Det är svårt att beskriva hur man kan få kraft att lämna det man älskar mest.
Ska jag stanna bilen och säga spring tillbaks? Jag kör bara fortare.
Jag tog hand om familjen. Jag tog hand om trädgården. Jag tog hand om hunden.
Ja, naturen återspeglar nog ens ensamhet.
Det jag längtar efter i Sverige var att falla tillbaka i någonting som kändes tryggt, som var bekant.
Som var där jag kunde vila när allting annat var kaos.
Tystnaden inom mig själv hade blivit så pass stor att jag skrek, helt enkelt, inombords.
Jag kom till en punkt i livet där det inte var hållbart längre.
Jag kände att jag inte kunde fortsätta.
Jag ser barnen i backspegeln och hunden springer allt vad hon kan efter bilen.
Och jag fortsätter köra.
Det låter paradoxalt men det är en enorm befrielse samtidigt som det är världens tyngsta börda.
Och så säger han sådär, ja mamma, du har ju ingen vårta på näsan.
Nej, varför skulle jag det? Det har jag aldrig haft.
Jo men det har ju alla häxor.
Och jag förstår att i de här sex månaderna som jag var borta så har samhället runt omkring honom målat upp mig som en häxa.
Och den är fruktansvärd.
Det finns en förväntning i samhället att det är vi som ska ta hand om.
Det är som att vi har satt barnen till världen så vi ska ta hand om dem.
De har en annan förståelse. De förstår varför det blev som det blev.
Det gör väl kanske inte mindre ont så. Då är det klart att man blir sårad.
Jag önskar inte att någon ska känna den sorg och den ångest och den enorma skam och skuld som jag faktiskt känner inför mitt beslut.
Det önskar jag inte någon.
Men samtidigt är min röst starkare idag än vad den någonsin har varit.