Kryssa som en kung! På fartyget mot Norge har man aldrig tråkigt

Se också: 5 smarta tips på hur du packar semesterväskan

Mannen vid flygeln spel­ar med sin bästa kavaj på men ingen lyssnar. Inte just nu. För nu är det fest och han är bara kuliss. Kvinnor och män poserar med bubbel och cocktails i den blänkande trappan. Alla tar kort. Det är tidig lördagkväll på kryssningsfartyget MSC Virtuosa och dresskoden är glamour. Aftonklänningen har gjort comeback!

För en stund känns det nästan som jag är med i den gamla tv-serien Love boat. Jag ser mig förundrat omkring där jag står i min allt för påtagligt alldagliga klädsel och smiter snabbt iväg till hissarna.

På däck 15 går de flesta omkring i shorts och tröja, en del har dragit på sig badkläder och sitter och bubblar i någon av de många uppvärmda poolerna.

Här träffar jag Louise, 48, och Alan, 55, som liksom de flesta på ombord är från Storbritannien. De har åkt på den här typ­en av kryssningar flera gånger tidigare.

– Vi gillar att man får se nya platser som man annars inte hade sett och får träffa nya människor, säger de.

– Dessutom, säger Louise, är det ett enkelt sätt att resa för mig som har rullstol, allt är så lättillgängligt.

Ur högtalaren hör vi kapten hälsa oss välkomna och snart är vi ute till sjöss. Nu väntar en sju dagar lång resa på en kryssning som ska ta oss till först Edinburgh i Skottland och sedan till Stavanger, Haugesund och Kristiansand i Norge, innan vi åter ankrar där vi startade – i Southampton i södra England.

Fartyget MSC Virtousa är 19 våningar högt och rymmer nästan lika många passagerare som en mellanstor tätort i Sverige; runt 6 300 personer. Bara personalen som jobbar här är cirka 1 700 personer. Inte konstigt att jag går vilse de första dagarna ombord!

Här finns allt: Restauranger, kaféer, barer, pooler i olika storlekar – både inomhus och utomhus, casino, musikshower, standup och cirkus, gym, spa, butiker, spelmaskiner, frisör­salong, pingis, bowling, barnavdelning med gympasal – och högst upp en höghöjdsbana, samt en nästan 120 meter lång vatten­rutschkana.

Buffén är grandios upptäcker jag när hungern gör sig påmind: Pizza, pasta, hamburgare, rätter från olika delar av världen, kött, fisk, grytor, salladsbarer, ostbarer, desserter – allt ser gott ut! Jag lassar upp lite mozzarella, deras egna som de gör här på båten (supergod), vitkål, rödkål och så daahl – den indiska linsgrytan.

Jag slår mig i slang med systrarna Sally och Claire från Portsmouth i England.

– Vi bestämde oss för att åka på en syskonresa för att ta det lugnt ett tag, bara vi två, säger de.

Claire har tidigare varit på julmarknad i Oslo och nu ser hon fram emot att komma till Norge igen.

– Det är ett så fantastiskt land och så olikt från hur vi har det och bor, säger hon.

När jag går och till min hytt vid halv tio på kvällen pågår festligheterna på däck 6 fortfarande. Jag har balkong och dubbelsäng och nu hägrar den sistnämnda. Jag sover som en kung.

Dag två är vi ute till sjöss. Det regnar, så jag passar på att gå till gymmet. Det finns gott om löpband, jag räknar till 14 stycken. All träning blir lättare med utsikt över havet!

På kvällen äter jag på restaurangen Butchers cut – en köttrestaurang och den mest fullbokade och populäraste på fartyget. Det är inte svårt att förstå. Min filet mignon är perfekt tillredd!

Showen Dirty dancing börjar klockan 20 och jag hinner slinka in och få en plats. Dansare, musiker och sångare får publiken att sjunga med i dryga 30 minuter, sedan är det slut. Föredömligt kort, om jag får säga det själv.

– Det här var underbart, dans­arna och sångarna fick verkligen publiken med sig, säger paret Karla och Paul från Guernsey i England, när vi är på väg ut från konsertlokalen.

– Det så klart att vi sjöng med, det svängde ju och jag älskar musiken, säger Karla innan hon och Paul försvinner iväg till vännerna i baren bredvid.

Strax efter nio är det dags för festen Dirty dancing – The after party och plötsligt fylls hela ”gågatan” på däck 6 av dansande passagerare. Tusan vilket hålligång. Stureplan, släng dig i väggen! Här dansar ung som gammal (mest de senare) till 60-talsmusik men även modern­are hits. Vilka ledstjärnor, tänker jag innan jag somnar.

Första stoppet

Jag älskar Edinburgh! Efter över ett dygn till havs är det skönt att sätta fötterna på fast mark. Det är dag 3 på min resa och
en tenderbåt tar oss i land i ­Queensferry. Där hoppar vi på bussen som tar oss den 30 ­minuter långa färden in till stan. Slottet tornar upp sig som en vaktande drake och stans parker är så gröna att det nästan gör ont. Det regnar så klart (som man kan förvänta sig i Skottland), men solen tittar fram emel­lanåt och jag njut­er av allt som staden bjuder på de drygt fyra timmar jag hinner gå runt.

Alla väljer inte att gå i land. Några gillar livet ombord på båten och vill slippa stressen med att passa tider.

– Jag gillar att se havet och platserna från båten, det finns så mycket att göra här, säger Steve, 73 år, från Dorset i England.

Jag ser honom precis när jag har klivit ombord. Han sitter i en av loungerna där en musik­introtävling är i full gång.

En kort start på en låt spelas sedan får de tävlande skriva vilken artist och låt de tror det är i sina tävlingsformulär. Steve har fyllt i alla svar.

– Ja, hemma går jag till puben och tävlar, så jag har tränat, ­säger han och ler.

När jag står och väntar på hissen kommer en mamma med sin sexåring fram, båda utbrister: ”Men!”. Jag förstår inte vad de menar: ”Det här är hiss D, den ska upp”, säger jag.

När vi kliver in förklarar ­kvinnan: ”Min man var här för en minut sedan och nu är
han försvunnen!”

”Män!” replikerar dottern igen och himlar med ögonen. Och nu förstår jag! Jag skrattar förstående: ”Ja, typiskt män”.

Det slår mig att alla är så trevliga och lättpratade här på fartyget. Trots att jag åker ensam är det alltid nära till småsnack – och ingen nämner något om min dåliga engelska.

Snygga Stavanger

När jag går land i Stavanger i Norge, dag 4, småregnar det men de vita små trähusen jag möts av vid hamnen är bedårande, och jag har en regnjacka. Jag åker på min enda betalda utflykt – den går till järnåldern! Ja visst, på Jernaldergården som ligger precis utanför staden får vi lära oss att göra upp eld (jag misslyckades fatalt) och skjuta pilbåge.

Vår guide tipsar mig om den bästa fisksoppan i stan och jag är inte nödbedd. Vid hamn­promenaden går jag in på restaurang Fisketorget, och minsann: Jag har aldrig tidigare ätit en så god fisksoppa!

På kvällen ombord möts jag av vitklädda passagerare i böljande klänningar, linnekavajer och skjortor. Jag går omkring på båtens ”gågata” och tittar i butikerna. Här kan man köpa dyra märkeskläder, väskor, smycken, klockor och sprit till taxfree-priser.

– I kväll är det white party, säger mannen som står och provar märkesklockor, när jag frågar om varför alla är klädda i vitt.

Jag har med all tydlighet missat alla klädkoder. Men vad gör det när alla är så trevliga – och det är långt fler än jag som inte följer dem. Den här båten är för alla.

Här möter jag morföräldrar som åker med sina barn och barnbarn, jag träffar par, de som åker ensamma och kompisgängen. Jag träffar de som vill träna och vara sunda, och de som vill ha kul, klä sig fint och äta gott.

När jag äter tacos på Hola!, en av restaurangerna på ”gå­gatan”, tjuvlyssnar jag på bord­en intill.

– Tänk om detta var ett äldre­boende, då hade vi snart haft det bra, hör jag någon säga.

Hejdå Haugesund

Det spöregnar och blåser kallt i Haugesund, Norge. När resan är inne på sin femte dag går jag de nästan 20 minutrarna från hamnen in till stan.

Förlåt Haugesund, men du var inte värd det. Förutom jättefina garn- och sybutiker finner jag inte mycket som charmar mig, men kanske är det vädrets fel. Efter två konditoribesök och planlöst flanerande återvänder jag våt och frusen till båten. Om jag inte blir förkyld nu ska jag köpa en trisslott, tänker jag.

Plötslig vänder det! När jag kommer ombord skiner solen, inte bokstavligen – det är stämningen!

Jag träffar glada Christine, 61 år, från Durham i England. Hon sitter ute på däck i kvällsljuset och har ett leende som får alla moln att skingra sig. Det här är hennes första kryssningsresa.

– Jag älskar den här resan. Den trevliga personalen, människorna, maten – pizzorna är min fav­orit! Bästa baren? Det är Attic Club! säger hon.

Kvällen är ung och jag testar trapporna: att gå från däck 6 till däck 19 är ett träningspass i sig.

I Sky lounge på däck 18 sitter ett sällskap och spelar kort – Whist får jag till svar när jag frågar. Här får bara vuxna vistas och de bekväma sofforna och fåtöljerna är ofta upptagna av passagerare som njuter av utsikt och drinkar, allt medan tremannabandet spelar smöriga covers i maklig takt.

I en av fåtöljerna sitter Moya, 71 år, och läser. Hon är en pensionerad lärare från Belfast.

Vad är det för bok du läser?

– Richard Osman, Den försvunna förmögenheten – jag gillar författaren, han har även frågesporter på tv. Jag har ofta för mycket att göra när jag är hemma, men här kommer jag till ro. Att läsa är en del av resan, säger hon.

Vad är det bästa med att resa så här?

– Jag gillar att vakna upp varje morgon och se något nytt, svarar hon blixtsnabbt innan hon dyker ner i sin bok igen.

Solen skiner

Sista stoppet är Kristiansand, Norge. Dag 6 skiner äntligen solen och jag förbannar Haugesund (förlåt igen) för min till­tagande förkylning.

Ynklig går jag runt i den mysiga staden som är värd mer än mitt korta besök. På shoppingstråket, Markens gate, hittar jag den roliga butiken Kollektivet och vips är jag tillbaka i barndomen. Massor av prylar och plagg från 1960- och 1970-talet fyller ­hyllor och golv.

Innan jag går ombord tar jag ett glas vitt vin i solen vid Fiske­bryggan. Min förkylning är som bortblåst.

På kvällen ombord äter jag vietnamesiskt på restaurangen Indochine; färska vårrullar och en Pho bo – det är supergott. Jag undrar om kaptenen också tycker det, han sitter vid en avskild plats längre bort och har huggit in på hummern.

Sista dagen till havs

Det känns lite vemodigt sista dag­en ombord. Ska jag lämna det här landet nu? Ja, det här fartyget är lite som ett eget land. Här betalar man med ett särskilt kort, samma kort som också fungerar som nyckel till hytt­en (kontanter eller vanliga bankkort kan du inte betala med här), man har sina favoritställen och rutiner. Jag hejar som vanligt på fotograferna på ”gågatan” men den här gången låter jag mig faktiskt bli fotograferad.

– Håll handen under hakan, ja precis så där, instruerar fotograf­en mig.

När jag senare går förbi vägg­en där alla bilder hamnar behöver jag inte leta länge. Herregud, mitt ansikte är jättestort! I jämförelse med de andra som har blivit helkroppsfotade ser jag grotesk ut. Jag köper jag bilderna i ren förskräckelse (och till ett löjligt högt pris).

På kvällen hittar jag Paul, 63, från Kent i England, ute på däck där han står tittar på solnedgången.

– Där går färjan från Dover till Calais, säger han och pekar ut mot några ljus som rör sig på havet.

Nu är vi nära, resan är snart slut. Men för Paul börjar äventyret snart igen, om tre veckor ska han nämligen hoppa på en ny kryssning. Då går färden till Alaska.

– Sedan jag gick i pension lägger jag mina pengar på att resa. Jag har redan varit på fem kryssningar och älskar att färdas på havet och upptäcka nya länder och platser.

Jag förstår vad han menar. När jag vaknar på lördag morgon är vi tillbaka i Southampton och det är dags att gå i land. I hissen på väg till utgången frågar en av passagerarna hur vi alla har haft det.

– It was lovely! (det var underbart) svarar vi.