Julkalender del 9: Den obehagliga känslan ville inte släppa henne

Ninni kände hur hon blev blek. Hon klickade snabbt bort samtalet men hann inte ens få ner telefonen i bakfickan förrän den ringde igen.

Denna gång ignorerade hon den och försökte tvinga fram ett ­leende.

– Du sa någonting om julpynt, sa hon och såg på Markus.

– Ja, och du pratade med… Var det han, din tyske pojkvän?

– Min tyske ex-pojkvän, svarade hon och tittade avvisande på honom.

– Okej, sa han bara.

Han gav henne en lång blick innan han vände henne ryggen innan han fortsatte uppför trappan till ovanvåningen och gick fram till en lucka i taket. Ninni betraktade honom under tystnad när han drog ner en stege och frågade om hon ville gå upp först.

– Det finns en ljusknapp till höger precis ovanför stegen, lade han till.

En halvtimme senare hade de släpat ner fyra lådor med julsaker till vardagsrummet. Ninni tittade med stora ögon på alla de vackra sakerna i lådorna.

– Här finns tillräckligt för att pynta en hel by, log hon.

– Som sagt, det är ett stort hus och Maja har alltid varit galen i julen.

Han såg på sitt armbandsur.

– Jag måste köra igen, men om du har lust kan du titta närmare på julpyntet i eftermiddag.

Han var tyst några sekunder innan han sa:

– Och strunta i att svara i telefonen om det är han som ringer. För övrigt vill godsägaren gärna hälsa på och säga hej till dig imorgon. Passar det?

– Självklart, svarade hon och fortsatte med ett snett leende:

– Jag har ju inte så mycket annat för mig.

– I morgon kan vi också se över dina papper, så allt är i ordning.

Ninni nöjde sig med att nicka. Hon visste inte riktigt om hon gillade hans lite dominanta sätt att ta sig an saker eller om var tacksam över att han gjorde allt han kunde för att hjälpa henne.

Horst hade också ordnat saker åt henne, men hade aldrig frågat först om det var okej. Han hade bara gjort det.

När hon blev ensam i huset igen kom rastlösheten tillbaka. Hon tog återigen på sig Markus jacka och gick ut på en promenad i de vackra omgivningarna.

Snön hade blivit grå i hjulspåren efter Markus bil, men runt omkring låg den fortfarande vackert vit.

Hon böjde på nacken och såg upp mot himlen. Det såg ut som om det skulle komma mer snö. Hon blundade. Nu skulle hon på allvar försöka ta tag i sitt nya liv, här hemma i Sverige.

Ska jag sjunga igen? frågade hon sig själv när hon gick samma runda som hon gjort på förmiddagen.

Det hade redan börjat skymma så smått när hon kom fram till den lilla skogssjön, där hon satte sig en stund.

En gren knäcktes någonstans mellan träden och den molande känslan av vrede inombords ersattes av en isande rädsla. Hon reste sig hastigt och stirrade in i mörkret mellan träden. Hon ville fråga om det var någon där, men vågade knappt ta ett andetag.

Även om hon visste att det var osannolikt, så väntade hon varje sekund på att Horst skulle komma stormande fram mot henne och skrika att hon var ful och helt värdelös som operasångerska.

Det knakade inne i dungen igen och i nästa ögonblick såg hon den mörka silhuetten av ett djur, hon trodde det var ett rådjur. Under ett par sekunder stod tiden nästan still, sedan vände rådjuret om och försvann med ett svagt rasslande genom grenarna i motsatt riktning.

Den obehagliga känslan av att vara iakttagen ville inte släppa greppet om henne och hon bestämde sig för att gå tillbaka till huset så fort hon kunde.

Del 10 hittar du på allas.se den 10 december.