Caroline amputerade benet som 22-åring: "Trodde doktorn skämtade"
I dag är hon tacksam för att det hände.
Caroline Mohr vet känslan av sista gången det fungerar att gå på två ben, att känna fotsulorna mot marken. Att bära högklackat med två fötter. Att vara fullt rörlig.
Och hon glömmer aldrig stunden när läkaren gav henne beskedet: Cancern var omöjlig att få bort på något annat sätt än att operera bort hennes ena ben.
– Allt blev svart. Först trodde jag att min doktor skämtade med mig, att jag hamnat i fel rum. Det kändes så osannolikt, berättar Caroline.
Hon bor numera i Tyskland med sin familj och vi hörs på länk. Hon känns märkligt närvarande ändå, lättsam och nära till skratt trots ämnet.
Om vi backar bandet så blir golf tidigt Carolines stora passion. Hon växer upp i värmländska Forshaga med mamma, pappa och storasyster Louise. Lollo är golfproffs och Caroline satsar på att gå samma väg.
Systrarna peppar varandra, men ibland tvivlar Caroline på sin förmåga. I sin självbiografi Om 504 timmar beskriver hon ”Diktatorn”, en inre röst som matar på med negativa tankar: ”Du har ingen talang. Det kommer aldrig att bli något av dig.”
– Jag hade en stark önskan att bli sedd, som så många unga. Och för mig dök den rösten upp när det gällde att prestera. Om du gör en piruett helt perfekt får du applåder, men ramlar du halvvägs är det ingen som tittar. Det handlade om prestationsångest helt enkelt.
Caroline kämpar på och blir en allt bättre spelare. Känslan när hon lyckas spela riktigt lysande är fantastisk.
– Samtidigt som den där inre kritikern fanns hade jag attityden att om man tänker att något ska bli bra så blir det så. Det kanske låter klyschigt, men jag har alltid haft tillit till att saker kommer att ordna sig. Jag har en grundsäkerhet som jag antar kommer från mina föräldrar. Jag har alltid varit öppen och positiv till livet.
Den inställningen fick hon enorm nytta av. För hon råkar ut för dramatiska händelser – händelser som ska kasta omkull hennes liv totalt.
Det börjar med att Caroline känner sig oförklarligt, tryckande trött och har ont i höger knä. Läkarna hittar en godartad tumör och det blir operation. Caroline försöker att inte oroa sig. Hon får stöd av sin familj och dåvarande pojkvän, och efter operationen är allt hon vill att komma igång snabbt med golfen.
Hon och Lollo vinner lag-SM tillsammans. Hon blir proffs och siktar på Europatouren. En dröm är på väg att uppfyllas.
Hamnade i jordbävning
Men läkaren hör av sig – de fick inte bort allt. Det krävs ett större, mer komplicerat, ingrepp.
Innan dess hinner Caroline följa med systern till en golftävling i Nya Zeeland. Det är februari 2011 och just när systrarna befinner sig i staden Christchurch inträffar en naturkatastrof. Det är en jordbävning som slår hårt mot området där de sitter och äter lunch när allt börjar mullra.
– Jag har aldrig varit så nära döden, berättar Caroline.
Hon försöker förklara känslan när hon befann sig mitt i de kraftiga skakningarna, när glas splittrades, människor flydde och hus rasade runt dem.
– Det var sådant kaos. Allt skakade och ljudet runt var så otroligt högt. Så högt att du inte hör dig själv tänka.
Caroline Mohr
Ålder: 36 år.
Gör: Föreläsare.
Familj: Maken Christoph, också egenföretagare. Barnen Christine, 4 år, och Charles, snart ett år.
Bor: Staden Trier i Moseldalen, Tyskland.
Aktuell: Med självbiografin Om 504 timmar (Idus förlag).
185 personer dog och många fler skadades. Från en sönderslagen stad lyckas Caroline och Louise ta sig tillbaka till Sverige med olika flyg. Det är en händelse som påverkar systrarna på djupet, och även i efterhand bryter Caroline ihop av chocken och sorgen över alla som skadats och dödats.
Den nya operationen verkar i alla fall gå bra. Caroline är lättad – ett kort tag – tills hon upptäcker en utbuktning över högerfoten. Och något är verkligen fel. Mycket fel.
Tumörer växte i vaden
Vid återbesöket berättar läkaren den brutala sanningen: Flera elakartade tumörer växer i vadmuskeln i höger ben.
– Jag fick veta att enda chansen att rädda mitt liv var att amputera benet ovanför knäet. Min tanke då var att det inte skulle finnas någonting kvar att leva för, att det är slut nu. Allt var krossat.
Hon skriker till läkaren: ”Du kan inte ta mitt ben! Då tar du ju mitt liv!”
Mitt i chocken börjar Caroline ändå samla ihop sig och bilda sig en uppfattning om livet efter en amputation. Hon frågar till exempel läkaren hur det ser ut att gå med protes.
– Nu i efterhand är det skönt att den kraften, känslan av att ändå få vara kvar i livet, kickade in ganska snabbt. Jag tror att det hade mycket att göra med att jag bara hade tre veckor kvar före amputationen.
Tre veckor, det är 504 timmar. Därav titeln på boken.
– I två dagar var allting svart. Men sedan var det som ett andrum i mitt liv, där jag helt fick koncentrera mig på att uppskatta sådant som jag kunde göra med två ben. Och när du lägger så mycket fokus på att uppskatta något, och känna tacksamhet, då får du jättemycket varma känslor: ”Wow, det här är helt fantastiskt!”
Trots rädsla och oro fylldes Caroline även av tillförsikt, berättar hon:
– Att jag skulle förlora benet om tre veckor var så konkret för allt jag ville göra innan. Jag fick perspektiv på livet, och blev så otroligt tacksam att det gick vidare. Under jordbävningen hade jag fått insikten att allt kan förändras helt på 15 sekunder, och nu hade jag tre veckor – plötsligt kändes det som mycket.
I boken beskriver Caroline hur hon insåg att hon fått möjlighet att göra så mycket en sista gång. Hon skrev en lista: Cykla, gå i högklackat, Resa, rida … Hon grät och skrev.
– Det var jätteviktigt för mig. Det växte fram en sorts positivitet där och då, och den la grunden till något slags entusiasm inför framtiden. Alla de där farvälen var både en fysisk och mental förberedelse.
Att dö var hon aldrig rädd för.
– Jag visste ju att cancern inte spridit sig vidare. Men det är klart att det var väldigt läskigt med operationen, och inte minst alla återbesök efteråt.
Jag beundrar vad min kropp tagit sig igenom
Efter amputationen överraskades hon av smärtorna.
– Det går inte att beskriva hur ont det gjorde, jag hade aldrig kunnat förbereda mig på det.
När kände du att du trots allt skulle klara av livet efter amputationen ganska bra?
– Jag hade nog känslan av att jag skulle fixa detta redan när jag låg på operationsbordet. Sedan började tankarna formas att det kunde bli ett bra liv direkt när jag började göra grejer. Som när jag testade en golfsving medan jag var kvar på sjukhuset.
Hon lyckades tänka på mycket som utmaningar. Bara en sådan sak som att bära ett vattenglas när man bara har ett ben. Att öva med protesen.
Ett sätt var också att vara öppen om det hon upplevt.
– Alla har sitt sätt att gå igenom svåra saker, och mitt sätt var att prata. Det har varit förlösande.
Läkarna varnade för att du skulle komma att bli deprimerad efteråt. Blev du det?
– Nej, men jag hade en kort period när jag kände mig väldigt lost. Jag hade bestämt mig för att sluta med golfen, och visste inte vilken väg jag skulle gå i stället. Jag hade inga mål och allt kändes dimmigt. Det var … en sorts kris.
Räddningen blev det som Caroline ägnar sig åt i dag: Att föreläsa om inställning och att vända motgångar till medgångar. Hon gick en utbildning och kom igång fort.
– Att föreläsa är verkligen min passion, en mycket djupare passion än golfen någonsin var.
Något som också gjort hennes tillvaro ljus är att hon träffade sitt livs kärlek, Christoph, ganska snart efter amputationen. De har en dotter på fyra år och en snart ettårig son tillsammans.
Som småbarnsmamma kan det vara en utmaning att ha förlorat ett ben, det inser alla som stressat runt och jagat ett bångstyrigt barn.
– Men min dotter har alltid lyssnat extremt bra på mig. Jag tror att det har att göra med att hon vet att jag inte kan springa. Hon har aldrig stuckit ifrån mig när vi varit ute eller när jag hämtar på förskolan, berättar Caroline och ler.
Efter operationen fick hon en tekniskt avancerad protes, och när vi pratas vid har hon precis fått en ännu nyare variant. Den är till exempel vattentät så att hon kan bada, något hon saknat mycket.
Känner du någon gång att det är ett hinder att ha förlorat ett ben?
– Ja, när protesen inte funkar riktigt. Då kan jag bli arg och frustrerad. Den kan göra jätteont vissa dagar eftersom den sitter runt bikinilinjen och under sittbenet. Det kan bli skavsår, och så måste du kanske sätta på dig den ändå. Det är jobbigt.
I boken skriver Caroline också om vad det betytt för hennes sätt att se på sitt utseende att bli av med ett ben. När hon nämner benen kallar hon dem för ”långa benet” och ”lilla benet”.
– När jag var 22, en känslig ålder, då var jag inte alls nöjd med det här. I dag har jag en mycket bättre relation till min kropp. Jag är faktiskt så jäkla beundrande inför vad min kropp tagit sig igenom, amputation och graviditeter … Det är vackert på något vis.
Hennes huvudbudskap när hon är ute och föreläser runt om i Europa bygger på hennes egen upplevelse.
– Det jag vill förmedla är ju inte historien i sig, utan budskapen som kommer med den: Att man har kraft att resa sig upp. Att man kan klara förändring.
Tror du att alla kan lära sig att hantera något traumatiskt så bra som du har gjort, eller har det med personlighet att göra?
Caroline funderar lite.
– Jag tror att alla behöver göra på sitt eget sätt, men det går att lära sig ett mindset, en inställning, som gör det lättare – då går det att hitta de verktyg som behövs för just dig.
Något som nästan är svårt att förstå är hur Carolines ser på cancern och amputationen i dag, femton år efteråt. Inte alls klämkäckt, utan allvarligt, säger hon:
– Jag skulle faktiskt inte velat ha det annorlunda. Jag har fått så mycket. Utan den förändringen hade jag kanske inte börjar föreläsa, som jag älskar. Och så hade jag inte träffat min man som jag älskar så mycket, inte fått de här barnen eller bott här. Jag har uppfyllt min dröm. ■