hjärta och inte från mitt huvud. Den som plockar upp poesin kan koppla den till sitt eget liv. En av de vanligaste kommentarerna jag får är ”Jag brukar inte läsa poesi, men jag tycker om det du gör”.

– Det behövs inte svåra ord utan en känsla som andra plockar upp. Jag är noga med att inte förklara poesin, det är viktigt att den får segla för sig själv.

Och nu – en bok. Vad vill du ge till läsarna?

– Hopp är det viktigaste. Att det blir ljusare. Och inspiration. För lika mycket som boken handlar om att samla ihop det som varit och avsluta det, handlar den om att våga leva på det sätt man har lust till, inte efter de snäva ramar man satt upp för sig själv. Att det ljusnar om du väljer att prata om det som tynger dig. När man vågar berätta, både om det lilla och det stora, då förändras det. ■

Alla videoklipp av Stina Wollter

Stina Wollter efter vikthånet mot Soraya Lavasani: Äg era rövar!