Sofie var död i flera minuter: Detta upplevde jag på andra sidan
– Jag minns att jag hann tänka: ”Åh, det är ju inte så farligt att dö”.
Hon har lovat sin granne, en god vän till dottern Therese, att hjälpa henne fixa håret inför ett bröllop. Så trots att magen gör ”djävulskt ont”, som hon själv beskriver det, tar hon sig ut ur huset den eftermiddagen. Väl framme hos grannen ber hon om att få en samarin mot illamåendet. En stund senare är hon död.
Allas har fått kontakt med Sofie som tackar för en artikel hon läst på vår sajt. Det är en artikel som bygger på en sjuksköterskas upplevelser av patienter på hospice och som beskriver tre fenomen som vanligtvis sker under livets sista 24 timmar. Men inte alltid.
– En del dödsfall är ju också akuta och dit hör jag. Jag dog snabbt och akut, säger Sofie till oss under vårt första möte.
Hade ingen puls – hörde fortfarande dotterns ord
Händelsen äger rum 2012. Sofie drabbas av total organkollaps och hennes hjärta stannar. Hon har ingen puls. Hon är död.
– Det var ett streck alltså. Jag var ett streck. Det var så konstigt, för jag minns det verkligen. Jag såg mig själv utifrån hur jag var ett streck på monitorn, säger hon.
Under hjärtstilleståndet är hon med om, vad som närmast går att beskriva som en utomkroppslig upplevelse, där hon fortfarande kunde tänka. Framför allt så kunde hon höra vad som försiggick runtomkring henne – paniken i dotterns röst när hon anlände till platsen.
– Jag hörde hur Therese sa: ”Hon kommer väl inte dö!? Hon kommer väl inte dö!?” och hur ambulanspersonalen svarar: ”Nu tar vi en sak i taget”.
Lyckligtvis återupplivas Sofie. Hon överlevde tack vare två viktiga faktorer: grannens snabba agerande i att larma 112 och kunnig ambulanspersonal som var i närheten.
Inte längre rädd för döden: Nästan euforisk känsla
Hur traumatisk upplevelsen än var för Sofies anhöriga, så var den en annan för henne själv. Inte traumatisk alls. Snarare positiv.
– Jag har ju alltid varit så rädd för döden. Eller inte för döden som sådan, men jag har varit rädd för att dö. Livrädd har jag varit! Men jag minns att jag hann tänka: ”Åh, det är ju inte så farligt att dö”, berättar hon.
Hon beskriver det som att hon befann sig inuti en traditionell barberarstång som snurrar. Ja, en sådan där upplyst röd-, vit- och blårandig skyltning som kommit att bli en global symbol för herrfriseringssalonger.
Jag kände ingen skräck och ingen fasa.
– Det var så härligt! Jag var inte ett dugg rädd. Just den här känslan, den var nästan euforisk. Det var inte konstigt eller jobbigt. Jag kände ingen skräck och ingen fasa, berättar hon.
Sofie har diskuterat händelsen med dottern i efterhand många gånger och konstaterar att hon, som anhörig, också kunnat finna stor tröst i vetskapen om att hennes mamma inte upplevde någon smärta eller rädsla i stunden. Att döden inte gör ont.
Upplevelsen av att höra vad som försiggick omkring henne, att ha hörseln kvar in i det sista, har även lett till en ökad förståelse för vad hennes framlidna föräldrar kände innan de somnade in. Hon vill därför uppmana alla anhöriga som vakar att fortsätta tala med den döende och inte om den döende. För de är kvar där inne mycket längre än man tror. Det vet hon av erfarenhet.
Hade besökt läkare två veckor innan hjärtstoppet
Några år tidigare, 2007, hade hon genomgått en så kallad gastrisk bypass-operation för att underlätta viktnedgång. Hon säger att beslutet att tacka ja till operationen fortfarande är ett av de bästa hon någonsin tagit, och under de fem år som följde levde hon ett hälsosammare liv och kände lust till livet.
Det som händer den där eftermiddagen 2012 är något som, enligt Sofie, inte skulle kunna hända. Hennes magsäck spricker. Till följd rinner de läkemedel hon fått hemma hos grannen rakt ut i bukhålan, vilket orsakar organkollapsen.
– Jag hade varit hos läkaren två veckor innan och sökt för magen. Jag hade nämligen fått ett myggbett som blev som ett infekterat sår. Min instinkt sa att någonting var allvarligt fel, men de avfärdade mig. Skickade hem mig utan undersökning eller ett enda prov. Doktorn sa bara att allt såg bra ut. Sedan hände det här.
”Det tog åtta månader för den här skiten att läka”
Dotterns pappa har arbetat som ambulanspersonal i många år. Genom samtal med honom har hon fått viss inblick i vad som hände. Bland annat att ambulanspersonalen snabbt lyckades lista ut att hon inte hade drabbats av ett ”vanligt” hjärtstopp, utan att det fanns bakomliggande orsaker.
Hon blev en så kallad ”prio etta” och fördes till närmsta sjukhus, SÖS (Södersjukhuset Stockholm), där de lyckades stabilisera henne. Än i dag är frågan dock obesvarad: ”Hur kunde magsäcken spricka?”
– De tror att det kan ha varit vissa läkemedel som gav mig ett magsår, men jag har aldrig fått någon riktig förklaring.
Att det är först nu ett drygt decennium senare som hon känner sig redo att berätta om upplevelsen har sin förklaring. Åren som följde kantades nämligen av ”en massa elände”, som hon själv beskriver det.
... jag har aldrig fått någon riktig förklaring.
Nästan så fort hon kommer hem brister nämligen operationssåret och hon får åka in med ambulans på nytt. Det börjar bli en vana. Hon åker in och ut på sjukhuset många gånger. Det är som att läkarna hittar något nytt fel varje gång de öppnar upp hennes buk.
Först hittar de gallsten som måste opereras bort. Sedan hittar de en cysta på äggstocken och efter det upptäcker man att hon även drabbats av tarmvred. Hon får så kallade mördarbakterier på levern, som kan leda till allvarlig blodförgiftning.
– Det tog åtta månader för den här skiten att läka. Det skulle läka inifrån. Så jag fick ligga ner i sängen hemma under åtta månader i princip. Någon från vårdcentralen besökte mig varje dag, berättar hon.
Är administratör för sin egen vård – väntar på nästa operation
Alla operationer leder så småningom till ett smärtsamt ärrbråck, stor som en stötkula, utanpå bukväggen.
– Nu vill man operera mig igen för att åtgärda ärrbråcket. Jag hoppas att det blir min sista operation.
De senaste 13 åren beskriver Sofie det som att hon har fått vara administratör för sin egen vård på deltid. Hur läkarna på alla ronder bara stått och ojat sig obekvämt över hennes tjocka journal.
Den tjocka journalen utgör ett problem i sig menar hon. För det är ingen vårdpersonal som någonsin tittat på hennes hälsa ur ett helhetsperspektiv. Även innan allt elände led hon nämligen av depression och ångest, samtidigt som hon även varit med om andra nära döden-upplevelser.
I dag har hon dock fått en konstaterad komplicerad PTSD-diagnos och äntligen blivit erbjuden terapi för att bearbeta allt hon varit med om.
– Nu har jag börjat gå till en sådan här terapigrupp. Vi är fem deltagare. Det har väckt mycket tankar i mig. Över vad det var som hände. Egentligen, säger hon och berättar att hon tagit det stora steget att beställa hem sina egna journalkopior.
Senaste från Allas
Finner tröst i insikten att ett liv är fyllt av motgångar
Efter många och långa sjukskrivningsperioder fick hon möjlighet att pensionera sig vid 62 års ålder. I dag är hon nyss fyllda 65 och behovet efter att få svar på frågor som väckts under terapisessionerna har börjat ta form.
– När jag har läst olika reportage i tidningar och så, så har det alltid varit berättelser där den överlevande säger saker i stil med: ”Jag är så glad att jag har fått en ny chans till livet” och ”jag hör fåglarna kvittra mer” och ”alla färger är mycket klarare”. Lite så har det rapporterats, säger hon och fortsätter:
– De berättelserna måste också få finnas, men så var det inte för mig. Jag kände bara: ”Vad fan, varför fick jag inte bara dö?”. Jag har aldrig känt: ”Åh, vad härligt att jag får vara kvar här i livet, med mitt barn och mina barnbarn”. Jag har aldrig känt så.
Hon poängterar dock att hon aldrig känt någon dödslängtan, att besvikelsen över utfallet snarare är en reaktion på allt jobbigt som hände efteråt. Något som lett till en viktig insikt: att döden inte är jobbig, det är livet som är det.
– Det är ju meningen med att vi ska lära oss någonting av allting vi går igenom i våra liv. Det är som en insikt jag har fått, säger hon.
Finner hon tröst i den insikten? Ja, det gör hon.