Camilla Thulin om sitt nya liv: ”Jag har inte råd”

3 oförglömliga etikettsbrott från Nobelfesten

Modeskaparen Camilla Thulin åker till sopstationen i Årsta, men till skillnad från de flesta besökare på tippen bär hon inte mjukisbyxor.

– Jag har klänning och gymnastikskor. Jag avskyr jeans och skulle aldrig bära tajta träningsbyxor. Jag tycker det är så mycket roligare att klä ut sig till kvinna än till man, säger hon och poängterar att klänning faktiskt är precis lika praktiskt som ”mjukisar”.

– Klänningar är kanske sånt som andra har på fest, men jag har på mig det jämt.

Att Camilla befinner sig på sopstationen, och har ägnat veckor åt att montera ner hyllor, sälja skyltdockor och gå till auktionshus med antikviteter, beror på att hon tagit det stora beslutet att skala ner sin verksamhet som hon haft ända sedan 1980-talet och som bär hennes eget namn.

– Det finns ingen lönsamhet i skräddade plagg i dyra, vackra material, jag har inte råd. När kassan visar minus måste man vara krass, konstaterar Camilla som ägnat veckor åt att tömma ateljén och butiken för att flytta in i en mindre lokal i samma kvarter på Söder­malm.

Nu är hon äntligen färdig och kan koppla av hemma i den stora våningen som hon delar med maken Johan Rabaeus.

Tyvärr har hon varit tvungen att säga upp alla medarbetare.

– Jag har haft ett jättebra samarbete med facket och mina kära kollegor, så vi har inte haft några konflikter. Det normala är att personal inte jobbar kvar när verksamheter lägger ner för de behöver inte göra det, men alla mina har velat stanna tills butiken stänger.

Varför tror du att det är så?

– Vi har haft det trevligt på jobbet, de är mina underbara vänner. Vi har gjort den här resan tillsammans.

Dekormålat våningen

Camilla ber både skribent och fotograf att behålla skorna på när hon tar emot i sin våning. Vi känner historiens vingslag. Att Camilla och Johan tagit hjälp av Stadsmuseet och dekormålare Lotta Hammar för att återställa våningen så att den mer ska harmonisera med huset som byggdes i slutet av 1800-talet, vilket ger ett ombonat intryck och får dagens avskalade och vita trend att om möjligt blekna ännu mer.

Camilla vet redan vad hon ska ägna sig åt härnäst – det är att ”ha ett liv och jobba normalt”.

– De senaste 25 åren har jag inte hunnit göra det vanliga människor gör. Nu vill jag ha tid att kunna gå på museum som Nordiska museet, och jag vill gå till Skansen och glo. Jag vill sitta och läsa en bok, skriva mina krönikor, säger hon.

Men Camilla kommer inte att försvinna från textilbranschen. Kollektionen av toppar kommer att nylanseras, hon har sina eftertraktade uppdrag som kostymör för teatrar, och så är det arbetet med de exklusiva brud- och Nobel­klänningarna … Det låter med andra ord som Camilla fortfarande kommer att vara rätt så upptagen.

– Jag har aldrig jagat ett jobb i hela mitt liv, jag har glädjen att det har kommit till mig. Men nu kan jag vara en mer fri människa igen, när jag blir av med mina två dyra lokaler och inte har anställda och behöver ha ansvar för att alla ska ha lön.

Nobelfavorit

Många förknippar Camilla med Nobelfesten, men av alla vackra klänningar hon gjort undrar man ju om hon har någon favorit?

– Svårt att säga, men kronprinsessans nyponrosrosa var riktigt fantastisk, och en klänning jag gjorde till Ebba Busch. Jag ringde till Ebba och sa: ”Ska du komma och kolla på den här?”

Det var skräddaren och tillskäraren Reza, tillika Camillas nära kollega sedan snart 20 år, som gjorde klänningen en sommar i samband med att han skulle åka till skrädderimästarnas världskongress i Milano.

– Av ett underbart tyg som jag hade köpt på Premiére Vision i Paris för många år sedan, säger Camilla som nämner Reza Ismaili vid många tillfällen under intervjun.

– Han är helt fantastisk, han är matematiker och konstnärlig, har ett superfint hantverk. Han är en mästare. Vi diskuterar, tittar på tyger och bestämmer modell utifrån vår kunds kropp och önskemål.

Förutom kronprinsessan och Ebba Busch nämner Camilla flera andra kvinnor hon tyckt om att göra Nobelklänningar till, som Stockholms universitets före detta rektor Astrid Söderbergh Widding och kulturminister Parisa Lilje­strand. Camilla betonar vikten av att ”klicka” med sin kund, att man helt enkelt måste tycka om varandra.

– Kronprinsessan Victoria är fantastisk, likaså hennes man och barn, och hund, säger Camilla som flera gånger tillsammans med Reza åkt ut till Haga slott med tyger, nålar och kreativitet.

– Vi har haft ett fint samarbete med hennes stylist Tina Törnqvist.

Klädde Lars Leijonborg

Camilla har länge varit rådgivare till politiker i hur de ska klä sig i sitt arbete. Lars Leijonborg var en av de första som öppet tog hjälp och efter honom har det varit flera.

– Som Maria Wetterstrand. En i hennes personal frågade om jag kunde hjälpa henne så jag gick runt på lyx-second hand och hittade kläder från Armani som ändå var billigare än H&M. Jag hjälpte henne även med Nobelklänning. Maria är jättetrevlig och bra att ha att göra med.

Camilla menar att de flesta politiker inte är intresserade av kläder, och att det är fel när de försöker klä sig ”ungdomligt” för att locka unga väljare.

– Unga vill se vuxna människor. Det ville jag i alla fall, jag ville bli vuxen själv och lyckades handla på systemet när jag bara var 16 år.

Ett annat fel tycker Camilla är när kvinnliga politiker klär sig som män.

– Alla klär vi ju ut oss, man gestaltar någon. Det sämsta du kan göra i en manlig miljö är att klä ut dig till man. Då ser de dig inte. Då blir du en grå massa. Så sätt på dig en röd dräkt och ställ upp din snygga handväska på bordet.

Kan du nämna någon politiker som har bra stil?

– Jag tycker att Magdalena Andersson har en bra stil. Hon klär bra i mörkblått. Och hon klär sig som en kvinna, inte en gubbe. En annan är Alice Teodorescu Måwe. Hon klär sig statsmannamässigt, med respekt för andra människor.

Egentligen behöver frågan inte ställas, men här kommer den ändå: Vad tycker du om att politiker nu får ha jeans i Riks­dagen?

– Helt värdelöst. Jättedåligt. Det hör inte hemma där. På fritiden kan du ha jeans, absolut, men inte där. Jag är så trött på jeans. Alla går runt i det. Jag äger själv inga.

Klädmissar på jobbet

På tal om arbetsplatser, vad är vanliga klädmissar på kontor, tycker du?

– Ska du ha sandaler måste du ha vårdade fötter. Jag orkar inte se fotsvamp. Och jag tycker inte man ska ha linne på sig för jag vill inte se håriga armar och bröst, det blir för privat. Ha det på fritiden.

Camilla menar att många har tappat stilen, och i förlängningen även respekten för sina medmänniskor, efter pandemin.

– Covidmodet hänger kvar, säger hon och skakar uppgivet på huvudet.

Och vad är det värsta yrkesarbetande män gör när det kommer till mode?

– Alldeles för tajta kostymer och för korta byxor. Och svarta kostymer. Det fungerar bäst på begravning om man inte är väldigt modemedveten och har en kostym av yppersta kvalitet för 30 till 40 000 kronor. Men det är bättre med mörkblått och grått, linnekostym eller tweed.

Camilla anser dock att maken Johan Rabaeus alltid klär sig bra.

– Han är snygg i allt. Han kan kliva i en myskostym eller frack. Han kan gestalta allt han klär sig i, det är ju hans jobb. Det enda jag inte tycker är snyggt på honom är v-ringad t-shirt. Det är inte snyggt på karlar, det är tantigt, så det har han tack och lov slutat med.

På frågan om vad Johan tycker Camilla är vackrast i, skrattar hon.

– Han håller inte på så där. Han tycker om mig hur det än är. Vår relation bygger inte på mina kläder.

Vad bygger den på då?

– Våra huvuden. Våra huvuden funkar fint ihop. Johan är min bästa vän. Min människa i livet. Han är alltid där, alltid positiv. Han skulle sköta mig bäst om jag blev sjuk.

Camilla och Johan har aldrig haft svajiga perioder.

– Jag är helt ointresserad av att bråka och gräla. Många tycker sådant är härligt, men jag avskyr det. Man kan välja att inte elda på. Ett relationstips är att hålla käften. Man ska vara sparsam med sina ord. Gå ut i skogen och skrik om du måste.

Ett andra hem i Turkiet

För att sätta guldkant på vardagen lagar Camilla gärna god mat åt sig själv och sin kärlek.

– Jag lagar mycket mat, gärna långkok, vi äter och pratar.

Plötsligt avbryts intervjun av ett märkligt ljud. Det tar ett par sekunder innan vi förstår att det är hunden Musse som börjat gny.

– Han är punktlig med sin mat, säger Camilla och reser sig och fyller på med torrfoder till sin kära, gamla hund.

Camilla är en riktig hundälskare och är förtjust i alla slags hundar, allt från chihuahua till stora kamphundar.

– Jag kan prata med hundar. Jag kan gå på stan och säga hej till dem och då säger de hej tillbaka. Men jag gillar katter också.

I parets andra hem i Turkiet där de tillbringar mycket tid, bor katten Stene. En 15-årig bjässe på sju kilo. När Camilla och Johan är i Stock­holm bor Stene på katthotell. Sam­tidigt bor Musse på hundhotellet Ekfalks animal center vid Arlanda när de är i Turkiet. Ofta åker de direkt efter Nobelfesten och är kvar över både jul och nyår.

– Jag har inte varit hemma över jul på 30 år. Vi firar inte så mycket, vare sig jul eller nyår. På nyår går vi och lägger oss innan klockan tolv, vi är så trötta. Men jag dricker gärna champagne och har en nyårshatt på mig.

Att ordna en god nyårsmeny är inte svårt om man befinner sig i Turkiet, berättar Camilla.

– Maten i Turkiet är fantastisk. De har extremt bra kött. Fantastisk lax, mycket tjockare än den norska. Och grönsaksmarknaderna svämmar över. Även i ett enkelt snabbköp är grönsakerna superfina, bättre än i Frankrike och Italien.

Tränar sparsamt

Camilla lagar gärna mat från grunden, hon äter inget halvfabrikat, men tränar sparsamt. Hon går för hälsans skull, gärna 15 000 till 20 000 steg om dagen, och ibland följer hon med Johan till hans ”trash­gym” och lyfter vikter.

Tränar du i klänning då?

– Nej, då har jag Johans gamla t-shirt. Jag skulle aldrig ha någon tajt sak på mig, jag är inte där för att visa upp mig. Jag är där inkognito. Jag kör mer gubbstyle, lyfter grejer. Jag är en gubbe i huvudet, kvinna på utsidan.

Plötsligt hörs ett krafsande ljud, men den här gången är det inte hunden Musse som stör utan maken Johan som kommer in genom ytterdörren. Johan gläntar försiktigt på dörren och Camilla ger honom en blick.

– Jag ska egentligen inte vara här, säger Johan och ler ömsint mot Camilla som gett honom stränga order att hålla sig borta från lägenheten när Allas är på besök.

– Jag hatar parintervjuer, det är så tramsigt så det ställer jag inte upp på, säger Camilla.

Johan skrattar och hämtar något han glömt och lämnar snabbt igen.

Snart ska det äkta paret ge sig av till Turkiet igen, och när de kommer tillbaka till Sverige är det ett nytt år.

Vad har 2026 att erbjuda förutom en luftigare kalender?

– Jag tillhör dem som inte har planer och drömmar, jag har ingen "bucket list". Det blir som det blir med livet, så har jag alltid tänkt. Att det ordnar sig!