Annons
Annons


Tjejsnack med Gunilla: Lever i skräck för långbenta varelser

Vad får ditt hjärta att slå snabbare? frågar Tjejsnackaren ”Skräcktanten”. Och då menar hon INTE förälskelser eller andra härliga saker…


Gunilla Hedenby med katterna Simba och Tasse

Tjejsnackkrönikör Gunilla Hedenby med sina katter Simba och Tasse – som hon tack och lov inte är rädd för!

 

Senast Skräcktanten kände så var när hon fick en kallelse till sjukhuset för att göra en obehaglig undersökning. Hon fasade och gruvade sig, levde med oro dag och natt – och när det hela väl gjordes var det inte alls så farligt som hon hade trott! Dagar, ja veckor, förstörda helt i onödan alltså.

Annons

Men snart vet jag att det kommer något nytt att oroa sig för, skriver Skräcktanten självironiskt.

Visst är det så! Ibland undrar jag om vi rentav behöver något att vara rädda för. Så att vi inte såsar ihop totalt i våra bekväma soffhörnor. Något som sätter fart på nerver och muskler och får oss att agera.

Det sägs att en viss press är nödvändig för att man ska bli kreativ. Så ni förstår hur skräckslagen jag är här vid tangentbordet, hihi!

Skämt åsido – vad får mitt hjärta att banka? Massor! Bland annat är jag pinsamt nog rädd för harkrankar, dessa harmlösa, spindelliknande flygfän som mig veterligt aldrig gjort någon levande varelse något förnär. Men när jag var i sexårsåldern råkade min mamma säga ”Usch, den ser så äcklig ut” om en harkrank, och då var det klippt. Skräcken slog klorna i mig och långt upp i vuxen ålder, sprang jag för livet så fort jag såg en harkrank. Mamma var inte ett dugg rädd för harkrankar, hennes kommentar gällde enbart det estetiska – hon tyckte helt enkelt att harkrankar var fula.

Harkrank

Harkrank

På somrarna blev det många sömnlösa nätter, för råkade en långbent fiende slinka in i sovrummet, fick jag ingen ro förrän den var oskadliggjord. Vågade oftast inte klippa till – missade man kunde den flaxa iväg vart som helst och ligga i bakhåll tills man somnat, för att sedan anfalla.

Så jag tände upp hela övriga lägenheten och satt sedan i ett becksvart sovrum och väntade på att harkranken skulle flyga ut, mot ljuset, så att jag kunde sova tryggt bakom min stängda sovrumsdörr.

Vilket nervvrak jag var… Helt i onödan!

Numera har jag min harkranksfobi någorlunda under kontroll. Kan till och med känna en viss sympati för dessa spinkiga varelser, de är ju så sköra. Tappar så lätt både vingar och ben. Kan ju inte vara kul…

Men visst händer det att jag sitter och väntar i en nersläckt sovrum än i dag…

Vad är du rädd för? Har du något knep för att komma till rätta med din skräck? Tips mottages tacksamt!

LÄS OM rädsla för hushållsapparater här!

DET ÄR VI RÄDDA FÖR

Rädsla för insekter kallas entomofobi. På Wikipedia finns över 50 fobier listade, och somliga nämner en siffra så hög som 500 olika rysarämnen. Här några valda exempel. Obs, de skämtsamma kommentarerna betyder inte att jag inte förstår att verkligt fobi-drabbade kan ha det väldigt svårt…

* Acusticofobi – rädsla för höga ljud – lider er krönikör av!
* Dendrofobi – rädsla för träd.
* Ergasiofobi – rädsla för arbete – hm, den slår till på morgnarna hos mig…
* Fobofobi – rädsla för fobier – det klår väl allt!
* Gynofobi – rädsla för kvinnor – tur man inte lider av det…
* Kinesofobi – rädsla för rörelse – jadå!
* Lailofobi: rädsla för att tala inför andra.
* Nomofobi: rädsla för att vara utan mobiltelefonkontakt. För alla trendkänsliga.
* Pantofobi – rädsla för allting – stackars människor!
* Viktfobi – ångest över kroppsvikten.

Träffa oss även på vår blogg Gunilla. Simba och Tasse!

Hjälp oss skapa Tjejsnack!
Mejla och kommentera, föreslå ämnen, tyck till om krönikorna, om livet, allt du känner för! Skicka gärna med ett foto! Alla införda bidrag honoreras, även de kommentarer från nätkrönikan som publiceras i tidningen. Mail: [email protected].
Brev: Allas, Tjejsnack, 205 35 Malmö.

Läs mer om Tjejsnackkrönikör Gunilla Hedenby här


(25)
(0)


Annons

  • Lotta

    Vi kallar harkrankarna för Janne Långben och som med de allra flesta småkryp besvärar de mig inte ett dugg. Inga traumatiska barndomshändelser som spökar och medför ofrivilliga hopp upp på bord och liknande. Förutom tvestjärtar. De kan få mig att gå i taket. Dessa urtidsmonster i miniatyr som man kan stampa på hur många gånger som helst och de bara blänger lite, ruskar på sig och kryper vidare med klon i högsta stridsberedskap. GAAAH!

    Jag gillar thrillers och skräck. Det finns forskning som visar på att vi mår bra av att bli skrämda, inom rimliga gränser, och att det är därför som så många gillar den typen av spänning. Tror dock inte att harkrankar platsar där 😉

    Nomofobi har nog blivit alltmer vanlig 😉 Känner att jag kan få vissa slängar av den 🙂

    Tack för underhållningen!

  • Lotta: Konstigt nog är jag inte lika rädd för andra småkryp, det är långbeningarna som sätter fart på nervsystemet medan tvestjärtar och andra insekter, trots att de säkert är lika läskiga, inte sätter samma fart på nervsystemet. Och det gäller även ”farliga” typer som bin och humlor. Det måste vara barndomstraumat som spökar 🙂
    Jag är mer pusseldeckartypen – du vet, när liket bara är med lite i början och sedan satsar man allt på att lösa mysteriet, presentera olika människor etc. Typ Agatha Christie 🙂
    Tror nog att nomofobi är ganska vanligt bland frilansjournalister 🙂
    Glada Tjejsnackhälsningar

  • Jag har stooooor Ormfobi *ryyyser Har råkar ut för flera på nära håll & mitt ♡-a stannade nästan när en ringlade sig mellan mina fötter när jag satt & njöt i solen på en bänk …Gha’ sååå hemskt,när min Micke kom stog jag på bänken & kippade efter andan,men jag överlevde ju & efteråt rätt så stolt över mig själv 😉

    /Kram

  • Fru Eriksson: Fy, vilken förfärlig upplevelse! Kan verkligen förstå att du är rädd för ormar, skulle själv aldrig vilja komma för nära dessa ringlande varelser… Jättemodigt av dig att klara det så bra!
    Glada Tjejsnackhälsningar


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…