Julkalender del 4: Hennes hopp sjönk – fick ingen bra känsla av mannen

Ute på den lilla toaletten lutade Ninni sig över vasken och såg på sitt ansikte.

Horst hade inte alltid varit våldsam, inte förrän den gamla, tyska musikprofessorn som Ninni fått kontakt med, utan omsvep sagt att Ninnis röst var mycket bättre än Horsts.

Då hade han inte längre kunnat kontrollera sitt humör.

Fylld av avundsjuka, vanmakt hade han slagit henne när de kom hem. Hatet lös ur hans ögon. Han hade träffat henne rakt på hakan och hon hade slocknat som ett ljus.

När hon kom till medvetande igen hade det inte funnits några tvivel inom henne. Hon skulle bort från Horst. Hon hade alldeles för länge funnit sig i hans syrliga kommentarer och sarkastiska skämt. Men hon hade gett honom rätt när han sagt att hennes röst var medelmåttig. Hon hade ju trott honom, älskat honom. Och trott att han älskade henne.

När hon sagt att hon ville resa hem till Sverige hade han börjat gråta. Han hade sagt att han inte kunde leva utan henne och även om hon någonstans djupt inom sig hade vetat att han skulle komma att slå henne igen, hade hon lovat att stanna kvar.

Horst hade slagit henne igen, men hade noga sett till att bara träffa ställen på kroppen där slagen inte lämnade märken, och till sin egen förundran hade hon funnit sig i det.

Hon hade trott honom när han sa att hon var en nolla utan honom.

I mer än ett år hade hon självutplånande funnit sig i hans förödmjukande bestraffningar. Hon hade lagt sången på hyllan och bara funnits till för honom och hans nycker.

– Så svag du är, viskade hon till sin egen spegelbild. En gång i tiden blev du kallad stark för att du vågade stå för att du älskade opera och inte brydde dig om vad som låg på listorna och att du…

Hon tystnade när hon såg och kände hur tårarna föll över hennes bleka kinder. Irriterat sköljde hon snabbt ansiktet med kallt vatten. Sedan tittade hon på sig själv i spegeln igen. Hennes far hade alltid sagt att hon var en kopia av sin mor.

Ninni mindes henne knappt. Hon hade bara varit fyra år då modern dog. Men jo, hon mindes modern eldröda hår och fräknarna på hennes näsa. Hon hade ärvt både fräknarna och håret.

Hennes far, pianisten, som både i sina egna och andras ögon, var en medelmåtta, hade aldrig gett upp drömmen om att Ninni skulle fullfölja den karriär som modern aldrig hunnit skapa, innan hon en mörk kväll blev påkörd och dödad vid ett övergångsställe.

Ninnis mor Lisette hade blivit spådd en lysande karriär på all världens operascener och Albert, Ninnis far, hade till skillnad mot Horst stöttat sin hustru helt och hållet.

– Nu har jag sluppit ifrån Horst, viskade Ninni till sig själv. Förhoppningsvis för alltid.

Jakob hade rest sig upp och stod och tittade ut genom fönstret när Ninni kom tillbaka. När han fick syn på henne sken han upp i ett stort leende.

– Jag har pratat med Markus. Du är välkommen att bo hos honom, så om det är okej med dig så kör vi raka vägen dit nu. Det ligger på Småland, om du inte visste det. Inte långt från din fars hus i Kalmar, om det nu skulle bli aktuellt att flytta dit någon gång framöver.

– Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig, sa Ninni.

– Du kan börja med att torka tårarna, sa han mjukt.

Han drog henne intill sig och gav henne en varm kram.

Ninni gjorde som han sa, men nya tårar pressade på. För första gången på lång tid grät hon inte av ångest och smärta, utan för att hon träffat en gammal vän som gett henne hopp.

– Kom, vi går ut till bilen och kör vidare. Jag har fler goda nyheter att berätta, viskade han i hennes hår.

När de var ute på motorvägen igen sa Jakob:

– Markus är frånskild och varannan vecka bor hans dotter Maja hos honom. Markus och hans ex-fru Sara är fortfarande goda vänner. Om det nu finns något som heter lycklig skilsmässa, så är det en sådan de haft. Men nu till den goda nyheten. Jag berättade för Markus om din ­ekonomiska situation och… Ja, du kan förstås fortfarande låna pengar av mig om du hellre vill det, men Markus sa att de alltid är i behov av hjälp på Pieborgs gods där han jobbar när det är jaktsäsong, så om en blivande operasångerska som du kan laga mat, så kan du periodvis få jobb på godset.

– Jag är faktiskt ganska bra på att laga mat, sa Ninni snabbt. Och att ha ett jobb… Det vore fantastiskt. Men alltså det här… Jag hade aldrig kunnat tro att det skulle lösa sig så snabbt, det måste ha varit ett mirakel att jag mötte dig där i Hamburg.

Jakob skrattade glatt, men den blick han gav henne var full av medkänsla. Trots att de inte haft kontakt på många år så fanns vänskapen kvar mellan dem, även om den inte var lika stark som i ungdomen. Och han hade inte tvekat när det gällde att låna henne pengar.

– Har du inte haft något kreditkort när du bodde i Berlin? frågade Jakob när det närmade sig gränsen.

– Horst gömde dem, svarade hon skamset. Både dem och mitt pass.

– Bra att du har lämnat honom, sa Jakob med både ilska och medkänsla i rösten. Vilken jävla…

Han teg och resten av vägen sa de inte så mycket.

Ninnis hjärta bankade hårt när de kom fram till gränsen mellan Tyskland och Danmark. Skulle hennes flykt ta slut nu?

Hon grät nästan av lättnad när de bara blev vinkade vidare.

– Det gick, mumlade Jakob vid hennes sida.

Hon såg på honom. Han hade små svettpärlor i pannan, men han log mot henne.

Hon tittade ut genom fönstret. Landskapet liknade det de hade lämnat i norra Tyskland och ändå kände hon med varje fiber i sin kropp att hon nästan var hemma igen. Hon var i Danmark, snart hemma i Sverige. Där skulle inte Horst komma åt ­henne.

När de körde över Öresundsbron växte hoppet ännu mer inom henne. Om Horst verkligen skulle få för sig att åka till Sverige och leta efter henne skulle han bara hitta ett hus i Kalmar som var uthyrt. Han skulle inte i sin vildaste fantasi kunna tro att hon bodde på en gods på landet.

– När jag får möjlighet så… Jag vill gärna få tacka dig ordentligt för det här, sa hon när de närmade sig den stora godsen där hennes okände värd arbetade.

– Du skulle ha gjort samma sak för mig sa han mjukt. Riktiga vänner ställer upp för varandra.

Hon blinkade bort tårarna och log stilla.

– Det skulle jag, sa hon. Men ändå tvivlar jag på om jag förtjänar din vänskap.

– Var inte dum nu, Ninni. Så, vi är snart där.

Ninni spejade ivrigt ut genom framrutan. Så långt ögat kunde nå såg hon bara skog. De körde på små, smala vägar, alléer med träd på båda sidor och så…

Plötsligt kom de till ett område där träden var borta och markerna låg öppna, nakna och vintersvarta. En bra bit bort kunde de se den kritvita huvudbyggnaden på Pieborg.

De körde inte hela vägen fram till godsen. Cirka en halv kilometer innan svängde Jakob in på en smal grusväg. Bakom några träd dök huset som kallades skogsvaktarstugan upp.

– Nu är vi framme.

Jakob log och sträckte på sig i sätet så att ryggen knakade. Han hoppade ur bilen, gick runt den och öppnade dörren till Ninni.

– Här har du ditt nya hem, Ninni, sa han och gav henne en kram.

Över hans axel kunde hon se hur dörren till huset öppnades. En lång, mörkhårig man kom mot dem. Ninni såg inte hans ansikte, men ändå kunde hon känna att han inte gillade det han såg och hon gjorde sig generat fri från Jakobs omfamning.

Det dög inte att hon redan på förhand kom på kant med den okände Markus. Hon hoppades att han inte trodde att det var mer än vänskap mellan henne och Jakob.

När hon ett kort ögonblick senare såg in i Markus mörka ögon sjönk hoppet i hennes hjärta. Det var tydligt att han redan hade bildat sig en uppfattning om henne. Och den var inte positiv.

Del 5 hittar du på Allas.se den 5 december.