Julkalender del 8: Samtalet gav henne kalla kårar

En ung kvinna stod med ett öppnat gevär över armen.

– Vem är du? frågade hon och gick med långa steg mot Ninni.

Innan Ninni hann svara sa hon kyligt:

– Nu vet jag. Du måste vara den där sångerskan som har flyttat in hos Markus. När Ninni inte svarade började den andra kvinnan att le.

– Jag heter Agnes. Min far är präst och jag vet att han och kyrkokören är på jakt efter en solist. Är det något för dig kanske? Jag har hört att du utbildar dig till operasångerska.

– Jag heter Ninni. Ninni sträckte fram handen till den unga kvinnan som tog den.

– Jag måste säga att jag är förvånad över att du vet så mycket om mig redan. Agnes rynkade på näsan och log.

– Här vet alla allt om alla. Det vill säga, de tror att de vet, sa hon. Men det var Markus själv som berättade i morse att du flyttat in. Min far var på besök hos godsägaren, men det är inte han som har skvallrat. Det var någon av flickorna på godset som hört talas om dig. I alla fall så vet alla här att en operastudent bor hos Markus för tillfället. Är ni ett par?

– Nej, det är vi inte, sa Ninni. Om du hör någon säga det kan du hälsa att det inte stämmer.

– Det glädjer mig, log Agnes. Jag kan säga att jag är rätt intresserad av honom själv. Det är det många som är, men jag hoppas att han får upp ögonen för mig snart. Markus och jag har så mycket gemensamt. Vi jagar båda två och… Ja, det kanske är det enda, men det är ju ganska viktigt. Och du då, jagar du också?

– Nej, det gör jag inte.

Ninni skrattade till.

– Det är inget jag har lust att börja med heller, sa hon.

– Så bra. Agnes såg nyfiket på henne.

– Varför har du kommit hit? frågade hon.

– För att…

Ninni tvekade en sekund, sedan sa hon lugnt:

– Jag behövde en paus.

– En paus. När Ninni inte utvecklade sitt svar ryckte Agnes efter en kort stund på axlarna.

– Kan jag kanske få berätta för min far att jag träffat någon som kanske kan vara till hjälp under julen? Jag menar, med att ersätta vår körsolist som tyvärr har blivit sjuk. Kan jag få ditt telefonnummer?

– Ja, självklart. Om jag får ditt, så kan jag ringa till dig. De utväxlade telefonnummer och skildes åt.

Ninni såg efter den unga kvinnan när hon försvann bort. Det skrämde henne lite att det redan var ett samtalsämne att hon bodde hos Markus.

Hon gick vidare in genom träden. En låg sol sken genom de nakna grenverken på de stora träden och även om hon alltid hade bott i en stad, så kände hon sig hemma i naturen.

Efter en stund kom hon fram till en liten sjö inne i skogen. En tunn is låg över det stillastående, svarta vattnet. Ett par änder simmade runt och stack ner sina huvuden under vattenytan emellanåt. Hon såg fascinerat på dem, sedan satte hon sig på en nedfallen trädstam och tog fram mobilen.

Horst hade skickat flera nya sms.

”Svara mig för fan” stod det i det första. ”Jag hittar dig” stod det i det andra.

En rysning gick genom hennes kropp och hon raderade de sista sms:en utan att läsa dem.

– Du kan inte få tag i mig här, viskade hon rakt ut i luften.

Strax därpå reste hon sig och bestämde sig för att gå tillbaka till huset. Hon kom fram samtidigt som Markus.

– Du har varit ute och promenerat, konstaterade han nöjt. Vad tycker du om omgivningarna?

– Det är så vackert här, sa hon. Jag mötte förresten prästens dotter. Agnes visste redan allt om mig.

– Här kan man inte hålla någonting hemligt, log han. Jag var tvungen att berätta för min chef att du hade flyttat in. Prästen var också där, och några till.

Han skakade uppgivet på huvudet.

– Det är tydligen något av en sensation att du kommit hit. Men nu till något helt annat. När vi har ätit ska vi kanske ringa några samtal så att du får dina papper i ordning.

– Det låter vettigt, sa hon.

De hade sällskap in och hjälptes åt att duka till lunch. Ninni kände sig lite förlägen, men Markus fick det att verka som om att det var helt naturligt att hon var där och hjälpte till.

När de satt mittemot varandra vid det stora matbordet kunde hon inte låta bli att fråga varför han ville bo i det stora huset helt ensam.

– Huset är en del av min lön som viltvårdare och skogsvaktare, sa han. När jag flyttade in var jag fortfarande gift med Majas mamma och vi hade planer på att skaffa en stor familj.

Han tystnade och ryckte på axlarna.

– Så blev det inte. Sara stod inte ut med lugnet och tystnaden härute och vi skilde oss.

Han drog efter andan och plötsligt syntes något sårbart och nästan lite skört i hans ansikte.

– Det var såklart inte enda anledningen, men… ja, vi skildes och huset är egentligen för stort men jag tycker om att bo här.

– Det förstår jag, mumlade Ninni.

När de hade ätit kom de överens om att plocka fram juldekorationerna.

– Det står några lådor uppe på vinden, sa Markus. Vill du följa med upp och leta efter dem?

Ninni nickade men innan hon hann resa sig ringde hennes mobil.

Det var Horst och hade hon varit ensam skulle hon bara ignorerat samtalet, men nu svarade hon.

– Jag är i Sverige, i Kalmar sa han. Din fars hus är… För satan, Ninni, var är du? Berätta det, annars hittar jag dig ändå.

Del 9 hittar du på Allas.se den 9 december.